ANALYS. En del menar att Sverige riskerar att förlora inflytande i EU om vi står utanför ”europakten”, som just nu diskuteras. Det stämmer inte, menar statsvetare.
Under hösten har EU:s ledare samlats på toppmöte efter toppmöte för att försöka reda ut den skuldkris som plågar Europa. I december verkade ledarna för EU:s två mest inflytelserika medlemsländer, Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy, ha enats om ”europakten”.
Det exakta innehållet arbetas fortfarande fram, men fokus ligger på att euroländerna ska skriva in hårda regler om budgetdisciplin. Också andra länder inom EU – de som inte har euron som valuta – kan ansluta sig till europakten.
Det har lett till stor diskussion i den svenska politiken. Oppositionens största parti, Socialdemokraterna, har svävat på målet, medan Folkpartiet redan sedan diskussionerna inleddes har varit positiva till en svensk anslutning. Statsminister Fredrik Reinfeldt aviserade i veckan att regeringen vill att Sverige ska ansluta sig till europakten, förutsatt att Sverige inte binds av paktens budgetkrav.
Ett av argumenten för en svensk anslutning är att Sverige annars skulle förlora inflytande inom EU, en åsikt som även delas av tidigare statsminister Göran Persson.
Förenklade argument
Men det är ett förenklat argument, anser Daniel Naurin, docent i statsvetenskap vid Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet.
– Man tappar ju inflytande över de områden som europakten kommer att arbeta med, så är det naturligtvis. Men det jag framförallt vänder mig emot är den generella beskrivningen att vi tappar inflytande, att vi blir en perifer part i EU om vi skulle välja att stå utanför europakten. Det stämmer inte, det har vi sett, säger han.
Enligt Daniel Naurin skulle Sveriges inflytande säkert öka något över finans- och penningpolitiken, om vi valde att gå med i europakten. Men, påpekar han, det är ju något Sverige har valt att stå utanför i och med att svenska folket i en folkomröstning sade nej till euron.
– Jag tycker att det finns en gräns för hur långt man kan gå på det här området givet folkomröstningen, säger han.
– Och jag vänder mig emot beskrivningen att europakten skulle skapa ett ”a- och ett b-lag” inom EU. B-laget hamnar man i när man inte är bra nog, men här handlar det snarare om ett val man gör, fortsätter han.
Så europakten representerar inte något genuint nytt i EU:s beslutsordning. Att vi nu verkligen kommer att få ”kärnländer” och ”periferiländer” inom EU?
– Jag tycker inte det. Vi har en flexibel integration på flera olika områden inom EU redan i dag. Det största och viktigaste är ju euron, som inte gäller hela unionen. Vad gäller europakten så verkar det åtminstone inte som att Storbritannien kommer att gå med.
– Jag tycker inte att det innebär något radikalt nytt, utan EU har jobbat på det här sättet tidigare, och det finns många fler exempel.
Vilka då?
– Alla länder är inte med i Schengensamarbetet. Och det finns massor av undantag och förlängda tidsregler när det gäller medlemsländernas deltaganden i olika samarbeten. Danmark har exempelvis sina undantag i det sociala protokollet.
– Det är inte så att det finns en tydlig ”kärna” och en tydlig ”periferi” inom unionen. Koalitioner och intressestrukturer är betydligt mer diversifierade än så. Vi har skillnader mellan nord och syd, mellan liberala och mer regleringsvänliga regimer. Det går inte att se det som ringar på vattnet i någon slags koncentrisk cirkel, det är inte så det funkar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
