»Jalla, forward!«

JÄMSTÄLLDHET Hon har utsetts till en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen inom jämställdhetsarbete. Nu vill Lina Abirafeh att kvinnorörelsen ska bli mer arg. ”Varför är vi inte rasande?”

– Jag vill inte vara här, säger Lina Abirafeh och tittar ut över den fullsatta salen.

Det är en regnig måndag i Stockholm och biståndsorganet Sidas heldagskonferens på temat ”Jämställdhet i motvind – hur vänder vi trenden?” med över 600 anmälda. På scenen står filosofie doktor Lina Abirafeh, chef för Arab Institute for Women på Libanesisk-amerikanska universitetet i Beirut och utsedd till en av de 100 mest inflytelserika personerna inom jämställdhetsarbete av Apolitical, en internationell plattformen för myndigheter. Hon är en av ambassadörerna för globala kvinnorättsrörelsen She Decides. Och hon har verkligen inte tid att vara just här, just nu.

– Min närvaro här kommer med en kostnad. Den tid jag ägnar åt ord hade jag kunnat ägna åt rörelse, det som kvinnorörelsen behöver. Och det går för långsamt framåt. Vi behöver framåt, fortare. Jalla, forward!

Det blir uppenbart för alla i salen att Lina Abirafeh tycker att tiden rinner ut. Hon pratar fort och fyller sina minuter på scenen med fakta om kvinnors utsatthet världen över. Antalet barnäktenskap, antalet osäkra aborter, kvinnor som dör av våld i nära relationer, kvinnor som våldtas i världen just under tiden det här ordet uttalas – och det här.

– En tredjedel av världens alla kvinnor har utsatts för könsrelaterat våld. Titta runt dig och tänk att en av tre kvinnor du ser har utsatts. Det får det att krypa i skinnet på mig.

Lina Abirafeh har jobbat med kvinnors rättigheter i över trettio år. Som tonåring insåg hon att det här är det hon måste göra – att vara en del av att bygga ett samhälle fritt från våld mot kvinnor, ett feministiskt samhälle där män och kvinnor är jämställda i makt och möjligheter. Nu ser hon hur en stark motreaktion globalt från de som inte vill ha ett jämlikt samhälle riskerar äventyra det som kvinnorörelsen hittills har uppnått. Och bakslagen sker även i länder som ansågs vara stabila i sitt arbete för kvinnors rättigheter.

– Vi förlorar mark, säger hon och lutar sig framåt i stolen.
– Och problemet är att vi inte är tillräckligt arga.

Även efter att Lina Abirafeh lämnat scenen märks en vilja att driva på framåt. På frågan om råd till de som känner sig nedslagna över bakslagen som skett inom områden som rör kvinnors rättigheter globalt har hon bara en sak att säga: Du får inte ge upp. Det är helt enkelt inte okej när kvinnor och flickor far illa världen över.

– Att bli deprimerad gör dig passiv. Det går inte, vi måste bli arga. Väldigt arga. Den som inte blir arg över läget som det är i dag är antingen oinformerad eller inte tillräckligt uppmärksam. Oppositionen är arga, klimatrörelsen är arga… Jag förstår inte var ilskan inom kvinnorörelsen har tagit vägen?

Hon tar upp Womens March i USA, som organiserades som en motreaktion efter valet av Donald Trump, som exempel. Syftet var bland annat att främja kvinnors rättigheter, rättigheter för hbtq-personer och att protestera mot rasism. Första marschen i Washington samlade en halv miljon deltagare. Sedan falnade intresset successivt.

– Ett grundläggande problem för kvinnorörelsen är att vi är så fragmentiserade, vi talar inte med en röst och inte med ett enhetligt budskap. Inte ens om det som inte är förhandlingsbart, som kvinnors grundläggande säkerhet.

Mångfalden i kvinnorörelsen är både en gåva och en förbannelse, menar Lina Abirafeh.

– Det oroar mig att vi är så splittrade, att så många är så fokuserade på att föra fram olika perspektiv på det som är viktigt. Vad vi brister i är att vi inte talar med en röst och inte har ett enhetligt budskap ens i de frågor som inte är förhandlingsbara, som kvinnors säkerhet.

