Film ”Maria” är en mörk skildring av Maria Callas sista dagar.
Maria Callas är en av de mest kända och inflytelserika operasångerskorna någonsin. Callas hade en kort men intensiv karriär från slutet av 1940-talet fram till 1960-talet. Hennes senare år kännetecknades dock av dålig hälsa. Hon drog sig tidigt tillbaka från operascenen och dog endast 53 år ung i sin lägenhet i Paris 1977.
Annorlunda grepp
I ”Maria” får vi följa Callas under hennes sista vecka i livet. En tid som präglas av tablettmissbruk och sångerskans försök att åter hitta sin röst. På grund av tabletterna drabbas Callas av hallucinationer och får för sig att hon intervjuas av ett fiktivt tv-team, där hon får reflektera över sin karriär.
Med ”Maria” försöker filmskaparna med ett annorlunda grepp på den annars något uttjatade biografigenren. Den lyckas inte lika bra som mina favoriter i genren som ”Walk the Line” (2005) eller ”Elvis” (2022). Men syftet är inte heller att som i ovan nämnda filmer beskriva en artists karriär.
Utmålas som föredetting
Här är det förfallet som står i fokus. Det gör att Callas utmålas som en ganska sorglig pillerknaprande föredetting. Något som är lite synd då Callas prestation som en av de mest framträdande operasångerskorna någonsin hamnar i bakgrunden. Jag tycker också att det är allt för stort fokus på Callas minnen av affären med skeppsredaren Aristotle Onassis, i stället för på hennes bejublade karriär.
Filmen är regisserad av Pablo Larraín och för manuset står Steven Knight. Paret gjorde för några år sedan tillsammans filmen ”Spencer”(2021), som handlar om prinsessan Diana. En film som har klara likheter med ”Maria”. I båda fallen handlar det om en offentlig person med mentala problem, orsakade av omgivningens förväntningar på dem. Båda filmerna utspelas också under en kort tidsperiod och blir som en sorts undersökning av en persons psyke.
Precis som i ”Spencer” är de konstnärliga ambitionerna i ”Maria” höga. Edward Lachmans foto håller hög klass. Det gäller inte minst skildringarna av Callas hallucinationer under promenaderna på Paris gator. Något som görs på ett både innovativt och fantasifullt sätt.
Stark rollprestation
Att filmen lyckas skildra Callas förfall på ett trovärdigt sätt beror dock till allra störst del på Angelina Jolies starka rollprestation som den åldrade operasångerskan. Tack vare hennes skådespeleri blir filmen en sevärd skildring av en människas förfall.
Jolie gör en av årets bästa skådespelarprestationer så här långt. Det skulle inte förvåna mig om det här är den första av många kommande karaktärsroller för den amerikanska skådespelerskan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
