Här är din arbetslöshet, Fredrik Reinfeldt

Arbetslösheten är mycket låg om man ”tittar på etniska svenskar mitt i livet”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt förra våren. En stor genomgång av statistiken visar en helt annan verklighet.

Om man ser till ”etniska svenskar mitt i livet” är arbetslösheten inte omfattande. Så sa Fredrik Reinfeldt i intervju med TT våren 2012. Uttalandet fick redan då hård kritik.

Nu har LO gjort en stor genomgång av sysselsättning och arbetslöshet på den svenska arbetsmarknaden från 1990 till 2010. Resultatet visar på slående skillnader jämfört med Reinfeldts beskrivning. Enligt statistiken, som redovisas i en kommande LO-rapport, är sysselsättningsgraden kantad av tydliga klass- och könsmönster. Det gäller även om dessa siffror förstärks om en person är född utanför Sverige.

Utbildningsnivån är helt avgörande för att få jobb. Det visar den LO-rapport som sticker hål på påståendet om att utrikes födda blivit allt mer marginaliserade på arbetsmarknaden.

Sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda minskar
LO visar i stället på hur sysselsättningsgapet mellan de som är födda i ”övriga länder”, det vill säga födda utanför Europa, krymper i förhållande till personer födda i Sverige eller övriga Europa[1] så länge man har minst en gymnasieutbildning.

Under krisen på 1990-talet drabbade arbetslösheten utrikes födda särskilt hårt (se diagram, klicka för större bild). 1996 var bara 40 procent av kvinnorna födda i ”övriga länder” i åldern 25–54 sysselsatta. Sedan dess har sysselsättningsgraden ökat fram till 2008 års toppnotering med 66 procents sysselsättningsgrad. För män har trenden sett ut på ett liknande sätt. Sedan 1993 års bottennotering på 50 procent är sysselsättningsgraden för män 25–54 år, födda i övriga länder, uppe i 74 procent 2010.

En liknande utveckling ser man för personer födda utanför Europa som har en lång eftergymnasial utbildning. Dessa personer närmar sig dock inte den svenska sysselsättningsgraden lika snabbt som grupperna med kortare utbildning.

Efter finanskrisen 2008 bröts det mönstret. Nu drabbades inte längre personer födda utanför Sverige med minst gymnasial utbildning hårdare än inrikes födda:
– 1990-talskrisen var så genomgripande. Den sammanföll med att många flyktingar kom till Sverige och de anlände när arbetsmarknaden var väldigt svår att komma in på. Även om vi har haft it-krasch och finanskris under 2000-talet så har de kriserna inte varit lika djupa, säger LO-utredaren och rapportförfattaren Ulrika Vedin.

– Det har varit enklare att etablera sig på arbetsmarknaden under 2000-talet. Men det är viktigt att tillägga att arbetslösheten bland både unga och utrikes födda i stor grad påverkas av hur arbetsmarknadsläget i övrigt ser ut, fortsätter Vedin.

Att gapet krymper snarare än ökar råder det alltså ingen tvekan om.

Lågutbildad och kvinna sämsta utgångsläge
Att vara lågutbildad är det sämsta tänkbara utgångsläge du kan ha på svensk arbetsmarknad. Är du dessutom kvinna blir det ännu knepigare. Om du är lågutbildad kvinna med en bakgrund i kategorin ”övriga länder” möter du maximalt motstånd. Inte minst beroende på könsstrukturer och diskriminering.
– Ofta vill man i dag använda kvinnor med utomeuropeisk bakgrund som förevändning för att det behövs låglönejobb. Man pekar gärna på vård- och omsorgssektor, hotell- och restaurangverksamhet och städtjänster. Det blir väldigt problematiskt om man tänker att man ska ha kraftigt sänkta löner för den här lilla gruppen kvinnor, säger Ulrika Vedin.

– Det finns två alternativa vägar. Det första är att titta på vilka rustande inslag som man har ställt till förfogande – har vettiga utbildningsmöjligheter erbjudits? Det andra är att införa subventionerade anställningar i stället för att generellt sänka lönerna. Det är egentligen samma sak, men får väldigt olika effekter för både individ och samhälle.

Kvinnor som grupp har högre arbetslöshet, lägre sysselsättningsgrad och lägre arbetskraftsdeltagande än män. Detsamma gäller dem med enbart förgymnasial utbildning. Men av LO:s statistik framkommer också att bland män och kvinnor med gymnasieutbildning drar männen ifrån. Skillnaden i sysselsättningsgraden är i dag högre än vad den var för tjugo år sedan.

Orsaken till kvinnors högre arbetslöshet och lägre arbetskraftsdeltagande återfinns inte minst i att kvinnor genomför i snitt 47 minuter mer obetalt hemarbete varje dag än män.
– Det finns normer som säger att kvinnor ska ta det större ansvaret för omsorgen av små barn och även äldre anhöriga. Då behöver man titta på hur väl välfärdstjänster och familjepolitik understödjer att kvinnor ska kunna delta i arbetskraften, säger Ulrika Vedin.

