Jordbävningen har satt ljuset på Burmas inbördeskrig

Juntan använder katastrofen för att förbättra sin ställning i omvärlden.

Antalet döda i jordbävningen i Burma (Myanmar) fortsätter att stiga och räknas nu i tusental. Värst drabbade är städer och byar kring Mandalay i de centrala delarna av landet — men det är också där ett blodigt inbördeskrig redan utspelar sig. Bägge sidorna i konflikten, en militärjunta som grep makten i en kupp i februari 2021 och en rad motståndsrörelser, inleder nu egna hjälpprogram: juntan med backning av skilda FN organ och motståndsrörelserna med sina egna, mycket begränsade resurser.

Juntan vädjat om hjälp

Jordbävningen har därför satt Burmas interna problem i fokus och eftersom juntan kontrollerar en del av landet och motståndsrörelserna en annan är det ingen som kan säga hur det skall ske rent praktiskt på marknivå. Exilpublikationer som The Irrawaddy, som är baserat i Chiang Mai i norra Thailand, menar att allt bistånd skall gå direkt till ”folket”, alltså inte via juntans organ utan genom motståndsrörelserna.

Men det kan FN, som bara arbetar med regeringar, knappast gå med på. Och det är trots allt juntan som behärskar inte bara Mandalay utan även det hårt drabbade huvudstaden Naypyitaw. Där har regeringsbyggnader och till och med presidentpalatset utsatts för svåra skador. Sjukhus i Naypyitaw liksom in Mandalay är överfulla av svårt skadade offer för den största jordbävningen som drabbat landet i modern tid.

Burmas militärregering har för en gångs skull vädjat till omvärlden om hjälp, vilket de inte gjorde under det första skedet av cyklonen Nargis, som drog in över landet 2008 och skördade minst 85 000 liv. Det var först efter påtryckningar från omvärlden som den dåvarande militärregeringen gick med på att ta emot internationella hjälpsändningar.

Kritiker menar därför att den nuvarande juntan använder sig av jordbävningen för att på ett tidigt stadium få till stånd samarbete med en omvärld som fördömde kuppen 2021 och då avbröt nästan allt bistånd.

Stort beroende av Kina

Vad som sker nu måste också ses i sitt rätta historiska och politiska sammanhang. Den militärregim som styrde landet 2008 beslöt tre år senare att öppna landet — men det hade inget med Nargis att göra. Västvärlden hade först infört sanktioner och bojkotter efter att militären slagit ner ett landsomfattande demokratiuppror 1988 och då skjutit flera tusen demonstranter. Men den isoleringen ledde till att den styrande militären vände sig till Kina för handel, diplomatiskt stöd — och vapenleveranser.

Under senare tid har även Ryssland blivit en nära bundsförvant.

Beroendet av Kina, den mäktiga grannen i norr, blev i sin tur så starkt att den nationalistiska burmesiska militären enligt interna dokument befarade att landets självständighet var i fara. Det var nödvändigt att förbättra relationerna med västvärlden, men för att det skulle lyckas behövdes drastiska initiativ. En ny grundlag skrevs under militärens vakande öga och antogs efter en farsartad ”folkomröstning” i maj 2008 — när stora delar av landet var oåtkomliga på grund av Nargis.

”Folkomröstningen” följdes i november 2010 av ett riggat val där, knappast förvånande, militärens eget parti vann. Thein Sein, en general som ingått i den tidigare juntan, bytte uniformen mot civila kläder och bildade i mars 2011 ny regering — och då kom beslut som få hade väntat sig. Politiska fångar släpptes, politiska partier fick verka öppet och pressfrihet infördes.

Något liknande hade Burma inte upplevt sedan 1962, då militären först grep makten i en kupp mot den dåvarande demokratiskt valda regeringen, och sedan dess har styrt landet i olika skepnader.

Och det fungerade.

Dignitärer på besök

Efter att ha varit en internationell paria förvandlades Burma på rekordtid till västvärldens gunstling. Sanktionerna försvann, USA:s utrikesminister Hillary Clinton, president Barack Obama, den norske kungen och andra dignitärer kom på besök. Exilburmeser började återvända hem och även internationella journalister kunde verka inne i landet.

