Kan en tvåkammarriksdag bryta den regionala obalansen?

Landsbygdspolitik Den växande regionala obalansen har blivit ett av Sveriges allvarligaste ekonomiska, sociala och demokratiska problem. Författaren och krönikören Po Tidholm har under lång tid skrivit om Norrland och landsbygden. I ett samtal med Thomas Lindh utvecklar Po Tidholm sin analys av den regionala obalansen. 

Jag frågar hur Sverige hamnat i en situation med stor och växande regional obalans. 

– De senaste trettio åren har präglats av en liberal ekonomisk idé som ensidigt gynnat befolkningstäta områden. Kvantitet och täthet har blivit normen utan hänsyn till andra kvaliteter och var produktionen sker, menar Po Tidholm.

Han pekar på att vi har haft en lång period av urbanisering, vilket skapat en mycket ojämn demografi i landet.

– Om prognoserna stämmer ska vi vara ungefär 12 miljoner år 2030. Närmare 95 procent av befolkningsökningen kommer att ske i Stockholm, Göteborg och Malmö enligt Boverket och Tillväxtverket. Det beror inte primärt på omflyttning av människor utan på nativiteten; att det bor yngre människor i storstäderna som föder fler barn än en åldrande befolkning på landsbygden. 

En orsak till utvecklingen är att inhemsk industri och produktion nedvärderats, menar Po Tidholm.

– Vi har byggt samhällssystemet och försörjningslinjerna på idén att gränserna är öppna, att inhemsk livsmedelsproduktion och annan industri inte är nödvändig. Råvaror, produkter och tjänster kan köpas till lägre pris på en internationell marknad – så har resonemanget gått. 

Han erinrar om att Fredrik Reinfeldt i Davos 2012 förklarade att ”the industry in Sweden is basically gone” och att ”det brukade bo bönder på landsbygden, men det var länge sedan”. 

– Reinfeldt var en frihetlig, lite libertarianskt anstruken ledare som verkligen trodde på globaliseringen, vilket även flertalet andra politiska ledare gjorde.  

EU-inträdet blev enligt Po Tidholm en vändpunkt för regionalpolitiken. 

– Landsbygds- och regionalpolitiken tog mycket stryk efter EU-inträdet i början på 1990-talet. Från en dag till en annan blev direkta företagsstöd förbjudna och flera åtgärder betraktades som störande för marknaden och konkurrensen. Svensk regionalpolitik försvann, konstaterar Tidholm.  

Han påminner om att i slutet av 1990-talet skulle regionerna bli plattformar för företagande snarare än boendemiljöer för medborgarna. Begreppet samhällsnytta fick en ny innebörd. Idag betyder det ”näringslivsåtgärder” som ska ge största möjliga utväxling på insatt kapital. Det får man i tätbefolkade områden där infrastruktur, kompetensförsörjning och köpstarka konsumenter redan finns på plats. 

Arvet från den tid när Sverige behandlade Norrland som en koloni lever fortfarande, menar Tidholm.

– Sverige har historiskt haft ett kolonialt förhållande till norra Sverige där infrastruktur och industrialisering byggdes upp med externt kapital från södra Sverige. Det innebar att förräntningen av kapitalet hamnade i södra Sverige. Så ser det ut till stora delar även idag. 

Han framhåller att Norrland under lång tid setts över axeln.

– Norra Sverige har inte varit en landsända i sin egen rätt, utan skulle i första hand berika Svealand och Götaland. Det är ett förhållningssätt som kan spåras ända tillbaka till 1500–1600-talen. Gustav Vasa pekade norrut med hela handen och sa att ”allt detta ska tillhöra Gud och kronan”. Axel Oxenstierna skrev i en brevväxling att ”Norrland kan bli vårt Västindien”. 

Hela idén har varit att norra Sveriges naturresurser ska berika de södra delarna, menar Po Tidholm.

