Efter det usla valresultatet 2010 har Kristdemokraterna ömsom bråkat, ömsom försökt blicka framåt. Nu samlas partiet till riksting. Ombuden har till uppgift att bestämma sig för vad Kristdemokraterna egentligen tycker.
Valnatten 19 september 2010 var ingen fest för Kristdemokraterna. Partiledaren Göran Hägglund kunde konstatera att av de åtta partier som hade valts in i riksdagen, så ledde han det minsta. Vad valresultatet skulle få för konsekvenser för den borgerliga regeringen var oklart. När dimman hade lättat några dagar senare stod det klart att Fredrik Reinfeldt (M) skulle fortsätta som statsminister. Kristdemokraterna skulle alltså även i fortsättningen sitta i regeringen. Men illvilliga rykten gjorde gällande att Moderaterna, som hade gått kraftigt framåt i valet, ville att storlek skulle räknas. Reinfeldt sades argumentera för fler moderata statsråd, på bekostnad av övriga borgerliga partier som hade fyra statsråd var. Till slut fick regeringens småpartier behålla sina ministrar, genom att regeringen utökades för att ge plats åt fler moderater.
Katastrofval och personstrider
Ett drygt halvår senare, precis innan Almedalsveckan drar igång, samlas alltså Kristdemokraterna till riksting, i Umeå. Det är ett parti utan medvind som möts till diskussion om framtiden. I skuggan av Socialdemokraternas öppna, märkliga och inte sällan smutsiga eftervalsdebatt, blossade en tuff eftervalsdebatt upp även inom Kristdemokraterna.
Valresultatet var en smärre katastrof. Partiets bästa valkrets blev som vanligt Jönköping, men även där hade man tappat. Minus 3,2 procentenheter löd domen från Smålands centralort. I landets kommuner backade Kristdemokraterna med 19 procent. Göran Hägglund ifrågasattes och ansågs ha övergett partiarbetet, till förmån för regeringen och alliansen. Samma kritik som den avgående partiledaren Maud Olofsson (C) har mött, med andra ord. Flera kristdemokrater gick ut öppet och namngav andra personer som de ville se som partiledare. Även partisekreteraren Lennart Sjögren fick mycket kritik.
I december 2010 beslutade Kristdemokraternas partistyrelse att utse en ny partisekreterare. Acko Ankarberg Johansson, kommunpolitiker och smålänning, tog över. Dagens Arena träffade henne på kontoret i riksdagen, i en soffa ställd mot en vägg prydd med oljeporträtt av de tidigare partiledarna Birger Ekstedt och Alf Svensson.
Hur ser du på framtiden för Kristdemokraterna?
– Positivt, efter den tuffa hösten. Det var smärtsamt med de diskussioner vi hade. Jag och många andra partivänner tyckte inte att vi fick det valresultat vi förtjänade. Då blir det tufft när man måste inse att ”vi är inte tillräckligt bra, vi har inte lyckats”, samtidigt som man ser allt engagemang hos människor. Men det var nödvändigt att vi tog den diskussionen, säger hon.
Kritisk valanalys
Kristdemokraternas valanalys, författad av ”Framtidsstrategigruppen”, publicerades veckorna före jul 2010, i samband med skiftet på partisekreterarposten. Rapporten var mycket kritisk. Valrörelsen hade varit dålig – partiets krav var för många och otydliga. Sjukförsäkringsfrågan hade varit särskilt svår att besvara med kristdemokratiska svar ute i valstugorna. Partiorganisationen var svag. ”Stora frågetecken har funnits i organisationen om vem som bestämmer”, påpekar rapporten. Partikulturen beskrivs som bristfällig. Det blev kamp om personkryss, i stället för ett lagarbete. Inslag av en ”kyrkokultur” gjorde det svårt för vissa att delta i partiarbetet, enligt analysen.
Ett förslag i valanalysen är att partisekreteraren ska ha en mer publik roll. Har du det?
– Partistyrelsen har gett mig den möjligheten. Vi har många gånger under våren gått ut och talat om vad vi tycker om sjukförsäkringen, med förslag som inte alls är förankrade i alliansen. Vi har talat om för de andra att vi är otåliga, att vi tycker att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) var alldeles för långsam med sina förslag. Den typen av uttalanden kan jag göra som partisekreterare, medan ministrarna inte kan det, de står ju bakom kollektiva regeringsbeslut. Det tänker jag fortsätta med, säger Acko Ankarberg Johansson.
Moderaterna är det dominerande partiet i allianssamarbetet, på de mindre partiernas bekostnad. Hur tänker du arbeta för att det ändras?
– Till att börja med är det väljarna som bestämmer. De har gjort Moderaterna till ett stort parti. Är man stor hamnar andra i skuggan. Jag tycker det är lite förenklat om vi som ett mindre parti säger att det är någon annans fel, säger hon.
