konst Parallellt med att skildra sin utförsäkrade mammas kamp driver konstnären Emma Dominguez ett projekt där jurister hjälper kvinnor med att överklaga sina avslag från Försäkringskassan. Rasism och språksvårigheter gör situationen särskilt utsatt för förortens kvinnor, säger konstnären.
På Botkyrka konsthall pågår nu utställningen »Mami: Ama: Mödrar« där nio kvinnliga konstnärer skildrar mödrar som migrerat till Sverige, med ambitionen att synliggöra den här gruppens öden och livserfarenheter. Initiativtagaren och medverkande konstnären Emma Dominguez skildrar sin och sin mammas kamp mot Försäkringskassan, efter att mamman nekats sjukpenning. Verken består av fotografier av hud och inramade brev som Emma Dominguez har skrivit åt sin mamma för att bestrida Försäkringskassans avslag.
Hur har det påverkat dig att vara så delaktig i att driva din mammas fall?
– Det är ju inte en situation man skulle önska någon mamma: att bli sjuk, inte får det stöd man har rätt till och dessutom behöva ta hjälp av sin dotter. På grund av bristande språkkunskaper och andra svårigheter hamnar föräldern i en relation som inte är den normala mellan barn och förälder. Vi är många barn som behöver ta ansvar och vara en länk mellan våra föräldrar och samhället. Barnen blir den som ska ta hand om föräldrarna. Det är kanske vanligt att hamna i den situationen senare, när föräldrarna är äldre, men inte när man är 15 år, säger Emma Dominguez.
Varför ville du berätta om mammors relation till Försäkringskassan?
– När jag gör konst försöker jag utgå från mina personliga erfarenheter först och främst. Det har varit min mammas och min kamp att överklaga till Försäkringskassan: att hjälpa henne att översätta, följa med henne till facket, följa med och vara länken mellan henne och Försäkringskassan. Hon har varit jättesjuk, blivit utförsäkrad och hamnat i kläm mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jag tog det vidare till att mixa konst, aktion och rörelsejuridik, för jag förstår att min mamma inte är ensam, utan att det här är ett strukturfel.
Vad utmärker de här kvinnornas situation jämfört med andra grupper som utförsäkrats eller får avslag på ansökan om sjukpenning?
– Vi hade en föreläsare inom projektet som jobbat inom Försäkringskassan och som vittnade om strukturell rasism inom myndigheten, som handlar om att man mycket lättare misstror den här gruppen, och misstänker dem för fusk. Det finns många handläggare som inte förklarar att man har rätt till tolk. Så förutom att du är sjuk och ska behöva kräva din rätt att vara sjuk, blir det mycket svårare för den här målgruppen att kräva sin rätt, när man lägger på en klassaspekt och att du utsätts för rasism.
Vad har ni fått för respons på projektet?
– Vi har fått jättefin respons; både av jurister som ställer upp och folk runtomkring som bidrar med forskning, eller med tolkning. Deadline är den 30 september, men vi har redan fått in ett 20-tal ärenden om överklaganden, och vissa är vi redan igång och arbetar med eftersom det är tidsbestämt när man kan överklaga i vissa fall. Vi har samlat 10-15 jurister och juriststudenter för att stötta andra kvinnor. Sedan har vi också märkt att många hör av sig om ärenden som inte bara gäller Försäkringskassan, utan problem med Kronofogden eller polisen – just för att det finns ett stort behov av lättillgänglig juridisk hjälp.
Vilka sorters problem är typiska för de kvinnor som har sökt juridisk hjälp?
– De flesta fall vi har fått in hittills har med kroppen som tagit slut att göra: axlar, leder. Det handlar om tunga arbeten rent fysiskt, till exempel inom vården, där kroppen faktiskt går sönder. Det är efter 180 dagar det ofta brister: då ska man börja prövas mot resten av arbetsmarknaden. Många skulle behöva sjukersättning fast de inte får det. Ett annat systemfel vi har upptäckt är att man inte ser till den psykiska aspekten. Innan avslag ska handläggaren fråga om och beakta om det finns andra aspekter utöver skadan eller sjukdomen som gör att personen inte kan återgå i arbete; som våld i hemmet eller psykisk ohälsa. Vid prövningen efter 180 dagar tar man inte de aspekterna i beaktande. Det gör också att många kanske inte kan återgå till arbete, förutom att kroppen är slut.
– Vissa av ärendena har passerat 180 dagar, vissa har varit i jättelånga processer i flera år utan ersättning. Sedan är det vissa som precis har blivit av med jobbet. Det som har varit tydligt också är att det finns brister i läkarintygen. Många har blivit uppsagda för att de har varit sjukskrivna. Det är vanligt att hamna i kläm när man haft ett jobb, men jobbet inte kan anpassa arbetsuppgifterna så de vill inte ha kvar dig, och Arbetsförmedlingen säger att du är för sjuk för att jobba. Många tvingas säga upp sig för att istället arbetsträna hos Arbetsförmedlingen.
Vad skulle du vilja se för förändringar i Försäkringskassans hantering av sjukpenningärenden?
– Det är ju ett systematiskt, strukturellt problem inne på Försäkringskassan. Jag tror att man måste göra det enklare att överklaga. Det som var väldigt svårt utifrån min mammas fall är att när du får ett nekande står det: du kan överklaga, skriv till oss. Men det finns ingen mall, inga instruktioner för att kunna skriva och bestrida ett myndighetsbeslut. Om man inte har den kunskapen, så vet man inte hur man ska göra så många skriver ”jag är sjuk, varför får jag inte sjukpenning? ” Min mamma var till exempel arg ibland när hon skrev.
– Att överklaga kräver juridisk kunskap. När det är så många ärenden som avslås på felaktiga grunder av Försäkringskassan, är det ett otroligt stort systemfel. Det borde finnas krav på Försäkringskassans anställda att underlätta för den som får avslag genom att ge mer information.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
