Hopplöshetens evangelium

Recension Bostadsmarknaden omgärdas av problem, men vad ska man göra åt dem?

Inträdet i vuxenlivet innehåller många stenbumlingar som måste passeras för den som vill passa in i en inrutad tillvaro. Att skaffa sig utbildning till ett lockande yrke och hitta ett jobb som motsvarar de kunskaper man fått är en utmaning. De flesta vill också en leva tillsammans med en partner.

Dagens ungdom har knappast bekymmerslöst kunnat segla fram på en räkmacka och framför sig se en blomstrande tid: klimatförändringar, krig i närområdet, eskalerande gängvåld, hög arbetslöshet, inflation och realinkomstförsämringar är några av de problem som mött dagens unga.

Till detta ska läggas svårigheterna att hitta en bostad. Den kräsne har specifika önskemål om läge och utformning. De flesta har ett bredare perspektiv för att hitta en lägenhet att trivas i. De flesta tvingas leva med en kompromiss mellan önskemål och realiteter i form av lägenhetsutbud och den egna ekonomin.

Bostäder får skulden

Att det har varit svårt för ungdomar att lösa sina bostadsproblem under många år kan flera generationer vittna om, men tidigare har de flesta till slut löst sitt boende – kanske efter en period som inneboende, i andra hand eller i studentlägenhet. Dagens ungdomar har sannolikt svårare att se lösningen bortom skuldsättning, räntor och amorteringskrav.

Bostadsmarknaden är alltså minst sagt problematisk. Och det är med den bakgrunden som Andreas Cervenka tar sig an situationen i boken ”Fuskbygget – så knäckte bostadsmarknaden Sverige och världen”.

Redan rubriken ger anslaget för boken. Bostäder får alltså skulden för att hela ekonomin knäcks. Boken är fylld av statistik, hänvisningar till rapporter och forskare som ger sin bild av eländet.

Det är en imponerande mängd källor som Cervenka använt för att påvisa sin tes. Till problemen kopplas till exempel framgångarna för högerradikala partier. En studie i Tyskland visar att valframgångarna för högerextrema partier är tydligast där hyreshöjningarna varit som störst. I Nederländerna gjorde högerextreme Geert Wilders bostadsfrågan till en huvudfråga i valet där han avgick med segern. Vi får lära oss om Chinas Ghost Cities – städer byggda för miljoner människor, men där husen gapar tomma i fastighetskrisens spår.

Allt för att passa utgångspunkten

Det blir sammanfattande beskrivningar av den svenska bostadsmarknaden: ”Kvadratmeterpriser har blivit vår tids Berlinmurar”, utan att ens reflektera över att det främst är i storstädernas citykärnor som priset är riktigt högt. Jag har i min bok ”Älskade bostadsrätt” konstaterat att det genomsnittliga kvadratmeterpriset i exempelvis Haninge, Huddinge och Järfälla är mindre än hälften jämfört med priset i Stockholms stad.

Vi får veta att när ett bolån beviljas vet banken att den alltid kommer att få tillbaka sina pengar för ”svenska staten har nämligen inrättat en inkassoverksamhet som skulle få Hells Angels att framstå som jag-svaga mähän”.

Vi bollas i de ambitiösa genomgångarna fram och tillbaka mellan reala beräkningar och nominell utveckling – allt för att passa Cervenkas utgångspunkt.

Vi får veta att vi svenskar är högst belånade av alla länders invånare, att det är ett stort problem och hotar den finansiella stabiliteten. Åtgärderna med obligatorisk amortering och krav på egenfinansiering infördes för sent slår Cervenka fast (”det var lite som att utfärda nya brandföreskrifter mitt under en skogsbrand”).

Att det finns individer som är alltför högt belånade är riktigt. Men det är trots allt en liten del av hushållen. Om man inkluderar alla hushåll går det inte att dra den slutsatsen. Som Lars E O Svensson konstaterade på DN debatt den 26 november är hushållens genomsnittliga belåning knappast ett problem för den finansiella stabiliteten. Hushållens samlade tillgångar är mycket större och har vuxit betydligt snabbare än skulden.

