Intervju Med anledning av PO Enquists bortgång återpublicerar vi här en intervju med honom som gjordes av Per Wirtén och Håkan A Bengtsson 1997.
Du säger ofta att du alltid varit sosse. Men när blev du egentligen socialdemokrat och varför?
– Min farsa var skogsarbetare och sosse. Mamma var däremot folkskollärare, med i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och hängiven Folkpartist. Hon var förmodligen den trognaste av landets alla folkpartister.
Pappa dog tidigt och jag växte därför upp med mamma i denna extremt folkpartistiska miljö. Så jag började tidigt fråga vad pappa, som nu satt i himlen, tyckt om saker och ting. De medgav lite motstridigt att han varit socialdemokrat, och det tyckte jag lät som en fin ståndpunkt. Från början var det ett slags upp och nervänt fadersuppror.
Är du partimedlem?
– Ja, hör och häpna. I våras värvades jag av ordföranden för Vaxholms arbetarekommun.
Hur var det att vara författare, intellektuell och dessutom socialdemokrat under de radikala sjuttiotalet?
– Jag minns när jag kom till Berlin i december 1969. Det var precis när RAF eller Baader-Meinhof växte sig starka. Jag hörde bland annat Ulrike Meinhof tala. Den berlinska vänstern var kort sagt en stormig upplevelse. Jag tror att de radikala teaterarbetare som jag hade kontakt med betraktade mig med skepsis, men också med visst intresse. De skydde ju socialdemokratin som pesten. Jag var nog en underlig fågel i deras ögon.
Jag har ofta blivit en socialdemokratisk gisslan i den svenska vänstern, eftersom jag varit så lättdefinierad: Den där är ju sosse, har alla kunnat säga.
Har du inte på samma vis ibland blivit partiets gisslan?
– Det är möjligt. Man kan aldrig riktigt veta hur man blir betraktad. Min relation till SAP har mestadels varit lugn. Jag har haft mina åsikter och brukar säga till mig själv: Jag är socialdemokratin, ibland lämnar partiet mig och ibland återvänder det. Jag har aldrig riktigt brytt mig om det där, eftersom jag bott utomlands så många år. Som dramatiker och författare har jag dessutom min största marknad utanför Sverige.
Men som samhällsdebattör har du varit aktiv i Sverige. Du måste ju ha funderat över hur din relation till partiet uppfattats, eftersom alla debattörer är rädda om sitt förtroendekapital?
–Jag har egentligen inga illusioner om huruvida partiet lyssnar till mig eller inte. Och förtroendekapital… jag tror att man överskattar sin möjlighet att påverka. Och om man skriver för den politiska klassen är man hur som helst förlorad. Då får man snart hjärnblödning av frustration. Jag skriver för att jag är intresserad, har en ståndpunkt och vill få den formulerad.
Men du skriver väl debattartiklar för att få effekt – oavsett om det är om EU, Öresundsbron, Ebbe Carlsson eller statsskulden?
– Ja, det vete fan. Jag kan nästan inte blicka in i min svarta själ.
Jag skriver för att säga att så här är det. Precis som när jag skriver romaner eller dramatik. Jag ser aldrig en läsare eller en målgrupp framför mig. Jag skriver för att… jag skriver.
Du ser det inte som ett problematiskt förhållande att du är intellektuell, skribent, debattör och samtidigt socialdemokrat med olika uppdrag i nämnder och kommitéer?
–Nej, det gör jag inte. För jag är mycket noga med min integritet. Jag har stor respekt för det politiska fältet. Jag förstår inte de som säger att politik är någåt fult. Det är det enda sätt vi medborgare har att påverka samhället. Om jag kan påverka genom att delta i en kommission eller mediagrupp så gör jag det.
För två år sedan satt jag i socialdemokraternas mediagrupp. Jag tror att jag sade några kloka saker som påverkade utgången. Samtidigt hamnade vi i en konflikt efter att gruppen enat sig om att säga nej till moms på dagstidningar. Så kom ett beslut från finansdepartementet att vi ändå skulle ha moms. Det blev en våldsam konflikt i gruppen. Jag lämnade den utan att skriva under förslaget. Jag tänkte inte ta order från regeringen – allra minst från finansdepartementet.
Så kan man alltid göra, för man har bara sitt eget samvete. Punkt slut.
Och så är du med i en arbetsgrupp som ska se över partikongresserna utifrån ett kulturpolitiskt perspektiv.
