I dag klubbades förslaget om ett nytt kvalitetssäkringssystem för högre utbildning. Vägen dit har kantats av bråk och fulspel.
Historien om hur man ska bedöma kvaliteten på Sveriges högskolor är minst sagt snårig.
När Anders Flodström år 2007 började som universitetskansler på dåvarande Högskoleverket blev hans första uppdrag att införa sin företrädare Sigbritt Frankes nya kvalitetssäkringssystem.
Men kritiken från högskolesektorn mot Frankes system var så högljudd att Flodström slängde förslaget i papperskorgen. I stället tog han initiativ till att ta fram ett nytt system, i samråd med rektorer och studentorganisationer. Ett kvalitetssäkringssystem som lade stor vikt vid att utvärdera lärosätenas interna processer för kvalitet – och gillades av högskolorna.
Ansvarig minister vid den här tiden var Lars Leijonborg (L). Vid sin sida hade han statssekreteraren Peter Honeth, som hade ett stenhårt grepp om högskole- och forskningsfrågorna. Honeth var tidigare universitetsdirektör på Lunds universitet, en minst sagt respektingivande man. Högrest och med oklanderlig klädstil.
Vid de regelbundna möten som Flodström hade med departementet, framfördes det önskemål från politikens håll att kvalitetssäkringssystemet som höll på att tas fram ska vara mer resultatbaserat, utan att precisera vilka resultat. En powerpoint-presentation skulle senare avslöja vilka resultat som avsågs.
Processen med det nya kvalitetssäkringssystemet gick framåt. Nu hade Leijonborg bytts ut mot högskole- och forskningsministern Tobias Krantz (L). Honeth satt kvar som statssekreterare.
Förslaget blev klart hösten 2009. Det lämnades till departementet, men sedan hörde Högskoleverket ingenting. Det gjorde däremot rektorer, berörda fackförbund, arbetsgivarorganisationer och studentorganisationer. I mars 2010 fick de genom en powerpoint-presentation ta del av ett helt nytt förslag på ett kvalitetssäkringssystem.
I stället för att Högskoleverket skulle fokusera på lärosätenas egen kvalitetssäkringsprocess, var det nu studenternas resultat som skulle bedömas, närmare bestämt deras examensarbeten. Allt annat stred mot lärosätens oberoende, lät det från departementshåll.
Nu började kriget. För Krantz och Honeth drev igenom det förslag som i mars 2010 endast fanns på en powerpoint-presentation, och som även skulle ligga till grund för hur pengarna till universiteten med högst kvalitet fördelades. Detta till stora protester från 26 av de 27 instanser som lämnat synpunkter på förslaget, men även från Anders Flodström och hans parhäst Lena Adamsson, biträdande chef på Högskoleverket.
I juni 2010 hade Flodström fått nog. Vid ett extrainkallat möte med Högskoleverkets styrelse, meddelade universitetskanslern att han avgick med omedelbar verkan. Lena Adamsson följde snart hans exempel. De vägrade implementera ett system som i princip bara ministern och statssekreteraren stod bakom.
Regeringen utsåg i stället Lars Haikola, en färgglad liten man, till universitetskansler. Han hade inga problem med att implementera ett kvalitetssäkringssystem ingen i sektorn trodde på.
2012 prövas kvalitetssäkringssystemet för första gången. Kvalitetspengar delas ut till de utbildningar som, till stor del baserat på studenters uppsatser, fått betyget »mycket hög kvalitet«. Men då kom bakslaget – systemet kritiseras av det europeiska kvalitetssäkringsnätverket ENQA och Sverige riskerade att bli uteslutet ur organisationen. Jan Björklund, som nu är minister med ansvar för högskolan, bedyrar att så inte kommer att bli fallet.
Två år senare kommer beskedet – Sverige utesluts ur ENQA. Ett slag inte bara mot Honeth och hans ministrars kvalitetssäkringssystem, utan även mot den svenska högskolesektorn.
I dag fattas det beslut om ett nytt kvalitetssäkringssystem i riksdagen. Ett system som är en direkt följd av uteslutningen. Det innehåller fyra komponenter för att mäta kvalitet: examenstillståndsprövningar, granskning av lärosätenas kvalitetssäkringsarbete, utbildningsvärderingar samt tematiska utvärderingar.
Rektorer och studenter står bakom det nya förslaget. Det tittar både på lärosätenas interna kvalitetsprocesser, men även på utbildningarnas resultat.
Men oppositionen är inte nöjd. Det tar för lite hänsyn till resultaten på utbildningarna och försvårar möjligheten att jämföra utbildningar med varandra, hävdar de.
Arbetsgivarna är heller inte nöjda. Svenskt Näringsliv, där Tobias Krantz, den före detta högskole- och forskningsministern, nu är chef för den avdelning som bland annat har hand om högskolefrågor, tycker att det är för lite arbetslivskoppling i systemet. Det måste vara bättre på att mäta om utbildningar faktiskt ger jobb.
Macchiarini-affären, där en kirurg utfört experimentell kirurgi på skakiga etiska grunder, menar många kunde hända ljust på grund av att Karolinska institutets interna granskning inte fungerade. Hur kan regeringen då föreslå ett kvalitetssystem för högre utbildning, med fokus på de interna granskningsprocesserna?
In Sweden, we have a system.
Problemet är bara att de inblandade parterna är djupt oense om vilket vi borde ha. Turerna kring kvalitetssäkringssystemet lär oss att det inte finns ett perfekt system för att mäta kvalitet. Det kommer att vara svårt att göra alla nöjda.
Vad är egentligen ett bra kvalitetssäkringssystem? Är det resultat eller process som mäter och främjar kvalitet i den högre utbildningen?
Klart är att ett kvalitetssäkringssystem ska vara kvalitetsdrivande för universitet och högskolor. Det ska möjliggöra ett svenskt medlemskap i ENQA. Det borde på något sätt mäta hur det går för studenterna efter examen. Hur det faktiskt ska gå till kommer en bångstyrig högskolesektor, politiker, studenter och arbetsmarknadens parter att fortsätta att bråka om.
Historien om den svenska högskolans kvalitetssäkringssystem lär inte vara slut med dagens riksdagsbeslut.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