Fem gånger så stora 1985

Faktum är att skulderna i förhållande till hushållens samlade tillgångar var fem gånger så stora 1985 som 2024, ett faktum som man inte hittar i Cervenkas bok.

Robert Boije och Sten Hansen på SBAB har gjort en omfattande studie av hushållens skuldsättning och avlivar en rad myter. De kunde genom en omfattande genomgång konstatera att de allra flesta hushåll har hanterliga skulder och en majoritet har inga bolåneskulder alls. Det var dessutom ovanligt att hushåll använde stigande värde på bostaden för att finansiera konsumtion av annat slag, till exempel köp av bil, båt eller resor, vilket annars har legat bakom problemen i andra länder där man hamnat i finansiella svårigheter.

När ekonomen Johan Hassler i en statlig utredning föreslår att kraven på amortering och bolånetak ska lättas avfärdas det av Cervenka med att ”det är lite som att försöka bota alkoholism genom att styra stegen mot närmaste bar”.

Alla som velat lätta på amorteringskrav och bolånetak har haft som syfte att underlätta för ungdomar att skaffa en bostad. Att det definitivt inte löser alla problem är givet men på marginalen kan det trots allt ge ett antal ungdomar möjlighet att finansiera en lägenhet.

Men vad vill Andreas Cervenka göra åt problemen?

I ett par avslutande kapitel bollar han lösningar fram och tillbaka. Här börjar en veritabel slalomkörning.

Vad vill Cervenka?

Flertalet ekonomer anser att stora skulder är ett problem, skriver han, men att det finns andra röster ”som tycker det är hittepå”.

Att förslagen till minskade krav på amortering och egeninsats skulle leda till större skuldsättning ”är ingen djärv gissning” utan att Cervenka utvecklar hur stor skuldsättningen egentligen är och han menar att SBABs rapport ”egentligen visar att skulder blivit en generationsfråga”.

Att unga skulle få hjälp att ”vältra sig över bostadsmarknadens höga murar med hjälp av mer lån bygger på de evigt stigande bostadspriserna”, ”men om vi står inför stagnerande eller till och med fallande bostadspriser är det en vansinnig lösning” är hans slutsats.

Ränteavdraget fungerar dels ”som en statligt finansierad subvention på bankernas försäljning av lån, dels uppmuntrar det till ökat risktagande”.

Ska hyrorna sättas på en marknad? frågar sig Cervenka och redogör för den ena och den andra sidan i debatten – ett par slalompinnar som passerar obemärkt.

Huruvida ett ökat bostadsbyggande kan vara en lösning är en annan frågeställning och inte heller här får vi veta vad Cervenka egentligen anser.

Till slut kommer förutsägelsen från ”mingel nästan var som helst på jorden och börja prata bostäder och det kommer inte att ta många minuter innan frågan ställs: När kommer den? Kraschen med stort K”.

Det är hopplöshetens evangelium. Dagens ungdom har det inte lätt, kan inte som tidigare generationer räkna med att få det bättre än den förra generationen. De har att se fram emot att lösa många svårigheter som vår generation lämnar efter sig.

Men därifrån till att inte skänka något hopp är steget långt. Det finns möjligheter, det går att engagera sig för en bättre tillvaro. Många hundra tusen drar sitt strå till stacken i bostadsrättsföreningar och hyresgästföreningar. I politiska diskussioner pågår livliga diskussioner om vilka bostadspolitiska åtgärder som krävs.

Det finns möjligheter att öka bostadsbyggandet genom att rikta subventioner till rimligt billiga bostäder, det går att öka ungdomars möjligheter att finansiera sina bostäder och det finns folkrörelser som gärna vill medverka till att fler ungdomar får en bostad.

Hoppet om en bättre framtid är det sista vi ska överge.

Lars-Olof Pettersson, författare till boken ”Älskade bostadsrätt”