Hon säger att det säkert finns de som tycker att det är fel att hon inriktar sig så specifikt på kvinnors säkerhet, att hon inte tydligt talar för även alla de andra områden som rör de som definierar sig som kvinnor, ickebinära och hbtq-personer. Men det finns många anledningar bakom det valet.

– Det finns så många andra som talar bättre än jag är förmögen om bredden av frågor som rör kvinnorörelsen. Och det här är vad jag fokuserar på, eftersom jag ser frågan om personlig säkerhet som akut. Det finns inga satsningar på exempelvis ekonomisk jämlikhet, empowerment eller tillgång till maktpositioner som fungerar om inte kvinnor är säkra i samhället de lever i. Är inte kvinnor säkra, är ingen säker.

Lina Abirafeh har själv 20 års erfarenhet av att arbeta inom humanitära organisationer med fokus på att motverka könsbaserat våld på plats i länder som Haiti, Afghanistan, Nepal och Demokratiska republiken Kongo. Hon doktorerade på London School of Economics med avhandlingen ”Gender and International Aid in Afghanistan: The Politics and Effects of intervention”. Det har sammantaget lett fram till det som är hennes egen icke förhandlingsbara utgångspunkt: Kvinnors säkerhet. Den som märks bland annat i möjligheten – eller omöjligheten – i att röra sig fritt i ett samhälle, i att känna sig trygg i sitt hem, i sin skola eller på sin arbetsplats. Att inte riskera utsättas för våld eller våldtäkt. Eller att mördas.

Vad har kan rörelsen lära av de som organiserar sig för att kringskära kvinnors rättigheter, de du benämner oppositionen?

– De är extremt välorganiserade och samarbetar kring sina huvudfrågor. Vi har sett samma budskap, inte sällan med nästan exakt samma ordval, föras fram i en rad olika länder och sammanhang. De infiltrerar våra områden och söker upp våra event för att störa oss när vi för fram våra budskap. De är tekniskt kunniga och bra på att sprida sin propaganda. När de till exempel arbetar mot abort så gör de det väldigt starkt och högljutt, de talar med en röst och med en enighet som vi inom kvinnorörelsen saknar.

Kvinnorörelsen måste vara bättre förberedda på de bakslag som kommer, menar hon. Och hon är inne på samma spår som klimataktivisten Greta Thunberg uttryckte i en intervju nyligen: Med valet av Donald Trump blev behovet av en stark motrörelse tydligt. Ingen kunde längre tveka kring att det krävs krafttag.

– Vi kanske behövde att motståndet kom i en väldigt vulgär form, som i USA. Som ett slag i ansiktet, vi kanske behövde det uppvaknandet?

Men där klimatrörelsen fortsatt växa har arbetet för kvinnors rättigheter avstannat. Det oroar Lina Abirafeh. Det är också väldigt svårt att få arbetet finansierat. Hon nämner ett globalt program för att stoppa våld mot kvinnor som behövde en finansiering på 24 miljoner, men som fick 3.  Dessutom anser hon att det är för få män och pojkar som engagerar sig för ökad jämlikhet.

– Jag tror inte de känner samma ansvarskänsla. Många drar nytta av de fördelar patriarkatet ger dem och det utrymme de har tagit från kvinnor. Och de förstår inte vidden av hur det här begränsar oss, hur privilegierade de är.

Mycket handlar om att utbilda män i vad det innebär att vara kvinna, tror hon. I att till exempel berätta hur kvinnor och flickor begränsas även i vardagliga situationer. Som då hon själv och en manlig bekant skulle välja väg till en restaurang och han ville välja den kortare, icke upplysta vägen.

– Jag berättade att jag hade fått ta den tre gånger så långa, upplysta och därmed säkrare vägen om jag hade varit ensam. Många av oss hade förmodligen dessutom ringt en vän eller hållit nycklarna redo i handen. Det blev en väckarklocka, han hade aldrig tänkt den tanken och blev rätt omskakad.

De flesta män har inte behövt vara rädda på det sätt som många kvinnor är. Det behövs att vi berättar, menar Lina Abirafeh. Och att män sedan för vidare den kunskapen. För att komma fortare framåt krävs att alla engagerar sig.