– Mmm. Vi var på den senaste partikongressen. Jag lyssnade. Det var intressant. Så hade vi ett möte med partistyrelsen om socialdemokratins kultursyn. Vi började klockan fyra och slutade kvart över midnatt. Göran Persson och de andra lyssnade uppmärksamt. Det var en oerhört öppenhjärtig diskussion. Jag fick sagt allt jag ville. Så var det med den gruppen och den kommer aldrig mer att mötas.
Har du förståelse för andra intellektuella och debattörer som säger att sådant där ska man inte syssla med?
– Jag förstår om de inte vill. De drar sig tillbaka och sysslar med sitt. Fint, tycker jag och säger: Ni är inte politiska varelser, men det är jag och därför försöker jag få mina åsikter framförda. Tycker ni att det är fult så skiljer vi oss åt.
Som författare är jag inte finare än någon annan medborgare. Jag har bara ett annat yrke – jag är konstnär.
Det finns en föreställning om att den intellektuelle ska stå över allt annat, sitta på läktaren så att säga. Men du verkar ha ett annat förhållningssätt?
– Nej, egentligen har jag samma. Påståendet har dock två moment. “Stå över” respektive “sitta på läktaren”.
Stå över – definitivt inte. Sitta på läktaren – ja. Jag har ett lite speciellt yrke eftersom jag inte behöver passa tider. Jag kan läsa och följa med. Plus att jag har förmånen att ha en kultursida där jag kan skriva. Så utgångsläget är strålande.
De intellektuella som sitter på läktaren och följer det här jävla samhället och hur det går har två val: Antingen sitter man där och skriver sina romaner, eller också väljer man att då och då också skriva om det man ser pågå där ute på planen. jag tillhör den senare kategorin.
Men att stå över… va fan. Det är att inte se sig omkring.
Annars är väl det en självsyn som är vanlig bland intellektuella?
– Visst. Min essäbok Kartritarna kom ut på tyska i våras och recensionerna var intressanta. Det klagades högljutt på att så få tyska författare lade sig i samhällsdebatten. Varför finns det inga som den där Enqvist i Tyskland, frågade de sig.
I Tyskland finns ju några av mina generationskamrater: Enzensberger och Grass. Men bland de yngre är det tomt. Så jag undrade eftersinnande om det egentligen är så mycket bättre i Sverige. Och jag vet faktiskt inte om det är det. Många intellektuella är numera politiska drop outs.
Varför har det blivit så?
Ja, se det kommer och det går. På sextiotalet sköts vi in i debatten på grund av kopplingen till tredje världen och det internationella perspektivet. Anders Ehnmark brukar ju ofta tala om Kongokrisens och det algeriska frihetskrigets betydelse för hans utveckling.
Åttiotalets koncentration på ekonomiska problem – budgetunderskott och avregleringar – ligger ju på sidan av vad intellektuella brukar syssla med. Jag har länge intresserat mig för sådana frågor, så jag stöttes aldrig ut ur debatten. Men för mina yngre författarkollegor kändes det nog inte särskilt lockande att gå in i det ekonomistiskt präglade debattklimatet.
Det fanns till exempel ingen amerikansk medborgarrättsrörelse de kunde knyta an till som du gjorde när du skrev Legionärerna.
– Nej, precis. Nu kanaliseras det politiska engagemanget lite annorlunda. Jag ser med intresse hur unga kvinnliga författare formulerar en ny feminism. Och det är nätverkstänkande, och… jag, det är lite annorlunda. Mer komplicerat nu.
Känner du ett främlingskap inför den yngre generationen intellektuella?
– Njaee. Men jag är kanske lite egocentrisk och skiter i det. Jag gör mina saker och betraktar med stort intresse både närvaron och frånvaron av engagemang hos kollegorna.
Jag fascineras av språkbilder och attityder som jag kan gå omkring bland som i en främmande djungel. Jag brukar läsa Aftonbladets spelbilaga som är skriven på ett kodspråk. Nöjesjournalistiken skrivs också på ett kodspråk. Jag känner samma fascination som när jag är i Aten och lyssnar på en av mina pjäser när den spelas på grekiska. Jag känner igen någonting i det, men jag förstår ingenting. Men spelet antyder saker som slår an något inom mig.
Vad hade du för förebilder när du själv började skriva i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet? Vilken författarroll såg du i dig själv i?
