Nationella Frontens Marine Le Pen manade på Första maj sina väljare att rösta blankt i söndagens andra omgång av det franska presidentvalet. Dagen var fylld av politiska manifestationer.
Jag orkar inte stå eller gå längre. Tillvaron som promenerande betraktare av fransk valrörelse tar på krafterna. Det fackliga demonstrationståget som sakta rör sig framåt på Boulevard Saint-Germain verkar aldrig ta slut. Jag lyckas tränga mig ner på en kaféstol och få ett glas. Solen värmer. Det är människor överallt. Som vanligt i Paris går det ingen gräns mellan demonstranter och åskådare. Alla deltar. Minst hundratusen människor.
Hela dagen har jag flängt mellan politiska möten. Det rör sig förmodligen om den mest genompolitiserade Första maj i Paris historia. Marine Le Pen talar mitt på dagen vid Operan. Några timmar senare håller Nicolas Sarkozy ett bejublat tal till sina anhängare vid Trocadéro. Till sist denna fackliga demonstration där också en del av de politiska ledarna på vänsterkanten deltar.
”Jag röstar blankt på söndag”
Marine Le Pen lyfter fram nationalismen som tema i sitt tal. Det handlar om Nationella Fronten mot alla andra. Det finns bara ett alternativ till det nyliberala politiska eländet i Frankrike, är hennes budskap.
Nu är siktet inställt på parlamentsvalet. ”Jag röstar blankt på söndag och marin(e)blått i juni”, talar hon om för mötesdeltagarna. I sanningens namn hoppas hon djupt och innerligt på en seger för Hollande. Hon kan inte försvara det ideologiskt men hon räknar taktiskt med att en förlust för Sarkozy smular sönder dennes valkartell, UMP, och banar väg för henne som nationens främste oppositionsledare.
Några medelålders kvinnor bland sympatisörerna gör tummen upp för Marine och förklarar att de ska följa sin ledares råd och rösta blankt i valet mellan François Hollande och Nicolas Sarkozy. Det gör däremot inte en man i dyr märkesjacka som står och puffar på en cigarr medan han lyssnar till Marine Le Pen. Han tillhör de knappt 50 procent av Marines väljare som enligt mätningarna röstar på Sarkozy på söndag.
Nationella fronten består som de flesta partier av anhängare från skilda samhällsklasser. Arbetare, tjänstemän med små inkomster och småföretagare är en viktig bas för partiet. Men det finns också en grupp av traditionellt borgerliga väljare. De syns tydligt i mängden vid Operan denna 1 maj.
”Förlora på söndag? Nej, det kan inte vara möjligt”
Mötet vid Trocadéro fylls av presidentens pålitliga högborgerliga väljare. Jag tror nästan att husen i kvarteren runtomkring tömts på alla som bor där utom portvakterna. De kommer i stora skaror med bestämda steg. Självsäkerheten lyser. Nu ger vi ett litet extra stöd åt vår president i ett knepigt läge. ”Förlora på söndag? Nej, det kan inte vara möjligt.” Vi kan inte förlora!
Så samlas de framför jättelika teveskärmar på den öppna platsen. Unga snygga män i solglasögon av märket Ray-Ban, äldre herrar med sidenscarf i halsen. Till och med den förtjusande chica damen med en liten rufsig hund under armarna är på plats. Sarkozys tal denna eftermiddag saknar också det mesta av attacker mot invandrare. Det går inte hem i dessa kvarter. Här vill man hellre höra några ord om kampen mot bidragssamhället och attacker mot facket. Sarkozy tonar denna eftermiddag fram som en klassisk gaullist. Hans uppmaning till den fackliga organisation, CGT, som stöder Hollande på söndag, väcker jubel: ”Ta ner era röda fanor och tjäna Frankrike i stället”.
Hoppet står till Hollande
Demonstrationståget närmar sig Bastiljplatsen. Mindre ett tåg, mer ett myller av människor i snigelfart. Ett myller av människokaraktärer, av organisationer, av åsikter. Här dominerar kommunister och anhängare till vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon. Och CGT med sin historia nära kommunistpartiet dominerar framför CFDT och de andra fackliga organisationerna. Ändå kommer alla att rösta på Hollande på söndag. Det finns en förväntan och en stark förhoppning om att slippa fem år till med Sarkozy.
Solen går ner över Paris. Den traditionella arbetarrörelsen har inte längre monopol på Första maj. Den har blivit en dag för politiska manifestationer från vänster till extrem höger. Paris är stort och politik berör alla. Ändå inte en tillstymmelse till bråk och polisingripanden. Jag kan sitta kvar en stund till vid mitt cafébord och njuta av solen och inneslutas i fransmännens politiska engagemang.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