Men det gick inte riktigt som militären hade väntat sig. Trots de åtgärder militären vidtaget blev de inte mer populära. 2015 hölls verkligt fria val med internationella observatörer — och the National League for Democracy (NLD) ledd av den frigivne demokratikämpen Aung San Suu Kyi vann en jordskredsseger. Militärens eget parti led ett svidande nederlag.

Motvilligt gick militären med på att Suu Kyi och NLD fick bilda regering, men när NLD vann ytterligare en jordskredsseger 2020 hade generalerna fått nog. Falska påståenden om valfusk ledde till det militära ingripandet för drygt fyra år sedan. En junta tog över och Suu Kyi och andra politiska ledare greps och sattes i fängelse. Hundratusentals drog ut på gatorna i städer över hela landet, men de fredliga protesterna hjälpte inte. Militären öppnade eld och demonstranter, de flesta unga, mejades ner av kulorna.

Militären hade kanske tänkt sig att det skulle bli som 1988: ett blodbad och sedan underkastelse. Men vad som hände från 2011 till 2021 var inte, som många västerländska bedömare då påstod, en ”demokratiseringsprocess”. Militären hade sett till att den grundlag som antagits gav dem vetorätt mot viktiga beslut — och autonomi från allt civilt inflytande. Vad som skedde var däremot en omfattande omvandling av samhället. En hel generation hade blivit vana vid friheter som tidigare varit helt otänkbara och de ville inte ha en återgång till det gamla styret.

Framgångsrikt militärt motstånd

Folk grep till vapen, motståndsgrupper bildades och inbördeskrig bröt ut. Den konflikten har inte fått tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet som de i Ukraina och Gaza, men även här har tusentals människor dött och hundratusentals drivits på flykt, internt och till grannländer som Thailand och Indien.

Motståndet består av grupper från den burmanska folkmajoriteten som allierat sig med någon av de otaliga etniska upprorsarméer som funnits i landets ytterområden i årtionden — och det samarbetet har varit mycket framgångsrikt. Militären har tappat kontrollen även över stora, centrala delar av landet där det inte pågått något. inbördeskrig sedan sjuttiotalet. Och det betyder områden inte långt från de som nu drabbats av jordbävningen. Juntan svarat från första början med intensiva bombningar från luften och de attackerna har fortsatt med oförminskad kraft även under och efter jordbävningen.

Vad som kommer att hända nu är osäkert, men juntans isolering är redan bruten. Även USA har lovat att skicka hjälp — och det är anmärkningsvärt eftersom   Trumpadministrationen i Washington för bara några månader sedan avbröt allt stöd till demokratirörelsen, vilket inte var militärt utan gick till exilmedia och sociala organisationer. Även biståndet till de flyktingläger som i årtionden funnits i grannländerna försvann. Nu är det fullt tänkbart att Trump, som aldrig brytt sig om demokrati, kommer att se jordbävningen som en möjlighet att gå ett steg längre och närma sig juntan.

Trumps planer avgörande

Under åren 2011 till 2021 minskade som beräknat det kinesiska inflytandet. Men efter kuppen 2021 kom Kina tillbaka med full kraft — och detta ligger inte i Trumps intresse.

Om Trump får för sig att han kan få någon “deal” till stånd med juntan för att minska det kinesiska inflytandet kommer det att bli ytterligare ett slag mot demokratirörelsen. Finansiellt stöd till det väpnade motståndet inne i landet kommer till stor del från exilburmeser, främst i USA och det är fullt tänkbart att Trump efter att ha stoppat det civila biståndet nu bestämmer sig för att det är det olagligt att samla in pengar till ”upprorsrörelser” i länder som Burma.

Om så sker kommer Burmas lidande bara att förlängas. Skall man säga något positivt så har jordbävningen i alla fall fört med sig uppmärksamhet på det glömda kriget i Burma. Den utvecklingen kan kanske inte stoppa vad Trump kan tänkas ha i tankarna. Men det finns andra internationella krafter, främst privata organisationer, som är mer sympatiskt inställda till vad folket i Burma vill ha. Och de kan nu göra sina röster hörda på ett helt annat sätt än tidigare.

Bertil Lintner