En annan orsak är deltidsarbetet, som i många fall formas efter ingrodda könsmönster. 148 100 kvinnor som deltidsarbetar uppger att vård av barn är orsaken. Motsvarande siffra för män är 14 700.

Det ojämna uttaget av föräldraledighet är ännu en orsak. Männen tar ut mindre än en fjärdedel av antalet utbetalda dagar med föräldrapenning. Kvinnor tar också ut 64 procent av dagarna med tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn.
– Normen i samhället säger fortfarande att vita män i 40-årsåldern är de som får jobb. Könsmaktsordningen blir synlig inom varje grupp, oavsett om du jämför utbildningslängd eller var du är född. Det är så som samhället ser ut i dag och det är något vi måste bryta, säger Torbjörn Dalin, medförfattare till rapporten och utredare på GS-facket.

Från 1990 har kvinnor med endast förgymnasial utbildning rasat från 88 procent till 65 procent vad gäller arbetskraftsdeltagande.

Sysselsättningsgraden har rasat från 86 procent till 54 procent (se diagram, klicka för större bild).
– Det är svårt att säga exakt vad som har hänt. Men det handlar om arbetslinjen för kvinnor kontra att rustas för att kliva in i arbetskraften. Detta i kombination med familjens och kvinnans roll i välfärdsstaten, säger Ulrika Vedin.

– Kvinnor med låg utbildning är uppenbart minst efterfrågade på arbetsmarknaden. Då är också frågan hur samhällets resurser bör riktas för att dra dessa kvinnor in i arbetskraften, fortsätter Vedin.

För att angripa arbetslösheten krävs alltså, enligt LO:s rapport, att man både tar tag i jämställdhetsfrågan och diskrimineringen av utrikes födda. Men den enskilt viktigaste satsningen är den på utbildning. Sysselsättningsgraden har återhämtat sig under 2000-talet för i princip alla grupper utom de med enbart förgymnasial utbildning. LO menar därför att lösningen är politisk. 1990 hade var fjärde person i befolkningsgruppen 25 till 54 endast en förgymnasial utbildning. 2010 hade den andelen sjunkit till endast var tionde person. En viktig förklaring är Kunskapslyftet, den utbildningspolitiska satsning som pågick mellan 1997 och 2002.
– Det är väldigt tydligt vad låg utbildning får för effekt. Det är mycket svårare att få sysselsättning utan utbildning. Det blir väldigt tydligt här, säger Torbjörn Dalin.

– Det är också viktigt att de här grupperna blir synliggjorda. Får de rätt kompetens finns massor av jobb som de skulle kunna ta, fortsätter han.

En person med högre utbildning klarar sig nästan alltid bra på arbetsmarknaden medan den med enbart förgymnasial utbildning klarar sig sämre och sämre för varje år som går. En utsatthet som framför allt märks när man tittar på kvinnors arbetskraftsdeltagande.
– Vi har tidigare varit väldigt bra på att rusta kvinnor för arbetsmarknaden. Men nu finns flera tecken på att vi är på väg att få olika modeller i den nordiska modellen. Det uppstår en skillnad för kvinnor i olika inkomst- och utbildningslägen, säger Ulrika Vedin.

Den här rapporten kommer sannolikt att mötas med argumentet att det behövs fler låglönejobb.
– Vi ser att förgymnasialt utbildade tappar, i synnerhet kvinnor. Den här gruppen är också en väldigt liten grupp av befolkningen i dag. Därför ska man i stället förbättra förutsättningarna att få gymnasieutbildning, så att man är bättre rustad att kliva in på arbetsmarknaden i jobb som efterfrågas. Det borde man kombinera med subventionerade anställningar i stället för att försöka skapa ett tryck på att förändra lönestrukturen, eftersom det kommer att påverka hela arbetsmarknaden på ett dramatiskt sätt, säger Ulrika Vedin.

– En generell lönesänkning kommer i sig skapa andra problem som inte minst handlar om i vilken grad man ska kunna leva på sin lön eller vara arbetande fattig. Det är ett klart vägval, och då föredrar vi utbildning och subventionerade anställningar.

Torbjörn Dalin fyller på:
– Vi måste se vilket sorts samhälle vi vill ha. Jag tror stenhårt att Sverige kan konkurrera med högkvalificerade jobb, och att det är den vägen vi ska gå. Jag tror att det är helt fel att satsa på låglönejobb. Vi har en missmatch i dag där arbetsgivare vill anställa, men där det inte finns personer med rätt kompetens.

– Men man måste förstå att man följaktligen också måste satsa på att utbilda. Man kan inte jämt och ständigt sänka skatterna och samtidigt räkna med att samhället kan leverera färdigutbildad arbetskraft. Det går inte ihop.