Historien om Stax är historien om ett USA i förändring

Soul Stax: Soulsville U.S.A. är mer än bara en musikdokumentär. Jon Andersson har sett dokumentären om det legendariska skivbolaget som just nu visas på Max. 

– Vi har en skiva här som är fin. Vi spelar några takter så får ni avgöra. Jag vill att ni lyssnar på rötterna, på själen. 

En man sätter på en skiva och låter den rulla på skivtallriken. Samtidigt som mannen pratar ljuder Otis Reddings (Sittin’ On) The Dock of the Bay ur högtalarna. Till tonerna av skivbolagets kanske mest kända låt börjar HBO-dokumentären Stax: Soulsville U.S.A. En dokumentär i fyra delar där vi får följa bolaget från grundandet 1957 fram till konkursen 1975.  

Siktigt, lantligt och från södern

Tillsammans med Motown från Detroit var Stax det skivbolag som mer än något annat skulle komma att definiera soulmusik i USA på 60-talet och början på 70-talet. Till skillnad från Motown vars musik var mer polerad och anpassad för en (vit) kommersiell publik representerade Stax det råare, mer opolerade (och bättre) soundet från den amerikanska södern. 

Bolaget grundades 1957 av Jim Stewart och hette under de första åren Satellite Records. Stewart behövde snart finansiell hjälp och fick sin syster Estelle Axton att gå in som delägare. 1961 bytte bolaget namn till Stax, efter de båda syskonens efternamn. 

Stax blev tidigt tillsagda att de måste göra crossover-musik för att appellera till en bredare publik. Men det var inget som ledningen för skivbolaget ville lyssna på. Man ville behålla det sound som Al Bell, dåvarande marknadsansvarig och senare delägare för bolaget, i dokumentären beskriver som “skitigt, lantligt och från södern”. Bolaget satsade också tidigt på lokala förmågor och den första tiden kännetecknades av en familjär stämning. Inte minst på grund av den skivaffär som Estelle Axton öppnade precis bredvid studion. Den blev ett tillhåll för såväl Booker T Jones som Steve Cropper. Båda skulle sedan bli viktiga beståndsdelar i husbandet Booker T. & the M.G.’s. Gruppens första hit skapades av en slump i studion då bandet jammade. Jim Stewart gillade det han hörde och satte på inspelningsutrustningen. Med singeln som kallades för Green Onions började Stax etablera sig som ett R&B-bolag. 

Otis Redding slår igenom

Men det stora genombrottet skulle komma en tid senare, då ett gäng från Georgia besökte studion för en inspelningssession. Jim Stewart berättar i dokumentären att man jobbat i fem–sex timmar utan att få till något bra resultat. Under hela tiden hade en ung man suttit och väntat. 

– Jag trodde att han var en roddare, berättar Jim Stewart i dokumentären. 

Stewart lovade att ge honom en chans. Han skulle inte behöva ångra sig. Den unge mannens namn var Otis Redding och skulle på allvar se till att Stax blev ett av de ledande skivbolagen inom soulmusiken. 

Tragiskt nog skulle det bli en alltför kort karriär. Bara fem år senare dog Redding i en tragisk flygolycka. På planet befann sig också majoriteten av medlemmarna i Reddings kompgrupp Bar-Kays. Sorgen efter Redding och Bar-Kays-medlemmarna var stor. Trots det dröjde det bara några dagar innan Atlantic, som distribuerade Stax skivor, hörde av sig och ville att Stax skulle ge ut en ny skiva med Redding. Det var Steve Cropper, gitarrist i husbandet Booker T. & the M.G.’s, som fick den otacksamma uppgiften att mixa någon av de inspelningar man hade. 

– Jag mixade Dock of the Bay hela natten. Det är det svåraste jag gjort i mitt liv, berättar Cropper i dokumentären. 

Men det blev succé. Redding fick sin största hit efter sin död och singeln sålde till slut över två miljoner kopior. 

Stolthet och värdighet 

I filmen får vi också veta hur gospelmusiken i kyrkan var en stor inspiration till Sam & Daves hittar. Politik och lika rättigheter för svarta var också en viktig del i musiken. Soul Man som blev etta både på de vita och svarta listorna handlar till exempel om stolthet och värdighet för afroamerikaner. Det visade, som historikern Rob Bowman uttrycker i serien, att man både kunde göra hits och samtidigt tala om förbättringar för svarta. 

Situationen för afroamerikaner under en tid präglad av segregation och kraftig rasism är ett återkommande tema i serien. Bland annat får vi höra om när Carla Thomas, på grund av de bisarra segregationslagarna, tvingades åka i en varuhiss när hon skulle träffa Atlantics skivbolagsdirektör Jerry Wrexler på ett hotell. Ett annat exempel på detta var när polisen försökte arrestera flera av Stax-musikerna när de skulle lämna inspelningsstudion. Deras enda ”brott” var att de var svarta och befann sig på gatan. Men det finns också många positiva berättelser. I studion jobbade svarta och vita musiker sida vid sida. Den segregation som fanns i samhället utanför existerade inte där. 

Vann Oscar

Historien om Stax är på många sätt historien om USA under 60- och 70-talet. En tid då landet genomgick en stor förändring. Bolaget påverkades av alltifrån rasism och segregation till den amerikanska kapitalismen. Något som skaparna av dokumentärserien lyckas förmedla på ett utmärkt sätt. 

I början av 70-talet stod bolaget på toppen. 1972 vann Isaac Hayes en Oscar för filmmusiken till blaxploitationfilmen Shaft. Samma år ordnade Stax en enorm konsert i Los Angeles Coliseum till förmån för de boende i stadsdelen Watts, fortfarande hårt märkta av de upplopp som skedde i området sju år tidigare. Publiken bestod av nästan enbart afroamerikaner och biljetterna kostade bara en dollar för att alla skulle ha råd att gå. Evenemanget som kom att kallas för Wattstax blev en enorm succé och förevigades i form av en film med samma namn, som kom ut året efter. 

Fallet blev dock ändå till slut tungt. Bolaget fick en lektion i hur den amerikanska kapitalismen fungerar, då man försökte sätta sig upp mot de stora skivbolagsjättarna. Som inte det vore nog anklagades skivbolagschefen och delägaren Al Bell för ekonomisk brottslighet. Stax gick i konkurs och inspelningsstudion revs. 

Men arvet från Stax lever vidare. Jag är bara en av många som hittat essensen i den amerikanska soulen genom att gräva djupt i bolagets enorma låtskatt. Stax: Soulsville U.S.A. bidrar i högsta grad till att hålla det arvet levande. Det är en välgjord dokumentär där de flesta inblandade får ge sin version av vad som hände de där åren på 60- och 70-talet. Dessutom innehåller den förstås massor av fantastisk musik.

Förhoppningsvis kan dokumentären få ännu fler att upptäcka artisterna och låtarna från det kanske viktigaste och bästa skivbolaget i populärmusikens historia.