Film Helhetsintrycket är inte särskilt förvånande. Det tycker Jon Andersson som har sett den grekiske regissörens nya film Kinds of Kindness, som har premiär på fredag.
Den grekiske filmskaparen Yorgos Lanthimos slog igenom med buller och bång med Dogtooth (2009). Filmen, som handlar om en pappa som tvingar sin familj att leva isolerade från omvärlden, innehåller många av de ingredienser som sedan blivit ett kännetecken för Lanthimos filmer. Filmerna tar upp teman som kontroll och makt och innehåller ofta utsvävande sex och olika typer av sadistiskt våld. Lägg därtill absurda intriger och ett utstuderat uttryckslöst skådespeleri och du har Lanthimos filmer i ett nötskal.
Tre episoder
Hans nya film Kinds of Kindness är inget undantag. I tre olika episoder – där Emma Stone, Jesse Plemons, Willem Dafoe och Margaret Qualley alla spelar olika karaktärer – får vi på nytt bekanta oss med Lanthimos absurda värld.
Den första handlar om en man (Jesse Plemons) som av någon anledning helt låter sig kontrolleras av sin arbetsgivare (Willem Dafoe) vilket till och med inbegriper vad han ska äta, vilka böcker han ska läsa och när han ska ha sex. Men när arbetsgivaren ber honom att döda en man vägrar han, vilket får ödesdigra konsekvenser. I den andra berättelsen spelar Plemons en polis som är övertygad om att hans hustru (Emma Stone), som kommit tillbaka efter ha varit försvunnen efter en dykexpedition, egentligen är någon annan. I den tredje filmen får vi följa en kvinna (Stone) och en man (Plemons), som är med i någon sorts absurd sekt och vars uppgift är att hitta en människa med helande krafter.
Inte särskilt förvånande
Mitt i alla dessa absurda episoder har Lanthimos som vanligt slängt in stora doser av svart humor, våld, blod och ohämmad sex. Filmen är inget för den känslige, men alla som någon gång sett en Lanthimos-film (möjligen med undantag för The Favourite som är en något mer traditionell film) kommer knappast att bli chockade eller förvånade.
Skådespelarinsatserna är i toppklass och den grekiske regissören levererar som vanligt en bra om inte fantastisk film.
Frågan jag ställer mig är dock om Lanthimos blivit för mycket Lanthimos? Visst blir man fortfarande chockad, äcklad och förundrad över det som visas på bioduken. Men helhetsintrycket är trots allt inte särskilt förvånande. Visst finns det poänger med att ha en alldeles egen stil som gör att man känner igen en konstnärs uttryck. Men det kan, precis som Hollywoods benägenhet att ständigt göra nya superhjältefilmer, bli lite tjatigt.
Det vore därför roligt om Yorgos Lanthimos kunde överraska lite med sina framtida filmer. Varför inte ett varmt och drabbande drama om människor som faktiskt bryr sig om varandra. En sådan Lanthimosfilm skulle jag gärna se.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