– Jag läste kolossalt mycket och hade så in i helvete många förebilder att jag inte kan reda ut det. Men av Eyvind Johnson hade jag läst allt, och han betydde väldigt mycket. Under sin stora period från Strändernas svall och fram till de allra sista romanerna, som kanske blev en aning akademisk, så var han genial – kanske den störste svenske prosaisten någonsin.
Eyvind Johnson har ju ofta skällts för att han förborgerligades och svek sin klass. Hur ser du på den kritiken?
– Jag tycker inte att man kan tala om att svika sin klass. Och verkligen inte i hans fall. det fanns ju ett oerhört stort och sofistrikerat berättande hos honom och han förde in tekniska nyheter i den svenska romankonsten.
Skit samma var arbetarförfattarna tog vägen. Det viktiga var vad de skrev när de var som bäst, och att de skrev. I sociologisk betydelse såg de sig ofta som missförstådde individualister som beskrev sin sociala miljö. Sedan tyckte de ofta att de höjde sig och blev för fina för den här världen. Ett komplicerat spel. Det finns en inbyggd schizofreni hos många arbetarförfattare. Vilket är en tragedi.
Känner du igen dig själv i den beskrivningen? Du kommer ju från rätt enkla förhållanden, men dina romaner har ofta varit komplicerade eller direkt experimentella.
– Nej, det gör jag inte eftersom jag ideologiskt alltid varit socialdemokrat. Ibland har jag hyllats och ibland har jag klandrats för detta beroende på hur de politiska konjunkturerna gått – och jag vet inte riktigt var de går just nu…
Du har haft ett långt samarbete med Anders Ehnmark. Ni skriver artiklar och har också skrivit dramatik tillsammans. Med tiden har ni blivit ett radarpar i den svenska offentligheten. Hur började ert samarbete?
– Jag läste ett utdrag ur Anders bok Karamellkoketi Dagens Nyheter som jag tyckte var jätteroligt. Så jag ringde helt enkelt och frågade honom om vi inte tillsammans kunde skriva en pjäs om kvällstidningarna. Det blev Chez Nous.
Vi jobbar inte bra om vi sitter i samma rum. Det fungerar aldrig. Vi kommunicerar alltid via telefon, fax eller brev. Manuset går fram och tillbaka. Förutsättningen är att vi inte är konkurrenter. Han är essäist, jag är romanförfattare och dramatiker. Nånstans däremellan möts vi under stort fnitter.
Som människor är vi väldigt olika. Men ideologiskt står vi varandra nära. Vi tycker ju samma sak om nästan allting. Utom EU förstås. Men där tror jag att Anders ångrar sig nu…
Var ni inte nära att bryta med varandra under EU-debatten?
–Vi var ense på en punkt: Att vi båda tyckte att den andra var väldigt korkad. Så vi lade det åt sidan som partiskiljande fråga. Jag betraktade mig som mer påläst. Och Anders ansåg sig ha en mer övergripande syn på det hela. Vi nickade till varandra och sade: Fint!
Per Ahlmark har angripit dig för att ha varit anpasslig mot kommunismen. Du ska i en text ha visat symptati för Pol Pot. Hur ser du på den kritiken? Du har väl egentligen aldrig besvarat den?
–Nej, jag skrev några rader i samband med utrymningen av Kampucheas huvudstad. Jag kunde ju inte gärna veta hur det skulle sluta. Men jag har aldrig någonsin skrivit ett enda ord om denne Pol Pot. Allra minst stött honom. Om det är någon som har rent samvete i frågan om kommunismen och skuldfrågan så är det väl jag.
Sedan kan man undra över intensiteten i Ahlmarks angrepp. De kan ju tyckas en aning komiska.
Jag har varit i skottgluggen i snart 40 år. Jag har haft andra åsikter än Ahlmark i allt från Kuwaitkriget till EU-frågan och jag har alltid varit socialdemokrat. Förr eller senare får man väl stryk för sina samlade åsikter. Och i det här fallet var det de där meningarna om Phnom Penh som fick tjäna som angreppspunkt, vilket kan tyckas lite bisarrt. Men så är det. Sånt får man ta i den här branschen.
I Kartritarna skrev du att vi nu ser utopins – den svenska välfärdsmodellens – slut. Det låter väldigt domedagsmässigt.
– Det låter förfärligt postmodernt; de stora tankarna är avslutade och nu återstår bara dekonstruktionen.
Den svenska modellen är hotad och angripen på ett sätt som får en att förstå att det här är nåt intressant. Men den är ju långt ifrån död. Still alive and kickin’, tycker jag nog. Svensk socialdemokrati har varit den mirakulösa fixaren av svåra kriser. Vi hade en sådan kris 1994 och socialdemokratin klarade den med den traditionella järnhand som vi känner så väl. Och som även företagsamheten innerst inne uppskattar.
