Recension Det är svårt att tillföra något världsomvälvande kring kärlek. Ändå lyckas författaren bitvis. Det tycker Nora Wurtzel som läst Minna Höggrens ”Kärleksgapet – dejting och vetenskapen”.
Kan vetenskapen hjälpa oss att förstå kärlek? Via biologi, psykologi och religion tar sig Minna Höggren an frågan utifrån utgångspunkten att kärleken inte är jämställd. I hennes debutbok ”Kärleksgapet” är det den romantiska kärleken som står i centrum. Den som ”inte är platonisk, som inte bygger på släktskap eller vänskap och som ofta innebär naket innehåll och viss mån av huvudvärk”.
Rolig läsning
Höggren blandar olika tänkare, intervjuer och personliga inslag när hon tar sig an den heterosexuella tvåsamheten. Vissa namn tycks självklara: sociologen Eva Illouz, författaren och aktivisten bell hooks, serietecknaren Liv Strömquist och författaren Lena Andersson. Läsaren möter också mer oväntade röster: journalister och dejtingcoacher, teologer och professorer i organisk kemi, präster och psykologer.
Rolig är hon, Höggren, när hon på en ledig och tydligt krönikevan prosa avslutar var och varannan mening med en humoristisk twist. Ofta fungerar det, som när hon i relation till Paulus tanke om kroppen som tempel frågar sig: ”Men tänk om ens kropp snarare känns som en helt okej etta med fuktskador och silverfiskar i badrummet?”
Andra gånger släpper hon läsarens hand mitt i en bildtung formulering: ”Sociologin är som en snäll gammal släkting som säger att det inte är ens eget fel när man fuckar upp. Som istället för att sluta dricka vid en rimlig tid talar om den kollektiva upprymdhet som bara uppstår på ett svettigt dansgolv.” Kanske är det bara att Höggrens gamla släktingar är av en annan kaliber än mina, men att beskriva en akademisk disciplin genom bilden av en 80-årig full tant i extas på ett nattklubbsgolv gör inte mig klokare.
Intressant om dejtingappar
För den som läst sociologen Eva Illouz är det dessutom mycket som är bekant: avförtrollning, hur moderniteten har förändrat vår relation till kärlek, kritik av psykologins välde och de ständigt återkommande referenserna till ”Sex and the City”.
Kanske är det att ha för höga förhoppningar, men Illouz ”Därför gör kärlek ont” har nu över tio år på nacken. Hade det inte varit intressant att lämna modernitetsbegreppet för att våga sig in på postmoderniteten? Om sökandet efter en partner, som Illouz menar, sker på en dejtingmarknad, bör väl kopplingar kunna dras till gig-ekonomin? Där får läsaren hos Höggren tyvärr inga svar.
Det är dock när Höggren kommer till just dejtingapparna som det blir intressant, främst för att det är här som nya perspektiv introduceras. Frågor om lagstiftning och teknikföretagens egenkontroll avhandlas och siktet ställs in på framtidens kärleks- och dejtinglösningar.
Kärlek och politik
Även i avsnittet om kärleken och politiken lyfter Höggren blicken. När hon skriver fram historien om hur man i Pajala på 80-talet ägnade sig åt skattefinansierad dejting, genom att bussa in kvinnor till den mansdominerade kommunen, ställs intressanta frågor om samhällets ansvar för kärleken.
För att komma åt förhållandet mellan kärlek och politik intervjuas Annika Strandhäll, som snabbt börjar tala om porrfilter och att förbjuda sugardejting, som politiska medel för att ge unga en chans att bygga ”normala” förväntningar på sex och relationer. Höggren själv är kritisk till att det är lösningen.
Men trots att både Höggren och Strandhäll i förbifarten tangerar vid vikten av att ha tid och ork att hålla kärleken vid liv, så tas frågan om arbete inte upp. Jag väntar spänt på att arbetstidsförkortning ska läggas fram som en möjlig politisk reform för att få kärleken att blomstra, för att faktiskt ge människor mer tid att vara kära och bygga hållbara relationer, men förgäves.
Lyckas bitvis
Finner då författaren några svar? Mycket tycks mörkt. Män och kvinnor rör sig allt längre ifrån varandra, både politiskt och utbildningsmässigt. Kärleken presenteras som en stor utmaning för den västerländska jämställdheten och svaret stavas enligt Höggren – lite vagt – att våga vara sårbar och bräcklig.
Den stora insikten för författaren själv ligger i det som Emma Audas, präst i svenska kyrkan och doktor i teologi, säger om vår längtan efter kontroll och hur vi i stället för att få ångest över det vi inte kan kontrollera kan härbärgera lidandet.
Även detta är dock bekant för den som läst Illouz, som redan 2012 skrev: ”När vi inte kan förklara vårt lidande lider vi dubbelt: av smärtan som vi känner och av vår oförmåga att ge den en mening.” Det är självklart svårt att tillföra något världsomvälvande kring kärlek när Illouz redan tycks ha sagt allt. Ändå lyckas ”Kärleksgapet” bitvis, i alla fall i den specifikt svenska och mer samtida kontexten.
Nora Wurtzel
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
