Nyhet Den kanadensiska journalisten Matthieu Aikins antog identiteten Habib, ung afghansk flykting, och gav sig ut på en årslång resa från Kabul till Europa. I boken ”The Naked Don’t Fear the Water” ställer han frågan om vem som är riktig flykting och vem som inte är det.
I augusti 2016 kliver journalisten Matthieu Aikins ombord på en buss som ska ta honom från Kabul till Zaranj, huvudstad i provinsen Nimroz i sydvästra Afghanistan. Med sig har han en liten ryggsäck och en mobiltelefon tömd på all information som kan knytas till hans person. Sitt pass har han lämnat kvar i Kabul.
Det här är stunden då Matthieu Aikins byter identitet. Den 31-åriga reportern, med ett utseende som gör att han lätt passerar som afghan, har sedan 2008 rapporterat från Afghanistan och länder som Syrien och Yemen för prestigetidningar som New York Times, New Yorker och Rolling Stone. Från och med nu intar han rollen som Habib, 26-årig afghan som tillbringat en del av sin uppväxt i Malaysia – det senare som förklaring till att han talar dari med brytning.
Han reser i sällskap med vännen Omar, chaufför och fixare som han har jobbat med i många år och som länge har pratat om att ta sig till Europa.
Det är nu det ska ske.
Det första målet är att ta sig in i Iran, en mycket farlig passage. På grund av risken att träffas av gränspolisens kulor har Matthieu Aikins packat ner tryckförband och på bussen går han noggrant igenom sin telefon en extra gång för att vara säker på att inte ha glömt radera något som skulle kunna röja hans verkliga identitet. Det finns människor som kan få för sig att kidnappa honom om de får veta att han är västerlänning. Och om det i stället är iransk polis som avslöjar honom – en kanadensare utan pass som smugit över gränsen – är risken stor att han anklagas för spioneri och kastas i fängelse.
Resan längs flyktingrutten har resulterat i den nyutkomna boken ”The Naked Don’t Fear the Water”, där Matthieu Aikins med journalistisk klarhet och litterär elegans berättar sin och Omars historia.
När de påbörjar resan har den så kallade Balkankorridoren stängt. Under en period 2015 stod den däremot öppen vilket var förklaringen till att så många människor på flykt lyckades ta sig helskinnade till Europa just då. De tar hjälp av människor med vår tids kanske mest illa sedda sysselsättning: flyktingsmuggling. ”Tjugoförsta århundradets slavhandlare”, kallades de vid just denna tidpunkt av Italiens dåvarande premiärminister Matteo Renzi.
Matthieu Aikins citerar Dawood Amiri, en ung afghan som med flyktingsmugglares hjälp försökte ta sig till Australien men på grund av händelser under vägen själv kom att anklagas för smuggling. Han dömdes till ett långt fängelsestraff och skrev sedan boken ”Confessions of a People-Smuggler” där han skriver: ”Uppriktigt sagt: det är flyktingsmugglarna som står för den största hjälpen till asylsökande.”
Även Hans Rosling, som vigde sitt liv åt att försöka framkalla klarsyn hos människor, var starkt kritisk till fenomenets negativa laddning – och han vände sig mot själva begreppet:
”Sluta kalla dem för smugglare. De är de enda som hjälper människor att komma hit”, sa han i en tv-intervju 2015.
– Det är ingen verksamhet som uppmuntrar ärlighet och vänlighet. Men det finns också en överdriven bild av smugglarnas ondska och att de är skurkarna i berättelsen, säger Matthieu Aikins på telefon från Amsterdam dit han nått på lanseringsturnén för sin bok.
För vännen Omar går smugglarnas betydelse inte att överskatta. För Habib/Matthieu finns däremot alltid möjligheten att gå ur rollen. Men om han gör det skulle han spoliera sitt bokprojekt och – ännu värre – svika sin vän.
– Det var absolut stunder då jag tyckte att det var väldigt svårt, men för att jag skulle komma till den nivån hade det krävts mycket mer.
Matthieu Aikins svarar kortfattat på frågan om vad som var mest skrämmande med projektet (”att dö”) och något mer utförligt om vad som var svårast att utstå:
– Det var nog lägret. Inte bara för att det var en så brutal miljö utan också för att vi inte visste hur länge vi skulle tvingas vara kvar där, om det skulle handla om månader.
Det han syftar på är det fruktade Morialägret på den grekiska ön Lesbos. När han och Omar kommer dit trängs 5000 människor på en yta anpassad för 2000. Den dagliga matransonen är konsekvent för liten för att räcka till alla, samma brist gäller tältutrymme och tillgång till sjukvård. Det pågår en ständig kamp mellan människor inspärrade på den begränsade ytan och det gör dem stökiga och aggressiva. Det alla önskar mest är tillåtelse att resa vidare, vilket är en källa till ytterligare konflikter eftersom även detta förvandlas till en förmån och fördelas lika ojämnt som maten och utrymmet.