Men när krisen nu är avklarad kommer nästa fråga: Vad gör vi då? Där blir socialdemokratins stora problem synligt. Partiet saknar en kulturell, eller andlig, dimension i sin ideologi. Det räcker inte att bara säkra basförnödenheterna, de måste också kunna ordna så att det blir ett trevligt samhälle. Roligt. Fullt av kultur och konstigheter.
Vad menar du då med kultur – att det ska spelas teater i varje gathörn?
– Nej det vore för jävligt. Jag menar att människor ska kunna förverkliga en andlig dimension i sina liv. När de går hem från det jobb som sossarna fixat till den lägenhet de har råd att bo i, så skall de gå till något som svarar mot de existentiella frågor som de har längst inne.
Socialdemokratin har alltid haft problem med att definiera välfärden. Det brukar stanna vid mat, jobb, sjukvård och pension. Men välfärd innebär också att leva väl och det är nåt utöver själva basen.
Redan på femtiotalet sade Tage Erlander att det där är inget som politikerna ska syssla med. Det är individernas sak.
– Ja, det är ett synsätt som går ända tillbaka till trettiotalet. Om vi höjer välståndet så följer det andliga och kulturen med, tänkte de. Men det var ju fel, eftersom det skapades en enorm kulturell segregering i samhället trots höjd levnadsstandard.
Jag var med och arbetade fram den utredning som ledde fram till 1974 års kulturpolitiska beslut. Det innebar ett radikalt brott mot den traditionella politiken och grundsynen. Vi betonade de eftersatta grupperna, biblioteken och stöd till fria grupper. Det var en klassisk socialdemokratisk regionalpolitik för att förverkliga de liberala dygderna om mångfald.
I dag tycker jag mig till min fasa se att det finns trettiotalstendenser inom socialdemokratin när man talar om kunskapslyftet; att alla ska bli datorfreaks eller doktorander och därmed lyfta hela kulturen. Det finns något obehagligt i detta som nu kryper in. Man tror att kunskapslyftet ska lösa alla kulturella problem.
Och sedan finns också den där jippokulturen som smyger sig på. Inte minst i samband med kulturhuvudstadsåret.
– Det där är ett problem som jag av ren självbevarelsedrift inte satt mig in i. Jag har svårt att ta ställning. Jag såg när Köpenhamn var kulturhuvudstad 1993. Det föregicks av en enormt kritisk debatt. Men jag såg också den stigande entusiasmen under året. Till sist tyckte nog de flesta att det var rätt bra. Att det var häftigt. Vi får se hur det blir här. Jag är för övrigt en varm anhängare av galna jippon som till exempel OS i Stockholm. Bara det rör sig.
Du har kulturdepartementet hemma. Är det en komplikation? (P.O. Enquist är gift med Gunilla Thogren, sakkunnig hos Marita Ulvskog/red. anm.).
– Ja, det är det. Jag håller käften mer än jag borde. Jag tycker till exempel att det vore bra om Marita Ulvskog flyttade några muséer från dammiga stockholmstempel till Göteborg. Men jag kan inte skriva det. Då skulle andra säga att jag bara vara megafon. Så då måste jag vara tyst.
Hur känns det?
– Jag har så mycket annat att göra. Men ibland så… Jag kan inte skriva att Marita Ulvskog gör eller säger bra saker.
Då är vi tillbaka i trovärdighetsfrågan.
– Ja, ja. Nej, om jag skrev berömmande om henne skulle jag ju förlora i trovärdighet. Så är det.
Fighten om Dramaten då?
– Ja där var jag väldigt inblandad. Dels striden om chefskapet. Dels genom att kulturdepartementet var inkopplat. Så vilken fight menar ni?
Din debatt med Kerstin Ekman till exempel. Hon lämnade Dramatens styrelse i protest mot att teatern inte fick mer pengar. Och du kritiserade hennes ståndpunkt och syn på teatern.
– När någon betecknar försök att söka upp de stora grupper som fallit bort ur teaterpubliken som McDonalds-ideologi så måste man reagera. Jag kunde inte hålla mig.
Teaterns kris handlar inte om brist på pengar. Det är en konstnärligt kris som inte är begränsad till Sverige utan är ett internationellt fenomen. Intresset för teater sjunker. Nya grupper hittar aldrig dit. Och den gamla borgerliga publiken tröttnar.
