Filmfestival Odessas filmfestival erbjuder ingen verklighetsflykt för sina besökare, men väl en viktig påminnelse om att kriget bekommer oss alla. Thomas Wedérus har besökt en filmfestival präglad av kriget – både i och utanför biosalongerna.
När årets upplaga av Odesa international film festival gick av stapeln häromveckan hölls den tvärtemot vad namnet antyder inte i den ukrainska hamnstaden Odessa. Där har festivalen inte kunnat hållas sedan Rysslands fullskaliga invasion för två år sedan. Denna gång var den i stället förlagd till Kiev. Inte bara av säkerhetsskäl utan även av logistiska skäl. Det är motigt nog att ta sig till huvudstaden utan möjligheten att flyga. Från Warszawa i Polen eller Chișinău i Moldavien får man räkna med en 15 timmar lång buss- eller tågresa. Nu slapp de internationella besökarna och filmskaparna åtminstone ytterligare 6 timmars restid för att ta sig vidare till Odessa.
Omständigheterna gjorde festivalen till en egenartad upplevelse. Vårens ryska attacker mot ukrainska kraftverk tillsammans med den rådande värmeböljan, med dagliga temperaturer över 35 grader, har inneburit stora påfrestningar på elnätet och långa återkommande strömavbrott – ibland mer än 12 timmar per dygn. För att kunna erbjuda filmvisningar utan avbrott har biograferna försetts med egna generatorer, precis som restauranger och butiker längs stadens gator. Flyganfallen är desto svårare att värja sig mot. Varje gång flyglarmet går måste offentliga tillställningar, konserter och filmvisningar avbrytas. Detta skedde vid åtta tillfällen under festivalens nio dagar. Filmvisningen stoppades och publiken uppmanades att uppsöka skyddsrummet. (I praktiken snarare ett tillfälle att uppsöka filmhusets bar och kafé. Flyglarmet ljuder för ofta för att alltid tas på allvar.)
Ett decennium av konflikt
Kriget gjorde sig ständigt påmint. Inte bara utanför biosalongerna. De besökare som hade hoppats på en vecka av befriande eskapism i biomörkret må ha blivit besvikna eftersom fler än hälften av filmerna i festivalprogrammet på något sätt berörde det ryska anfallskriget. Men det är också det som blev festivalens styrka. Dragplåster som Yorgos Lanthimos Kinds of kindness (2024) lockade den största publiken, men det verkligt intressanta var de ukrainska skildringar av krigets verklighet som inte går att se någon annanstans.
Ett särskilt retrospektiv, 10 years: Ukraine is on fire, erbjöds med filmer från det senaste decenniet av konflikter sedan Ryssland ockuperade Krimhalvön 2014. Bland filmerna i den nationella tävlingssektionen stack dokumentären Glyadyelov (2023) ut där tittaren får följa fotografen Oleksandr Glyadyelovs som vördnadsfullt och tyst rör sig med sin analoga Leicakamera bland de ruiner och döda kroppar som ryssarna lämnade efter sig i början av invasionen. Men han är ingen passiv betraktare, berättar en av hans vänner som intervjuas. Till skillnad från andra fotografer vet han allt om sina fotoobjekt. Kan deras namn, deras levnadshistoria, känner till omständigheterna bakom varje fotografi. Glyadyelovs engagemang skiner igenom när han själv berättar om raseriet han kände under invasionens första dagar, och den drabbande känslan av att vilja döda de ryska inkräktarna som orsakat så mycket lidande. Lidande som han bevittnat och dokumenterat på nära håll. Men, konstaterar han, vissa plockar upp geväret medan andra plockar upp kameran. Att dela med sig av sina foton till omvärlden är hans sätt att strida.
Eftersom kriget nu är en oundviklig del av den ukrainska vardagen sipprar det in i även spelfilmens alla genrer. Att leva i Ukraina är att förhålla sig till krig, till det oförutsebara, till faktumet att hotet från ovan kan skörda ytterligare dödsoffer vilken sekund som helst. Ingen går säker. Ingen stund är fredad. Kriget finns med överallt. I isländsk-ukrainska Woman at war (2018) får en medelålders klimataktivist och körledare en dag en bortglömd ansökan godkänd om att adoptera ett ukrainskt barn. The Forgotten (2019) handlar om livet som ukrainare, om identitet och kärlek, i ryskockuperade Luhansk. I den blodiga fantasyfilmen The Witch: Revenge (2024) får vi följa en häxa med övernaturliga krafter utöva hämnd på de ryska soldater som mördat hennes älskade.