– Runt förra sekelskiftet var det uttalade syftet med att bryta malm, dämma upp älvar och hugga skog i norra Sverige just att södra Sverige skulle tjäna på det. När socialdemokratin kom till makten senare under 1900-talet fullföljdes denna utveckling eftersom det skapade arbetstillfällen och tillväxt. Debatten idag om Norrlands roll i återindustrialiseringen och den gröna omställningen till ett fossilfritt samhälle liknar ett eko från tidigare sekler, understryker Tidholm.  

I den senaste valrörelsen hamnade landsbygden mitt i det så kallade kulturkriget. Po Tidholm menar att bilden av landsbygden präglas av politisk ideologi. 

– Det har uppstått en berättelse om att Sverige är världens mest moderna land. Städerna har stått för moderniteten och platsen för självförverkligande och ekonomisk utveckling. Landsbygden har fått rollen som något gammalt och förflutet. 

Han menar att Kristdemokraterna importerade ett amerikanskt narrativ i årets valrörelse när landsbygden drogs in i kulturkriget. 

– Det så kallade ”hjärtlandet”, där ”verklighetens folk” anses bo, ställdes i kontrast till de urbana områden där Kristdemokraterna inte lyckats få fäste för sina högerkonservativa värderingar. Man sneglar på och tilltalas av utvecklingen i USA, ett land som glidit isär betydligt mer än Sverige.

Han poängterar att landsbygd betyder helt olika saker beroende på ideologi. 

– Vi har en så kallad ”banjohöger” med en agenda hämtad från republikanerna i USA. Det handlar om vapen, den starkes rätt, att staten ska hålla sig borta och att länsstyrelserna ska avvecklas. Inom miljörörelsen finns å andra sidan bilden av landsbygden som framtidsvisionen för ett småskaligt, ekologiskt hållbart samhälle. För svensken i gemen är kanske landsbygden en plats för rekreation. Det finns inte en gemensam bild av vad landsbygden är, menar Tidholm. 

Landsbygd är inte en homogen massa, betonar Po Tidholm.

– I norra Sverige finns nationella minoriteter och olika språk, som den samiska kulturen och tornedalsfinskan meänkieli. Under lång tid var assimilering och öppet förtryck den rådande normen från staten. 

Jag frågar om han anser att assimilationspolitiken har upphört.

– Ja, till en viss del, men vi har fortfarande inte ett nationellt samiskt museum och svenska barn får inte lära sig särskilt mycket om nationella minoriteters kulturer och språk. Samiska rättigheter har även politiserats på ett märkligt sätt. Det ses som en miljöpartistisk fråga, som andra partier kan strunta i, säger Tidholm och tillägger att vi nu dessutom har ett rasistiskt parti i regeringens inre skuggkabinett, som är uttalat samefientligt och förespråkar assimilering. 

Po Tidholm menar att den regionala obalansen blivit ett stort demokratiskt problem.

– Efter det senaste valet har Stockholmsregionen fler mandat i riksdagen än hela Norrland tillsammans. Stockholm kommer alltid att vinna omröstningar om samhällsinvesteringar. Exempelvis skulle Förbifart Stockholm alltid vinna en omröstning mot Norrbotniabanan i riksdagen, om de ställdes mot varandra. 

Inte en enda minister i Kristerssons regering kommer från områden norr om Uppsala. Tidholms slutsats är att demokratin satts ur spel. 

– Det nuvarande systemet leder till den urbana majoritetens diktatur. Stora och produktiva områden i Sverige, som inte är lika folkrika som storstäderna, kan inte påverka beslut i parlamentet. 

Po Tidholm utvecklar sitt förslag att inrätta en andra riksdagskammare som består av en ledamot per kommun, oavsett storlek. Val till den andra kammaren kan ske i mellanårsval, som inte sammanfaller med ordinarie riksdagsval, tillsammans med val till regioner och kommuner.

– Personligen tror jag inte att enbart opinionsbildning kommer att lösa problemet med representationen i riksdagen. Jag föreslår därför att det inrättas en tvåkammarriksdag, som exempelvis Österrike har, där ledamöterna utses direkt av regioner och kommuner. 

