TRYGGHET Svea hovrätt larmar om att väntetiderna för överklagade brottmål kommer att öka. Anna har väntat sedan januari på att hennes mans överklagan på fängelsedomen för misshandel och grov kvinnofridskränkning ska tas upp. I väntan på förhandling går han fri. Och hotar henne.
– ”Allt kommer att ta slut, jag kommer att göra slut på henne” hade han sagt. Hon ringde och sa till mig att vara på min vakt. Jag fick ett personlarm från polisen som jag alltid bar med mig. De kom hem till mig för att se om det gick att ta sig in i mitt och barnens hem från terassen.
”Anna”, vi kallar henne så för att skydda hennes identitet, har så här i efterhand förstått att hennes man sedan många år missbrukat droger och alkohol. Han lyckades hålla ihop inför alla, även henne, men när det började påverka hans arbete och hon hittade narkotika i deras gemensamma hem förstod hon allvaret. Mot slutet, när hon redan polisanmält honom för misshandel flera gånger, ringde hon polisen efter att ha hittat påsar och tabletter hemma som hon misstänkte var knark. Det visade sig vara kodein och rester av kokain. Den del av tingsrättsdomen som gäller ringa narkotikabrott har ”Niklas”, som heter något annat egentligen, inte överklagat. Men de delar som gäller fängelse för grov kvinnofridskränkning och misshandel av Anna och hennes mamma har han överklagat och säger sig vara oskyldig till.
”Slå inte min mamma! Slå inte min mormor!” skrek deras gemensamma dotter, i vittnesmålen återgivna i tingsrättens dom. Bland berättelserna om de misshandelsfall som Niklas dömts för finns ett beskrivet där Anna ska ha blivit knuffad och slagen inför dottern, då 2 år. Anna ringer sin mamma i panik, ”Mamma, kom och hjälp mig!”. Tingsrätten dömer Niklas för fem fall av misshandel av Anna och två fall som gäller hennes mamma. I domskälen anser rätten att ”det finns skäl att se särskilt allvarligt på de brotten med tanke på (svärmoderns) ålder och till synes bräckliga kroppsbyggnad”. Grannen som larmades till lägenheten vittnar om skador på både Anna och hennes mamma.
När Dagens Arena träffar Anna i slutet av augusti har Svea hovrätt ännu inte tagit upp överklagan för förhandling. Den lämnades in i början av januari och ett samtal till hovrätten visar att det inte finns något datum för inplanerat. ”Är det inte ett prioriterat mål så kan det dröja, tyvärr” meddelar avdelningen som hanterar överklagan. Att Niklas dömts till fängelse i 1 år och 2 månader och enligt flera personer – som utan hans vetskap ringt och varnat Anna – uttalat hot, har ingen betydelse. Tingsrätten ansåg att Niklas skulle försättas på fri fot efter domen, han anses inte behöva sitta häktad. Anna har ansökt om besöksförbud, men fått avslag. Niklas anses inte tillräckligt farlig. Men efter utredning får han bara rätt att träffa deras gemensamma barn under övervakning hos Familjerätten. Anna tilldöms hela vårdnaden.
– Jag är väldigt stark som person, jag måste vara stark för att skydda mina barn. Men inuti så går jag sönder, jag är så arg på systemet som inte skyddar oss. När han dömdes till fängelse så kände jag mig hörd, de trodde på oss. Nu vill jag bara att det ska ta slut, att det ska prövas i hovrätten så att vi kan gå vidare, säger hon.
Väntan tär på henne och barnen, hennes familj runtomkring och förstås de anhöriga som vittnat om våldet. Under tiden sedan domen i december har all Annas ork gått åt till att kämpa sig igenom ansökan om besöksförbud, kontakten med polisen om larm och skydd, ansöka om och få vårdnaden om deras gemensamma barn. Bara att få hennes tidigare man avskriven från lägenheten som hon gavs besittningsrätten till visade sig vara väldigt krångligt. Och det i sin tur gjorde att Niklas påstod sig bo kvar i gemensamma hemmet när försäkringskassan kontaktade honom, berättar Anna – vilket fördröjde utbetalningen av underhållsstödet.
– Nu har jag möjlighet att klara av det här ekonomiskt eftersom jag har klarat av att jobba, men tänk den som är utsatt för kvinnofridskränkning som inte klarar sig utan underhållsstöd eller andra bidrag. Hur ska de orka? Det har varit en kamp.
Att Niklas överklagade domen är hon inte förvånad över. ”I hans värld kanske det här aldrig har hänt”. Det är på något sätt talande att han inte överklagar delen av domen som rör ringa narkotikabrott, menar hon.
I början av september har Anna och hennes barn väntat åtta månader på förhandling i hovrätten. Tiden det tar från överklagan i ett brottmål till att fallet avgjorts av Svea hovrätt har ökat successivt från 2016 och framåt, från 7,2 månader år 2016 upp till 9,1 månader första halvåret i år. Och nu väntas väntetiden öka ytterligare, larmar hovrättspresidenten Anders Perklev.
– Vi kan inte utesluta att det för vissa typer av mål kan bli en väldigt lång väntetid. Det är väldigt viktigt att man får sin sak prövad inom rimlig tid, det är en viktig del av rättstryggheten, säger han i en intervju i Dagens Arena.
Anna håller med.
– Allt i mitt liv kretsar kring det här. Jag kan inte planera framåt, jag har inte ens fått ett datum när de tror att det kan bli förhandling. Och i allt det här så måste jag hantera barnens rädsla.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
