”Hos oss ses människor inte som röstboskap”

Dagens Arenas krönikör Åsa Petersen träffar Gudrun Schyman och ber henne förklara varför Feministiskt Initiativ växer så det knakar.

Jag har bestämt träff med Gudrun Schyman på Kulturens Hus i Luleå. Hon sitter vid ett bord i fiket med en nästan orörd sallad och en totalt nerkladdad kalender framför sig. I luren har hon en journalist som uppenbarligen vill veta om hon är beredd att sätta sig i en regering – och i sådana fall med vem. Gudrun Schyman upprepar att det är för tidigt att spekulera om.

– Det är tur att jag är en sådan politisk räv. Annars hade det här kunnat bli helt fel. På två veckor går vi från att kallas ”en röst i toaletten” till att betraktas som en del av regeringsunderlaget. Då gäller det att inte förhasta sig. Vi har bestämt att nu ska FI ta plats i de beslutande församlingarna. Hur vi där ska hantera det parlamentariska läget blir nästa fråga. Det måste vi diskutera internt.

Det är fredagen den 9 maj, en särskild dag för FI. Partiet har för första gången nått tre procent i en opinionsmätning inför riksdagsvalet. Gudrun Schyman började dagen i en radiostudio och fortsatte till en tv-debatt med Birgitta Ohlsson. Nu har hon landat i Luleå för två ”homepartyn” som snabbt svällde till stormöten. Bara till det första mötet i en skolaula väntas 400 personer.

Ändå reser Gudrun Schyman ensam till Luleå. Hon har ingen stab runt sig utan gör allt själv, från att boka flygbiljetter och svara i telefon till att bära runt broschyrer och sälja böcker. FI har i princip inga pengar men många aktivister som tar stort eget ansvar.

– Vi är inget parti som säger till folk: ”Det här ska vi göra för er, rösta på oss!” Hos oss ses människor som något annat än röstboskap. De är med och skapar politiken. Ur det växer en väldig aktivism. De unga ber aldrig om lov för sitt engagemang. Men nu kommer även kvinnor i min egen ålder fram till mig och säger: ”Nu väntar vi inte längre hördu. Nu kör vi.” Det är sorgligt att de har hållits tillbaka så länge.

Gudrun Schyman ser det som att FI vitaliserar demokratin. För att den representativa demokratin ska överleva måste den vara just representativ. Och på FI-listorna finns många olika kandidater med många olika upplevelser av livet.

– När Soraya Post kommer in i EU-parlamentet så finns hon där när de ska debattera romernas situation. Då kan de inte längre prata om henne utan måste prata med henne. Det förändrar hela diskussionen, det måste göra det.

Hur kommer det sig att FI växer så explosionsartat just nu, både som parti och folkrörelse? Gudrun Schyman jämför med när Miljöpartiet kom in i riksdagen. De hade byggt upp sig metodiskt under flera år – och så uppstod plötsligt ett alarmistiskt läge. Med döda sälar och förtvinade skogar. Nu är FI i en liknande situation.

– Vårt alarmistiska läge har en rad orsaker. Våldtäktsdomarna som lett till starka protester. Näthatet som många kvinnor vittnat om i offentligheten. De stora Kärrtorpdemonstrationerna. Lönefrågan som äntligen diskuteras – och pensionsfrågan som kommer. FI har formerat sig under flera år och går i takt med människors engagemang. Det är samtidigheten som gör att vi lyfter.

Talet om att ”en röst på FI är en bortkastad röst” har tystnat i takt med partiets ökande opinionssstöd. Men de etablerade partierna har fortfarande uppenbara problem att förhålla sig till Gudrun Schyman. När SVT bjöd in fyra ledande socialdemokrater att debattera med henne tackade allihop nej.

– Det måste ju vara genant för en hel partiledning att säga nej till debatt. Det är väl bättre att de kommer och gör bort sig. Då har de i alla fall varit där, säger Gudrun Schyman.

Vi blir avbrutna av en man som kommer fram och berättar att han skulle gå på Gudrun Schymans möte i eftermiddag. Men nu har han redan förtidsröstat på FI och därför bestämt sig för att lämna över sin plats till någon som behöver den bättre. När han har gått frågar jag hur stora Feministiskt Initiativ kan bli egentligen. Gudrun Schyman vet inte, och har inte satt upp något mål.

– Vad ska man säga om vi får tio procent? Jag kan ju inte säga att det är konstigt att tio procent tycker att jämställdhet är viktigt. På det sättet kan ju ingen siffra förvåna.