NYHET ”Den ensamme galningen” eller en samordnad terrorattack. När terror skakar samhällen ser berättelsen om gärningsmannen ofta väldigt olika ut. Experterna reder ut varför.
Anders Behring Breivik, Rakhmat Akilov, Anton Lundin Pettersson. Tre massmördare i Norden vars eftermäle sett olika ut. Både vad gäller hur snabbt brotten benämnts som terrordåd och på vilken detaljnivå de som individer har diskuterats.
– För mig är det här med vad som bedöms vara terrorbrott en ickefråga. Det råder inga tvivel om att det som hände i Christchurch var ett terrordåd, vilket de också snabbt betecknade det som, liksom Breiviks massmord och Anton Lundin Petterssons skolattack i Trollhättan. Jag tycker som exempel även att attentatet mot Syndikalisternas lokal i Göteborg borde ha definierats som terrorbrott, säger Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan, docent i statsvetenskap med fokus på terrorism.
Han menar på att dessa alla faller inom ramen för vad som definieras som terrorbrott, bland annat att de har haft som syfte att ”injaga allvarlig fruktan” hos befolkningen eller delar av befolkningen och att rasera grundläggande demokratiska värden.
En problematisk del av den svenska diskussionen om terrorism och terrorbrott är att den blir så polariserad, menar Magnus Ranstorp.
– Debatten kring terrorism är väldigt problematisk och ful. På högersidan försöker man spela ner nazistiska brott som att det inte handlar om en samlad rörelse, medan det inom andra politiska fält påstås att säkerhetspolisen bara inriktar sig på jihadismen. Ser vi till säkerhetspolitiska bedömningar och insatser ute på fältet stämmer inget av det.
En återkommande debatt efter en attack av den här typen är varför vissa gärningsmän granskas i detalj, andra inte. Vissa gärningsmän ses snabbt som ”ensamma galningar” även om de tillhör en högerextrem tankevärld och granskas på individnivå – medan jihadister ofta inte bedöms på samma sätt.
– Det är ett återkommande mönster att högerextrema ses som enskilda individer utan direkt organisering sinsemellan. Risken med det är att vi missar se mönster i attackerna och att det här är ett pågående fenomen, en långsiktig organisering som bygger på våld och terror, säger Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo som granskar högerextrema rörelser.
– En förklaring till skillnaderna är nog ganska banal: att kunskapen om radikal islamism är så liten att det inte finns tillräckliga referensramar för att grotta ner sig i för att visa detaljerna om gärningsmännen. Det blir lätt en alldeles för schabloniserad bild av islam. Högerextrema nätverk kan vara fragmentariska i sin form och ha olika uttryckssätt även om den grundläggande världsbilden har samma uppbyggnad.
En del i varför radikalislamister sällan detaljgranskas kan vara graden av igenkänning hos majoritetsbefolkningen, menar både Magnus Ranstorp och Daniel Poohl. I viljan att få reda på vad som driver en människa som kanske till viss del liknar en själv att utföra den här typen av attacker.
– Vad gäller de radikalislamistiska dåd som skett är det vanligen utförda av människor som är så oerhört långt ute i periferin att de inte uppfattas som en egentlig del av samhället, säger Daniel Poohl.
Läs mer: Fortsatt förhöjt terrorhot mot Sverige
Rakhmat Akilov, massmördaren dömd för terrorbrottet på Drottninggatan, är ett exempel på en person som stod utanför det etablerade samhället. Han levde som papperslös i Sverige och visade sig efter en tid inte alls, som han själv påstod, vara en del av Islamiska staten. Ingen terrororganisation har tagit på sig ansvaret för hans attack.
– Ett brott som utförts av en person som ses mer som en etablerad del av det svenska samhället väcker helt andra frågor om vad det var som fick den här personen att kliva ur den normaliteten och begå terrorbrott. Det öppnar för detaljgranskningar, säger Daniel Poohl.
Det intressanta vore att i större utsträckning försöka få fram en bild av vad som driver individerna, oavsett politisk ideologi, att begå sådana fruktansvärda dåd, anser Magnus Ranstorp.
– Det handlar nästan alltid om ensamma gärningsmän, men de brukar aldrig vara ensamagerande. Det borde finnas ett större utrymme för att diskutera vad det är för ideologisk vanföreställning de har och hur de har radikaliserats.
Att högerextrema i allt större utsträckning har valt att sprida sina vanföreställningar i manifest och detaljerade egenintervjuer som sprids via sociala medier gör också sitt till i berättelsen om gärningsmännen. Det ger ett större underlag för att detaljgranska. I fallet med terrordådet i två moskéer i Christchurch, Nya Zeeland, spreds också själva mördandet via en livesändning på Facebook. Sociala nätverksjätten har i efterhand uppgett att 1 500 000 exemplar av filmen har rensats bort. 200 personer såg livesändningen utan att anmäla det till polisen, rapporterar flera medier.
– Vi lever i en tid av digitalisering där i princip ingen blir radikaliserad utan att vara ute på nätet. Jag ser det som om att vi är i ett läge där vi måste ta det här på större allvar. Vi förstår rent intellektuellt riskerna med radikaliseringen och det allmänna tonläget i bland annat sociala medier, men vad ska vi konkret göra åt det utan att få ett övervakningssamhälle ingen av oss vill ha, frågar Daniel Poohl.
Magnus Ranstorp menar att spridningen av extremism och falska nyheter via nätet tas på allvar, men är svår att få stopp på rent praktiskt.
– Sociala medie-aktörerna har fattat beslut om att material av den typ som spreds efter attacken i Christchurch ska tas ner inom en timme. Men vi ser också hur extremister vars sajter tas ner istället kopplar upp sig via ryska nätet. Det är svårt att komma åt. Och de som är på nivån att de sprider hat befinner sig ofta i gråzonen kring vad som är lagligt i Sverige, säger han.
Ett led i att komma till rätta med tonläget på nätet från politiskt håll är att partierna tar itu med kommunikationen hos sina egna förtroendevalda, tycker Daniel Poohl.
– Det känns som om att en del politiker blandar ihop sina roller. Politiker kan inte låtsas att de befinner sig på samma nivå som vanliga medborgare. Med makt och inflytande kommer ett ansvar för att bidra till ett samtal som tonar ner polariseringen. Det gör skillnad när makthavare uttrycker sig hatiskt, det ger ett berättigande till människor som betraktar sig som en del i en större politisk berättelse. Högerextrema lever inte i ett vacuum.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
