Trots Jimmie Åkessons (SD) fortsatta sjukskrivning finns det inget skäl för gräsrötterna att oroa sig för SD:s framtid. Snarare tvärtom.
Jimmie Åkessons sjukskrivning är förlängd till den 31 januari nästa år. Det är inte troligt att han kommer tillbaka som partiledare. Mattias Karlsson har redan axlat vikarierollen med pondus och självsäkerhet och med tanke på att han är en av partiets mest ideologiskt trogna, finns inget skäl för gräsrötterna att oroa sig för SD:s framtid. Snarare tvärtom.
Sedan Jimmie Åkesson valdes till partiordförande 2005 har Sverigedemokraterna gått från ett litet parti till Sveriges tredje största. Jimmie Åkessons roll i denna uppgång går inte att underskatta. Från hans första riksdagsval som partiledare 2006 till det senaste 2014, har väljarstödet gått från 2,93 procent till 12, 9 procent.
Jimmie Åkesson har långsiktigt och strategiskt försökt bygga upp en bild av sig själv och sitt parti som ett parti som kan ta Sveriges väl och ve på allvar. Samtidigt som dess väljare inte tycks beröras av de mörka sidor som gång på gång framkommer. SD har konsekvent och tålmodigt spridit falska utsagor om “massinvandring” och den svenska kulturens förfall. Återkommande har skandaler inträffat som innefattar hot med järnrör, kommunpolitiker som poserar med nazistkläder, rasistiska trakasserier på nätet och kopplingar till högerextremism.
Daniel Poohl på Expo har gjort en klarsynt analys av partiets valframgångar i år. Han skriver:
Sverigedemokraterna har vuxit för att de kanaliserar rasismen och intoleransen i det svenska samhället. Vi vet sedan tidigare att Sverigedemokraternas väljare sticker ut som negativt inställda till ett mångkulturellt samhälle och till invandring./…/Men partiets framgångar betyder inte nödvändigtvis att rasismen har ökat, bara att fler som redan tycker som SD i frågor som rör invandring och det mångkulturella Sverige har blivit övertygade om att dessa frågor är avgörande för landets framtid. Och att Jimmie Åkesson, trots skandaler är deras enda räddning.
Nu har SD:s frälsare bränt ut sig efter tlv år av idogt arbete med att normalisera ett parti vars värderingar grundas i en polariserad syn på världen. Det är svenskar mot invandrare, landsbygd mot storstad, vanliga människor mot etablissemanget. I mer än ett decennium har Jimmie Åkesson lagt sin kraft på att bygga upp det parti som SD är i dag. Även om hans kraft är slut, är partiets kraft det inte.
Vännen, partikamraten och den tydligt ideologiskt präglade partiledarvikarien Mattias Karlsson säger sig kunna ställa upp för partiet om det krävs.
– Jag har engagerat mig för att göra skillnad. Det innebär att jag har en lojalitet mot partiet och är det så att andra bedömer att det bästa för partiet är att jag är partiledare så får jag väl ta mig en funderare på det. Men jag är helt ärlig när jag säger att jag helst skulle slippa, säger Mattias Karlsson i en DN-intervju.
Känslan är säkert sann och stark, men plikten är nog starkare.
Det finns ingen anledning att inte ta Jimmie Åkessons utmattningssyndrom på allvar. Men för att komma tillbaka till ett arbetsliv som partiledare för det mest medialt påpassade partiet behöver han hjälp med stresshantering såväl som en förändring av den verklighet som han kommer återvända till. En framgångsrik rehabilitering kräver stora förändringar i ens eget sätt att reagera på påfrestningar, men också förändringar i den livs- och arbetssituation som man ska återkomma till.
Sannolikheten för att livet som partiledare för SD går in i en lugn fas den 1 februari, när Jimmie Åkesson förväntas komma tillbaka, är obefintlig. Den bana han har krattat för partiet kan i stället Mattias Karlsson nu ställa sig på. Det hör inte till spelets regler att utåt ropa JA! när media ställer tronarvingefrågor.
Inombords tror jag att Mattias Karlsson jublar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