Lågmält kammarspel
En av festivalens höjdpunkter, tillika festivalens stora vinnare, var Grey bees (2024), baserad på Andrij Kurkovs roman från 2018. Det är ett delikat och lågmält kammarspel med krigets ruiner som skådeplats. Tagningarna är långa, kameran mestadels stilla. I filmversionen är berättelsen förlagd till början av 2022 i en övergiven by i Donetskregionen. Övergiven sånär som på våra två huvudpersoner, grannarna Serhij och Pasjka, som envist har stannat kvar efter att strider mellan ukrainska soldater och ryska separatister tvingat resten av befolkningen på flykt och förvandlat byn till ett slagfält. De är varandras motsatser, har inte mycket till övers för varandra, men tvingas under omständigheterna anförtro sig till varandra trots sina meningsskiljaktigheter. Som ett gammalt gnabbande par står de inte ut med varandra samtidigt som de söker sig till varandra.
Serhij och Pasjka befinner sig i en gråzon. Inte bara fysiskt, flankerade av ukrainska soldater på ena sidan, ryska på andra. Men också psykologiskt. I gråzonen slipper de ta ställning, behöver inte identifiera sig vare sig med ryssarna eller ukrainarna. Lockelsen i att stanna kvar är förståelig. Den principfasta stolthet som på ytan verkar vara skälet till att de stannar är egentligen främst en bekväm ursäkt. Vardagen i byn må vara kärv och miserabel, men samtidigt befrias de två männen från deras eget ansvar. De blir betraktare av ett krig som inte tycks bekomma dem.
Tillvaron är strängt pragmatisk. Det spelar ingen roll vilken sida det är som släpper bomber över dem. En bomb är en bomb och orsakar samma ödeläggelse oavsett varifrån den kommer. Det spelar ingen roll om den döda soldaten ute på åkern tillhör ukrainarna eller ryssarna. En död kropp är en död kropp och bör i vilket fall begravas. Det spelar ingen roll varifrån Pasjka får sina förnödenheter eller att han visar sig ta ut både en ukrainsk och en rysk pension. Man gör vad man måste för att klara sig.
Existentiellt tema
Publiken vet något som inte Pasjka och Serhij vet. Vi vet vad som är på väg att hända. Vi vet om den fullskaliga invasion som är på väg att ske och som de bara hört ryktas om. Samtidigt hålls tittarna i ovisshet om männens förflutna och om världen bortom byn. Vi erbjuds bara smulor till ledtrådar. Om Serhijs familj och om Pasjkas ryska kopplingar. Om deras tid som gruvarbetare. Petro, den ukrainska soldat som håller området under uppsikt, uttrycker det kongenialt när Serhij frågar honom om vad han gjorde innan kriget bröt ut: ”Före kriget var före kriget.” I gråzonen spelar det ingen roll.
Filmens tema är existentiellt och allmängiltigt. Vi människor gör allt för att leva bekvämt. Det är enkelt att leva ett cyniskt och inrutat liv, att hitta ursäkter till att inte bry sig om orättvisor, krig, lidande, miljöförstöring. Det finns oändliga mentala vägar som leder till en och samma slutsats – att inget ansvar vilar på just mina axlar.
När bomberna faller i filmen och mullret får biosalongen att vibrera påminns festivalbesökarna återigen om det verkliga krig som pågår utanför. På ett ögonblick reagerar jag på samma sätt som förmodligen de flesta i salongen – med omedelbart adrenalinpåslag. Varje ljud som påminner om explosioner sätter i gång nervsystemet efter att otaliga nätter vaknat av stadens luftförsvar som skjuter ner drönare och robotar. Bara en vecka tidigare genomled Kiev ett av de mest omfattande flyganfallen sedan invasionens början. Okhmatdyt barnsjukhus, Ukrainas största, träffades av en kryssningsrobot som förvandlade delar av det till spillror och bråte och tvingade personal och sjuka barn på flykt.
Festivalen skänker ingen respit för den som vill slippa tänka på kriget för en stund. Men den erbjuder en viktig påminnelse. Det må vara bekvämare att inte tänka på kriget. Det må vara behagligare att likt Serhij och Pasjka intala sig att det är någon annans problem och att det inte är upp till mig att ta ställning. Odessas filmfestival påminner om att kriget bekommer oss alla. Vårt eget ansvar kommer vi inte undan.
Thomas Wedérus
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
