Barn som används som mänskliga sköldar. Massakrer och systematisk tortyr. Våldet i Syrien har skakat omvärlden. Dagens Arena ger dig ett vittnesmål från en exilsyrier som följt utvecklingen på nära håll.
Protesterna, upproret. Vi hade aldrig förväntat oss att det skulle ske i Syrien. Folk har varit rädda. Man minns det som skedde under 1980-talet, man trodde inte att det var möjligt att gå ut och protestera.
När Bashar al-Assad efterträdde sin pappa blev det först bättre. Han sa att vi kunde ta ned bilderna på honom. Paraboler blev tillåtna. Det gick att skaffa sig internet. Och även om man var tvungen att ansöka om internetuppkoppling via säkerhetstjänsten upplevde människor en frihet de tidigare inte haft.
Men det tog inte mer än några år innan det blev precis som när Bashar al-Assads pappa satt vid makten. Det hårdnade. Unga med långa utbildningar förblev arbetslösa – om de inte kände rätt personer.
Allt det – och det som hände i Tunisien och Egypten – fick folk att tänka att vi också kan. Jag tror inte folk förstod att regimen skulle slå tillbaka så hårt. Man var så hoppfull efter att ha sett vad som hänt i Tunisien och Egypten.
När protesterna inleddes vågade min släkt prata mer fritt över telefon. De var så glada över att något var på väg att hända. Men det var innan de kände att det som skedde var farligt att prata om över telefonlinjen.
Min syster berättade då om sin son. Sonen ville ut och demonstrera. Hon försökte stoppa honom eftersom det var alldeles för farligt. Han går bara i tvåan på gymnasiet. Då sa han: ”Mamma, du kan inte stoppa mig längre. Den dagen jag gick ut och hörde min röst skrika ‘Vi vill ha fred och frihet, vi vill ha rättvisa’ och jag hörde hur jag skriker så att alla hör mig. Då kände jag att det var precis som med ett missbruk. Jag kände det i blodet, jag kommer inte att kunna stanna hemma nu.”
Då, i början, var det inte särskilt organiserat. Det var mer en känsla av att nu ger vi oss ut och protesterar. Min systers son är en ungdom som inte har varit politiskt aktiv tidigare. Men han växer ju upp med orättvisorna. Och så går han ut och hör sin röst, han begär frihet och det finns inget härligare än det.
Nu vågar min släkt inte prata öppet längre. Historierna de berättar blir till anekdoter: ”Så här hade de skrivit på skyltarna under demonstrationen”. Som roliga historier. Fast det ändå är signaler om vad som händer. Att elen bara finns under tolv timmar per dag. Att deras löner har gått ner med 20 procent. Att det inte finns så mycket livsmedel.
Protesterna tror jag kommer att fortsätta. Även bland folk som är försiktiga så är det en försiktighet som kommer att släppa. Folk har sett så mycket nu. Folk har sett barn som blir mördade. Den grymhet som har varit. Då går det inte att bara luta sig tillbaka och inte göra något.
Jag tror också att befolkningen i Syrien är ganska politiskt medveten. Regimen har spelat mycket mot västländernas agerande. Men tillgången till fler tv-kanaler via parabolerna och internet har gjort människor mycket mer välinformerade. Det är stor skillnad jämfört med innan kanaler som al-Jazira och al–Arabiya kom.
Den kritik jag skulle vilja framföra mot nationella rådet är att de fortfarande efter den tid som gått inte har kunnat enas om ett program. Att de inte har varit mera rädda för att visa sin splittring. Vid flera tillfällen har de sagt att ”Vi jobbar hårt för Syrien oavsett religion”, men detta har inte bevisats i något program.
Man är också i omvärlden rädd för vad som händer om ett land kollapsar. När det inte finns något färdigt alternativ blir det självklart svårt för omvärlden att tro att det ska gå bra. Men anledningen till nationella rådets splittring handlar nog också om hur regimen har slagit mot andra politiska åsikter. Det politiska livet har inte varit starkt. Efter 80-talet la man av det politiska engagemanget. Man har aldrig haft hoppet om att det ska ske en förändring.
Men jag vill hoppas på att vi vill ha ett land med mer frihet. Jag tror på det.
För att inte utsätta personen vi har intervjuat, eller dennes anhöriga, för fara har vi valt att helt anonymisera personen. Vår ambition har varit att ge en personlig skildring av protesterna och den brutala syriska regimen. Därför har vi också låtit intervjupersonen få berätta sin berättelse, även om den bygger på en längre intervju.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