Han tycker att det är en tilltalande tanke att Vilhelmina kommun med några tusen invånare kan ha samma tyngd som till exempel Solna kommun med närmare hundratusen invånare. Med nuvarande system kan Vilhelmina aldrig få något att säga till om, menar Po Tidholm och ger några exempel på uppgifter för den andra kammaren.

– En andra kammare bör ha avgränsade uppgifter. Den kan vara remissinstans och ha vetorätt i frågor som kommuner är ålagda att sköta inom vård, skola och omsorg; ha en röst om infrastrukturprojekt; utse landshövdingar; tillsätta utredningar med mera. Förslaget ska inte sammanblandas med den gamla tvåkammarriksdagen som avskaffades 1970 och var ett föråldrat system.

Regionalpolitik är inte en isolerad fråga utan måste vägas in i alla beslut inom de flesta politikområden, menar Po Tidholm.

– Regionalpolitik rör alla samhällsfrågor. Därför borde politiska beslut inom alla samhällsområden fattas med hänsyn till att betingelser och behov är olika i landet. Sådana hänsyn togs inte när till exempel välfärdstjänster och apoteksmarknaden privatiserades. 

Fler än 500 nya apotek öppnades efter avregleringen av apoteksmarknaden. Man frågar sig var dessa öppnades.

– Jo, inom femton minuters radie från redan befintliga apotek. Har nya apotek öppnats på platser som tidigare saknade apotek? Nej, inte ett enda. Apotek som ligger illa till lever idag på statsbidrag. Tiotals miljoner kronor betalas ut årligen för att olönsamma apotek ska klara försörjningen av medicin, konstaterar Tidholm.

En andra riksdagskammare skulle kunna hävda landsbygdens och eftersatta regioners intressen mot privatiseringar av välfärdstjänster, menar Po Tidholm. 

– Samhällstjänster som förvandlas till kommersiella produkter blir beroende av marknaden. Det är väldigt attraktivt att starta vårdcentraler och tandläkarmottagningar i förtätade miljöer med unga friska människor, medan det är helt ointressant i glest befolkade områden med större sjuklighet eller där det krävs tolkhjälp. Där öppnas inte heller ett enda nytt apotek. Däremot etableras flera apotek som säljer hudkrämer i en och samma galleria i större städer.

Po Tidholm lyfter också fram den akuta bristen på tandläkare och tandhygienister utanför de större städerna.

– Vi har en enorm brist på tandläkare och tandhygienister i stora delar av landet. Nya tandvårdskedjor etableras nu med riskkapital i storstäderna, som drar till sig tandläkare. Övriga landet blir utan. Det handlar om befolkningens munhälsa, som tyvärr är separerad från vårdkedjan i sjukvården. Tandvård ses mer som en kommersiell verksamhet. Staten tycks ha retirerat från uppgiften att se till människornas bästa, utan betraktar sig mer som en plattform för ett expansivt näringsliv.

Jag frågar om invandringspolitiken skymt sikten för landsbygdens problem. 

– Invandringsfrågan har tagit upp allt syre i de politiska debatterna på riksnivå men i norra Sverige är det en icke-fråga. Det finns inte ett kommunalråd eller ens en politiker i Norrland som motsätter sig invandring. Att strypa invandringen till noll är en mycket dålig affär för den svenska landsbygden, svarar Tidholm.

Avslutningsvis frågar jag om ett fördjupat nordiskt samarbete kan bidra till ökad regional balans.

– Ja, det tror jag nog. Framför allt har Sverige mycket att lära av grannländerna. Finland har betydligt högre grad av självförsörjning och en annan syn på jordbruk. Finlands motsvarighet till Sveaskog håller på att ställa om skogsbruket till tjugofem procent hyggesfritt. Jag får även intrycket att man lyssnar mer på landsbygden och är bättre på att hantera EU-medel än Sverige, 

Det gäller även Norge, enligt svarar Po Tidholm.

– I Norge har landsbygden en helt annan position och ett annat system för beskattning och skatteutjämning mellan regionerna. Dessutom är de politiska konfliktlinjerna annorlunda än i Sverige. Exempelvis har socialdemokratin i Norge traditionellt även varit fiskarnas och böndernas parti, säger han.

Thomas Lindh