Recension Till skillnad från med Jesus Revolution har inga väckelsekristna kampanjer startats för att få Leaving Jesus att visas på de stora biograferna, men jag hoppas de går och ser den, skriver David Eklind Kloo.
Se på en fyraåring. Är denne ett oskyldigt barn? Eller en bärare av arvsynden?
Borde en fyraåring vara annorlunda?
Frågan ställs på en retreat i San Fransisco, där människor som vill lämna en bokstavstroende kristendom bakom sig samlats för att finna en ny grund att bygga sina liv och sin självkänsla på. I filmen Leaving Jesus följer den svenska dokumentärfilmaren Ellen Fiske hur de dansar med slutna ögon, puttar varandra runt i en ring, går på queerklubb och slutligen bäddar in varandra som bäbisar värda att bara hållas och älskas. Just sådana som de är.
I gruppsamtal delar de sin förtvivlan, sin rädsla och sin vrede med varandra.
En kvinna berättar för Fiske om hur hennes nyfödda dotter var dödligt sjuk. Endast sex dagar gammal måste hon genomgå en svår operation. Kvinnan lovade Gud att hon skulle följa honom om han räddade hennes barn.
Flickan överlevde. Men mamman kan likväl inte tro, hur hon än försöker. Nu fruktar hon att barnet ska tas ifrån henne.
Inblick i en tro som kan begränsa
I höstas vallfärdade svenska väckelsekristna till biograferna för att se det amerikanska dramat Jesus Revolution. Där skildras hur en väckelsevåg drar fram bland hippies i Kalifornien, och bidrar till att stöpa om det karismatiska gudstjänstlivet. Följdverkningarna därav är fortfarande synliga i många svenska kyrkor. Att den unge hippien Lonnie Frisbee, som är drivande i den framväxande rörelsen, senare blir påkommen med att vara gay förtigs bekvämt nog i filmen, precis som han förpassats ut ur rörelsens historieskrivning.
Många hoppades att filmen, som visades på Filmstadens biografer över hela landet, skulle vinna nya själar för kristendomen.
Ellen Fiskes dokumentär Leaving Jesus lär däremot inte få någon att längta efter att bli härligt frälst. Den ger en inblick i hur tron kan inte bara begränsa en utifrån, utan också förslava individen under hennes egna föreställningar om vad som är rätt och fel, sanning och lögn, liv och död. Så att man tror att man måste förneka grundläggande aspekter av sin egen person.
Att man är i grunden fördärvad. Alltigenom präglad av arvsynden. Och därför i ständigt behov av att bli förlåten.
En av deltagarna på retreaten i San Fransisco har fått ett brev av sin far. Där varnar han sitt vuxna barn för ett liv utan Gud. Konsekvenserna av ett sådant val skulle bli förödande. ”Jag älskar dig för mycket för att ljuga för dig.”
Vuxen inför Gud
Man talar ofta om att vara Guds barn, a child of God, konstateras på retreaten. Men aldrig om att vara en Guds vuxen, an adult of God.
Det finns såklart något oerhört lockande i att, som ett barn inför sina föräldrar, helt och hållet få släppa taget och lita på att bli buren.
Men ett litet barn är underkastat vuxnas bedömning av hur livet ska levas. Med tiden kommer det att skava, barnet att kräva ett större handlingsutrymme. Att hennes eget omdöme ska tillåtas väga lika tungt som föräldrarnas. Tyngre, när det kommer till hennes eget liv.
Det är kanske det svåraste i föräldraskapet, att låta barnet växa upp till en jämlike men samtidigt slå vakt om dess känsla av att inte vara utlämnad åt sig själv. Att det alltid finns något – någon – att falla tillbaka på.
Men den religiositet som stämplar vissa livsval som ogudaktiga fjättrar individen vid barndomens omyndighet. Förnekar henne att vara medskapare av den värld hon är satt att leva i.
Det är ingen slump att auktoritära religiösa rörelser fruktar jämlika relationer sektmedlemmar emellan. De kan ju få för sig att deras omdöme även räknas i förhållande till Gud.
Vi är vana att kontrastera barn mot vuxna, skriver prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand i boken Inte bara Knutby. Men när Bibeln nedtecknas har ordet barn även en annan motsats: slav. ”När Bibeln talar om att vi är Guds barn, betyder det i regel att vi är Guds vuxna barn, som ska leva i frihet men med ansvar för livet och för jorden. Det är inte frågan om Guds lilla oansvariga men lydiga barn.”
Att vara Guds barn kräver då i stället av en att man tar sitt eget omdöme på allvar.
Gud kan inte skylla på någon
När jag tillät mig att göra just det – att ta mitt eget omdöme på allvar – så var just föreställningen om arvsynden ett av de bärande inslag i mina tonårs tro som jag måste göra upp med. Vi begår alla överträdelser och måste försonas med dem vi gör illa. Men att vi i vårt innersta skulle vara förtappade, och ha ett allomfattande behov av att bli förlåtna av Gud själv, det kunde jag inte längre tro.
En fyraåring borde inte vara annorlunda.
Om det finns något som vi kan kalla Gud så är detta oändligt. Allt annat därför existerande inom detta oändliga. Något utanför finns inte. Alla våra impulser och begär har då ytterst sitt ursprung i Gud.
Att vi kan agera på dessa på sätt som blir destruktiva är uppenbart. Att vi då behöver be om förlåtelse lika uppenbart.
Men Gud kan inte skylla på någon annan.
För mig blev det en befrielse, att se att vi alla delar en mänsklighet som inte korrumperar våra själar. Att den mest grundläggande försoning vi är i behov av är att försonas med oss själva.
Till skillnad från med Jesus Revolution har inga väckelsekristna kampanjer startats för att få Leaving Jesus att visas på de stora biograferna. Men när den nu går upp på Folkets Bio hoppas jag ändå att de som såg den förstnämnda filmen har modet att även se den senare.
Många människor har farit illa av trosföreställningar de fått till sig och sedan gjort till sina egna. Att konfronteras med detta är nödvändigt för att identifiera förutsättningarna för att skapa sammanhang där människor tillåts försonas med sig själva. Som vuxna, med en förtröstan på att inte vara utlämnade åt sig själva.
David Eklind Kloo, kommer i höst ut med boken ”Den väg är bred” på Atlas förlag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
