Recension Den här boken behövs. För nog är det alldeles för tyst om Ernst Wigforss, såväl inom arbetarrörelsen som i samhället i stort, skriver Peter Gustavsson i en recension av Henrik Arnstads nya biografi.
Historiska biografier är en spegel av tiden då de skrivs, lika mycket som av den tid de gestaltar. Och det är inget konstigt med det.
Under efterkrigstiden funderade historieforskarna på om välfärdsstaten var ett banbrytande bygge av en segerrik arbetarrörelse, eller ett svek av ett ledarskikt som nöjde sig med smulorna i stället för hela matbordet.
Ernst Wigforss var en aktiv deltagare i den debatten, och drev en tredje ståndpunkt. Välfärdsstaten var inte socialism, men ”en nödvändig grund för en vidare frammarsch”. Den politiska och sociala demokratin var byggstenar som den ekonomiska demokratin skulle resas på. För demokratin kunde inte stanna vid fabriksgrindarna.
Det har saknats en levnadsteckning över Wigforss
På 1980-talet, när Wigforss gått till sista vilan och socialdemokratin hissat vit flagg i striden om den ekonomiska demokratin, letade ett nytt spår sig in i forskningen. Medan murar föll och Margaret Thatcher deklarerade att samhället inte finns, grävdes det flitigt i historiens skräphögar.
Decennier av forskning om rasbiologi, steriliseringar, Hitlerkrypande och kommunistjakt på arbetsplatserna har nyanserat bilden av världens mest framgångsrika arbetarrörelse. Men inte mer än att såväl Fredrik Reinfeldt som Jimmie Åkesson försökt vinna framgång genom att tala om arbetarparti respektive folkhem.
Henrik Arnstads biografi över Ernst Wigforss inleds med hur pojken från det frikyrkliga medelklasshemmet i Halmstad blir till en ideologiskt driven lundastudent. Läsaren får följa hur ”Wigges” vassa penna och skicklighet i debatterna snabbt för honom upp till partitoppen, där han stannade till sin avgång som finansminister 1949. I slutet skildras också hans tid borta från rampljuset, fram till gravsättningen i Munka-Ljungby i Skåne 1977.
Det har saknats en levnadsteckning över Wigforss, vid sidan av Arne Helldéns ”idébiografi” från 1990. Samtidigt har Wigge själv varit generös med att berätta om sitt liv, genom sina memoarer Minnen i tre band.
Vill man få en bild av teoretikern Wigforss är dennes egna böcker och artiklar fortfarande den bästa källan. Inte minst som Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap sammanställt ett urval av de mer tidlösa texterna i Kan dödläget brytas?, utgiven 2013. Där framträder en praktiskt inriktad ideolog som genom hela livet gärna refererar till Marx – något Olof Palme också tog fasta på i sitt begravningstal över Ernst Wigforss.
Den tes Henrik Arnstad driver om att Wigforss ”aldrig uppskattat Karl Marx” (s. 376) håller inte för granskning. Men Wigforss läste aldrig lärofaderns böcker som ett facit eller recept för framtidens soppkök. Marx var en inspirationskälla bland flera.
Styrkan i boken ligger i beskrivningen av internationalisten Ernst Wigforss
Wigforss menade att ”vi har råd att arbeta” och drev igenom statliga interventioner mot arbetslösheten. Det går att argumentera för att det var ett avsteg från den sanna läran att rädda kapitalismen från sin stora kris. Men det går också att säga att krispolitiken banade väg för att genomföra socialismen på reformernas väg.
Wigforss hade dragit en lans för det senare.
Under 1930-talet visade det sig också, för dem som inte redan hade märkt det, att en krisande kapitalism inte alls behöver leda till en socialdemokratisk samhällsomvandling. Många av de tyska ledare som suttit på händerna i väntan på socialismen satt snart i nazisternas koncentrationsläger.
Styrkan i boken ligger i beskrivningen av internationalisten Ernst Wigforss. Från hans besvikelse över att arbetarrörelsen inte lyckades stoppa första världskriget, över engagemanget för flyende östjudar på 20-talet till kampen mot den blågula nazismen på 30-talet.
För Henrik Arnstad blir Wigforss en moralisk kompass att orientera med, också i frågor där eftervärldens kritik varit hård. I krigsårens samlingsregering framställs han som motvikten till högerpartiets ledare Gösta Bagge och utrikesministern Christian Günther. Oavsett om det handlade om presscensur, tysktåg eller judiska flyktingar.
Det står alldeles klart att finansministern, fri från Per Albin Hanssons tunga uppdrag att hålla ihop en regering med många viljor, drev en mer antinazistisk och västvänlig linje än den som blev samlingsregeringens. Och det är värt att belysa, när vår tids extrema höger försöker skriva om historien och förvränga fakta till oigenkännlighet.
Henrik Arnstad faller dock i biografiförfattarens klassiska fälla – att inte hålla distansen till sitt studieobjekt. Som när Sverige beskrivs som ”wigforssismens rike” eller ”Civitas Wigforss”. Eller när han beskrivs som en av hoberna i Sagan om ringen, i kamp mot ondskan utanför det lilla Fylkes gränser.
Då räcker det inte att författaren påpekar att Wigforss minsann kunde vara vred ibland, eller nämner hans gudstro. De fördjupande och komplicerande karaktärsdragen får för lite plats för att gestaltningen ska gripa tag i läsaren.
Boken hade vunnit på att strykas ner i omfång och att strama upp många formuleringar. Inte minst i förordet, där författarens beundran slår igenom så mycket att det också påverkar behandlingen av källmaterialet. Där påstås att socialismforskaren Donald Sassoon skulle ha kallat Wigforss ”världens främsta socialdemokratiske tänkare” (s. 12). Men för den som kollar upp i Sassoons Hundra år av socialism (Atlas, 2002) står det att Wigforss var ”en ledande socialdemokratisk tänkare”. En inte obetydlig skillnad.
Som Tolkienläsare själv, vet jag att läsningen av vissa böcker förenklas av att hoppa över förordet. Och boken behövs. För nog är det alldeles för tyst om Ernst Wigforss, såväl inom arbetarrörelsen som i samhället i stort. Med tanke på vilken betydelse han haft för den välfärdsstat han själv bara såg som ett steg på vägen mot ett annat samhälle.
Ett socialistiskt samhälle.
Peter Gustavsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