I valanalysen presenteras en rad förslag till förbättringar. Mycket handlar om att tydliggöra Kristdemokraternas profil, genom mer profilerade politiska ställningstaganden och genom att markera när partiet inte är överens med de övriga tre regeringspartierna. I analysen föreslås att Kristdemokraterna ska fokusera på sex områden: Familjepolitik, företagarpolitik, landsbygdsfrågor, rättspolitik, integrationsfrågor samt global rättvisa och miljöfrågor.
Fokus, men på vad?
En av huvudfrågorna under Kristdemokraternas riksting är partiets fokusering. Partistyrelsen har under våren föreslagit att Kristdemokraterna inte ska fokusera på sex frågor, som valanalysen föreslagit, utan endast på en fråga: barn och unga.
Enligt valanalysen finns det ett ”akut behov av samtal kring ideologi”. Hur möter det fokuseringen på barn och unga, vilken idéutveckling behöver Kristdemokraterna där?
– För det första behövs ideologisk utbildning. Vi måste diskutera värden och värderingar. Det blev tydligt under hösten att vi ibland glömmer bort varför vi tycker någonting. Under hösten startar vi därför en ideologiutbildning i partiet. Det andra gäller fokusområdet barn och unga, där finns fyra saker som ska känneteckna våra förslag: Vår syn på familjen och föräldrarnas viktiga roll, det civila samhällets bidrag, ett värdebaserat resonemang, samt att vi visar en gräns för politiken, att allt inte blir löst med lagar och förordningar, säger Acko Ankarberg Johansson.
Bland de politikområden som föreslås saknas viktiga frågor som arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik. Finns det en risk i det?
– Vi tänker fortsätta att ha en bra ekonomisk politik. Det är grunden för att allt ska fungera. Men vi säger att ”det räcker inte med arbetslinjen”, man behöver mer för att känna att man har ett gott liv. Där tycker vi att vårt resonemang är viktigt. Om man bara stannar vid arbetslinjen tycker vi inte att samhället är gott nog. Vi ska fortsätta vår ekonomiska politik, men vi tror inte att vi kommer vara världsbäst på de här frågorna.
Utan unika argument
Jämfört med Europa i stort har kristdemokratisk ideologi haft relativt litet politiskt genomslag i Sverige. På ett sätt är det märkligt – värden såsom ofullkomlighetsprincipen (vi gör alla misstag och inget system är perfekt), subsidiaritetsprincipen (beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå) och personalismen (människor är inte individer, utan personer, som behöver gemenskap) borde kunna slå an en sträng hos den svenska väljaren. Å andra sidan är inte Kristdemokraterna ensamma om att bygga sin politik på sådana värderingar.
Någonstans där hittar man Kristdemokraternas huvudutmaning. Väljarna känner inte att det finns något som gör partiet unikt. Under den förra mandatperioden stack Kristdemokraterna ut hakan med ett självständigt politiskt språk och begrepp som ”verklighetens folk”. Begreppet väckte mycket uppmärksamhet och debatt. Men det hjälpte inte. Flertalet analytiker har hävdat att Kristdemokraterna klarade riksdagens fyraprocentsspärr tack vare stödröster från moderatväljare som ville rädda kvar en borgerlig regering.
Acko Ankarberg Johansson tror på den kristdemokratiska partistyrelsens väg, att profilera partier genom ett fokus på en politik lyst genom ett barn- och ungdomsperspektiv. Där är Kristdemokraterna inte först ute. Om strategin ska bli framgångsrik måste Göran Hägglund framstå som mer trovärdig än barnfattigdomfrågans fanbärare Håkan Juholt (S) och Lars Ohly (V). Annars riskerar dubbelvalåret 2014 bli Kristdemokraternas sista som riksdags- och regeringsparti.
Hägglundeffekten
Partiledare Göran Hägglund red ut den interna stormen efter valet. Ankarberg Johansson påpekar, när kritiken mot Hägglund kommer på tal under intervjun, att även den förre partiledaren och nuvarande europaparlamentarikern, den i stugorna så populäre Alf Svensson, också tidvis mötte kritik. Om Hägglund vill leda Kristdemokraterna 2014 är risken stor att han kommer att behöva ta debatten om partiledarskapet fler gånger. Kristdemokraternas riksting samlas varje år.
Det kan det dock bli ändring på. En motion, som har stöd av partistyrelsen, vill att rikstingen ska hållas vartannat år. Om nästa riksting äger rum 2013 är chansen större för Hägglund att slippa motkandidater, eftersom 2013 är nära inpå dubbelvalåret. Dessutom delar Hägglund egenskapen ”bättre än sitt parti” med sin företrädare – Hägglund är en partiledare som drar röster till Kristdemokraterna. Ännu så länge.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