Flyktingar från Syrien prioriteras och behandlas bättre av hjälparbetare och grekisk polis. Afghaner som Omar och Habib befinner sig i mellanskiktet, medan flyktingar från Pakistan och Senegal bemöts som ekonomiska migranter och behandlas därefter. Ur detta växer motsättningar där syrier anklagar andra för att ha överbefolkat flyktvägen in i Europa som öppnades för deras skull, så att den stängdes. Afghanerna, som flyr ett krig som varat flera decennier längre än det i Syrien, är bittra över att trots detta inte möta samma sympati som syrierna. En eritrean berättar hur mycket han föraktar lägrets västafrikaner för att de inte flyr en lika hårdför regim som han själv.
I lägret lär sig flyktingarna att betrakta varandra med västlig blick, skriver Matthieu Aikins.
De blir kvar på Lesbos i tre veckor. Han är sjuk, hostar, har hög feber. Det är smutsigt, regnigt, våldsamt och trångt. De få latrinerna är överfulla.
Sedan följer Aten och rädslan för marscherande grekiska fascister, möten med välmenande flyktingaktivister och ny väntan på att kunna ta sig vidare.
Hela resan tar ett år.
Efter att Ryssland startade krig mot Ukraina har mer än tio miljoner människor lämnat sina hem. På den yttersta högerkanten görs det skillnad på flyende ukrainare och människor med ursprung i fjärran länder som tar sig in i Europa och vidare till Sverige. Det är skillnad på flyktingar och ”flyktingar” löd SD-ledaren Jimmie Åkessons omdöme i en debattartikel nyligen där unga män som Matthieu Aikins vän Omar kallades ”proffsmigranter”.
Han känner förstås till argumenten som förekommer i olika tappningar runtom i Europa. En förklaring, menar han, är att ukrainarna inte är lika fattiga som de flesta andra flyktingar och därför inte väcker samma fruktan hos européer över att bli ätna ur huset.
En annan förklaring är att inga andra länder än Ryssland bär skulden för de rättsvidriga illdåden i Ukraina. Ett land som Afghanistan har däremot varit storpolitisk spelplan för ett nordamerikanskt och västeuropeiskt misslyckande som alla inblandade länder, inklusive Sverige, bär ansvar för.
– Det är lättare att känna medkänsla om man inte behöver känna skuld.
Varje kväll längs vägen skriver han ner minnesfragment i sin telefon som han mejlar till sig själv. När han senare börjar bearbeta materialet inser han att en ursprunglig idé om att utveckla ett nytt berättande – en blandning av journalistisk sakprosa, undersökande reportage, essä och memoar – inte fungerar. Resultatet av den mödosamma process som följer hoppas han att även läsare utan intresse för flyktingfrågor ska kunna ta till sig som spännande och berörande.
– Men det är inte bara en enkel historia om stackars lidande flyktingar, säger han.
Under ramhandlingens tillgängliga yta hoppas han att läsarna också uppfattar en berättelse om hur människor och samhällen fungerar under svåra omständigheter. Som exempel på den sorts komplexitet han önskat mana fram nämner han ”Vredens druvor”, John Steinbecks roman om jordbrukarfamiljen Joad som av hunger och nöd drivs västerut under 30-talets depression.
För att hitta fram till det anslag han sökte krävdes fem mödosamma genomskrivningar av boken, från början till slut.
– Jag var tvungen att lära mig, och i synnerhet komma på hur jag skulle skriva om mig själv.Det var väldigt svårt för jag har inte mycket erfarenhet av det och tycker egentligen inte att det är särskilt intressant. Men här var det nödvändigt.
Förra sommaren kom Matthieu Aikins tillbaka till Afghanistan efter att knappt ha varit där sedan han reste därifrån i sällskap med Omar. På plats följde han den extremt snabba och oförutsedda händelseutvecklingen och skrev sedan artikeln ”The Collapse”. Den publicerades i New York Times Magazine i december och i början av april valdes texten ut till 2021 års bästa reportage av juryn för det prestigefulla Asmepriset.
Efter boklanseringen kommer Matthieu Akins att återvända igen för att rapportera om situationen i landet under talibanstyret.
Omar bor numer i ett europeiskt land. Efter flykten har han gift sig med Laila – hans kärlek till henne har en central roll i bokens berättelse – och paret har fått sitt första barn.
Thord Eriksson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
