Hätsk stämning i årets sista partiledardebatt

För den konflikträdde var söndagens partiledardebatt rena chockterapin. Tonläget var stundtals högre än någonsin, det hånflinades och man avbröt varandra. Det är tydligt att valåret har dragit igång och att temperaturen börjar höjas.

Det var en påtagligt uppskruvad stämning i Agenda-studion under årets sista partiledardebatt. Det råder frustration i alla läger. Regeringen ser hur de tappar i opinionen, Socialdemokraterna vill bara att valet ska komma och gå deras väg så att de kan lägga åtta mörka år till handlingarna. Miljöpartiet ser regeringsposter hägra i horisonten och alla är irriterade på att Sverigedemokraternas väljarstöd växer.

I sociala medier noterades det snabbt att tre av fyra alliansföreträdare samt Stefan Löfven valt att bära färgen lila på slipsen eller kavajen. För den som har lust att dra stora växlar på färgsymbolik kombinerar lila stabiliteten i blått och energin i rött. Det kan ju låta som en illustration över det politiska landskapet i Sverige just nu. Sedan Stefan Löfven tog över som partiordförande i Socialdemokraterna har det blivit trängre i den mellanborgerliga mittfåran.

Sifo hade tidigare på söndagen presenterat en färsk opinionsundersökning som visar att de rödgröna partierna skulle få egen majoritet i riksdagen om valet hade varit i dag. Kristdemokraterna och Centern ligger som vanligt och hovrar nära riksdagsspärren. Det rödgröna försprånget till alliansen har ökat med nästan 11 procentenheter.

Dessutom presenterade Expressen i samarbete med Demoskop i går en undersökning om regeringens största satsning i höstbudgeten – det femte jobbskatteavdraget. Av 1 000 tillfrågade personer i undersökningen tycker bara 35 procent att det är en ”bra åtgärd”, hälften tycker det är en ”dålig åtgärd”.

Inte undra på att alliansföreträdarna såg ut att ha fått en dålig start på morgonen.

Stämningen blev inte mer upplyft av att partiledardebatten inleddes med jobben. Alliansen vann två val på raken mycket tack vare budskapet att de skulle bekämpa utanförskapet. Sedan dess har arbetslösheten ökat med 45 procent. Men de som har ett arbete har fått mer pengar i plånboken, vilket också var huvudpoängen med arbetslinjen.

När Stefan Löfven pressade Fredrik Reinfeldt om rättvisan i att han fått betydligt mer kvar i plånboken än en sjuksköterska blev statsministern uppeldad: ”Det där har de sagt till Löfven att säga när han blir pressad.” För den vanliga tv-tittaren var det ett tämligen obegripligt svar.

Vad Reinfeldt egentligen tycker om att jobbskatteavdragen gett honom mer än sex tusen kronor mer i plånboken varje månad, medan en sjuksköterska knappt fått en tredjedel så mycket lämnades återigen obesvarat.

Därefter betades vården, skolan, klimatet och brott och straff av i rask takt. Debatten var kanske viktigast för småpartierna. Jonas Sjöstedt var skicklig i framförallt klimatdiskussionen. Många kunde nog känna igen sig i den ”klump i magen” han beskrev att han får inför tanken på framtiden. Annie Lööf såg självsäker och taggad ut. Precis som i Almedalen var hon den enda som använde sig rekvisita, men inte heller i en tv-studio funkade ett stapeldiagram i kartong särskilt väl. Göran Hägglund fick in få riktiga fullträffar, men var den ende som lyckades hålla tonläget på en resonabel nivå. När Jimmie Åkesson inte beskyllde invandringen för allt som pekar nedåt i samhället verkade han mest fundera högt, bland annat kring möjligheten att återförstatliga såväl vård som skola.

Framför allt stod givetvis debatten mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Ingen av dem är någon talare av rang. Men Reinfeldt har en säkrare framtoning och är en skicklig taktiker. Löfven ger ett mer begränsat intryck. Han försökte sig på en parafras på Göran Perssons klassiska utfall mot Carl Bildt om klassamhället: ”Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” I Löfvens fall riktas ilskan mot arbetslösheten. Sannolikt är det svårt att hitta någon som känner motsatsen. Löfven har tidigare fått kritik för att vara svag när det kommer till jämställdhet, klimat och integrationsfrågor. I går var dessvärre inget undantag.

Löfven meddelade att Socialdemokraterna är överens med Moderaterna om att flyktingar inte ska tillåtas söka asyl på ambassader. Detta ett par dagar efter att vi har upplevt den värsta flyktingkatastrofen vid Italiens kuster någonsin. Nära 200 eritreaner har drunknat utanför Lampedusa. Att det inte finns fler lagliga vägar för asylflyktingar in i Europa har förvandlat Medelhavet till en kyrkogård. Det är tragiskt om Socialdemokraterna – som historiskt sett försvarat den internationella solidariteten – nu skulle backa från att stå upp för en human flyktingpolitik.