Man kan inte säga, som chefen för Malmö stadsteater nu gör, att hans uppgift inte är att dra ny publik till teatern. Om teatern är i kris måste det föras en uppriktig debatt. Det räcker inte med att bara skylla på politikerna.
Kulturlivet är unikt och mycket spännande eftersom det är fyllt av intressekonflikter. Men det finns en tystnad och feghet kring detta som ibland blir skrämmande.
Du har nyligen skrivit om Knut Hamsun och hans samarbete med nazisterna. Och för inte länge sedan skrev du också om den danske kommunisten Axel Larsen. Du verkar fascinerad av livslögnen, av människor som lever i en sådan lögn.
– Det började nog med Friedrich Meissner, mesmeristen i Magnetisörens femte vinter, som också var en sådan figur. Han har sedan återkommit många gånger i olika förklädnader i mina romaner och min dramatik. Jag vet inte riktigt varför, men många av mina gestalter har varit komplicerade och inte särskilt sympatiska.
Det är väl kanske en liberal liten svulst som sitter kvar inne i mig – den kluvna människan.
Det finns väl ett samband mellan att skriva fiktion och att leva i en livslögn. Gammelkommunisten Larsen levde ju i en fiktion, samtidigt som han också levde i verkligheten. Ungefär som en författare.
– Det finns ett klart samband mellan de här figurerna och skrivandet. Att beskrivna helgjutna gestalter är inte lätt. När man ser att det finns en spricka så tittar man in där och undrar vad det är och hur den uppstått.
Intervju: Håkan A Bengtsson & Per Wirtén
Per Olov Enquist
– En av Sveriges mest översatta romanförfattare och internationellt mest spelade dramatiker under 1900-talet. Hans senaste roman är Kapten Nemos bibliotek. Bland dramatiken märks bland annat Tribadernas Natt, Frågan regnormarnas liv och I lodjurets timma. Har också skrivit filmmanus till bland annat Il Capitano.
– Född 1934
– Gift med Gunilla Thorgren, politiskt sakkunnig på kulturdepartementet. Han har två barn från tidigare äktenskap, samt tre barnbarn. Gunilla har tre barn.
– Skrev på Svenska Dagbladets kultursida i början av sextiotalet. “Då var det en trevlig kultursida”, säger han. 1966 skrev han en kritisk debattartikel om den konservative riksdagsmannen Gunnar Björk. Expressens kulturchef Bo Strömstedt ringde och “köpte över” honom. Sedan dess har P.O. Enquist skrivit mängder av artiklar för Expressen och blivit en av landets skarpaste kulturkritiker.
– Som ung var han framgångsrik höjdhoppare. “Men skriv absolut inte om det. Jag är så fruktansvärt trött på min idrottsbakgrund”. Skrev så småningom om idrott och politik i romanen Sekonden.
– Debuterade som romanförfattare 1961 med Kristallögat. 1964 kom kritikergenombrottet med Magnetisörens femte vinter som sedan några år återigen finns i pocket. Men det riktigt stora genombrottet kom 1968 när dokumentärromanen Legionärerna om baltutlämningen efter andra världskriget väckte stort rabalder.
– Under en vecka 1968 var han programledare för TV-programmet Kvällsöppet. Lyckades pricka in ett av TV:s verkligt stora praktgräl – mellan Vilhelm Moberg och Olof Palme om UD:s agerande när Alexander Solsjenitsyn fick nobelpriset.
– Mellan 1969 och 1974 arbetade han med den stora kulturutredningen som utmynnade i en helt ny kulturpolitik. Senare var han också med att utforma de svenska litteraturstödet, egentligen ett motförslag mot ett som Per Ahlmark lagt fram. Enquist och Författarförbundet kuppade igenom det med en rösts övervikt i den så kallade jämviktsriksdagen. Ahlmark gav senare igen genom att beskriva Enquist som Pol Pot-anhängare i sin bok Vänstern och tyranniet.
– Säger så här om sitt skrivande: “Inget är roligare än att skriva dramatik. Men att lägga ifrån sig en färdig roman som man är nöjd med är en svårslagen lycka”.
– Har aldrig blivit tillfrågad om en plats i Svenska Akademin. Sitter däremot i den tyska Akademie der Kunste.
– Skriver just nu manus till en danskproducerad film med än så länge hemligt innehåll.
(Ur Magasinet Arena nr 6/97)
Lästips:
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
