Val i Kanada Opinionssiffrorna visade att Liberalerna kunde få majoritet. Så den 15 augusti utlyste premiärminister Justin Trudeau val den 20 september. Men på bara några veckor har de konservativa kommit ikapp och förbi. Och valrörelsen har blivit en kamp om arbetarklassväljarna.
De konservativa i Kanada har lärt sig läxan från USA och Storbritannien, där Donald Trump och Boris Johnson lyckades med inbrytningar i arbetarklassen. Kanske lärt sig även av Moderaternas etikettering under Fredrik Reinfeldt som det nya arbetarpartiet där ”slips och pärlhalsband” skulle lämnas hemma.
På omslaget till partiets återuppbyggnadsplan porträtteras partiledaren Erin O´Toole i svart T-shirt. Han ger tydliga inviter till fackföreningarna och brukar påminna om att hans far byggde bilar i 30 år på General Motors. Och det konservativa partiet gör allt för att få honom att framstå som en man av folket. På hans CV står bland annat att han tog värvning som 18-åring och gjorde tolv år i flygvapnet. Efter en tid i näringslivet tog han 2012 plats i parlamentet och var en kort tid minister för veteranfrågor.
Den sittande, liberale premiärministern Justin Trudeau är i allra högsta grad politisk adel. Han var (med skådespelaren Gösta Ekmans ord) kändis redan som spermie. Han föddes när fadern Pierre Trudeau var premiärminister i Kanada. När föräldrarna separerade blev hans far den förste premiärministern någonsin med ensam vårdnad. Sonen Justin fick ibland åka med på hans officiella resor till andra länder.
Liberalerna har haft makten i Kanada under 71 år sedan 1900 och det brukar ibland jämföras med svenska socialdemokratins historiska maktinnehav. Partiet är definitivt mer socialliberalt än de svenska Liberalerna, och har när det varit som mest framgångsrik haft stöd av främst medelklass och i någon mån arbetarklass. Även om de haft och har konkurrens av socialdemokratiska NDP, som i dag har runt 20 procent i mätningarna och stöds av flera fackförbund.
Men nu också konkurrens av de konservativa under Erin O´Tooles ledning.
– Det kanske förvånar er att höra en konservativ beklaga den allt lägre fackliga anslutningsgraden i privata sektorn, sa han på en tillställning för industriledare i Toronto förra året. Det fanns en balans mellan anställda och företagsledningar, sa han, men förklarade att den är hotad.
– För mycket makt har hamnat i händerna på företagens och finansvärldens eliter som är allt för glada i att flytta jobben utomlands.
I den pågående valrörelsen kom han ut som tuffingen i T-shirt och krävde stärkt representation för de anställda i företagens styrelser, skattelättnader för företag som uppmuntrar anställda till delägarskap och stärkt lagstiftning för att underlätta facklig organisering i anti-fackliga multinationella företag (som Amazon, Walmart med flera) och att stärka fackens legala rättigheter på fler områden.
De konservativa lovar också att höja nivån för de som blir arbetslösa genom ett ”super EI” (arbetslöshetsförsäkring, eller Employer Insurance) från 55 procent av lönen till 75 procent.
O´Toole utlovar också ett slags jobbskatteavdrag för låginkomsttagare som ska kunna ge dem upp till motsvarande 19 000 kronor i årlig sänkt skatt.
Liberalerna (och socialdemokraterna i NDP) hävdar naturligtvis att detta är en kosmetisk förändring av de konservativa, och inte på riktigt. Och från Liberalernas sida attackerar man O´Toole för partiets tunga bagage i form av konservatism, klimatförnekande, abortmotstånd, att de är mot skärpta vapenlagar för automatvapen och anklagar de för att vilja göra ingrepp i den offentliga sjukvården. Bilden de ger är att de konservativa inte alls förändrats. Allt förstärkt i dramatisk annonsering under valrörelsen.
Samtidigt förföljs Justin Trudeau och andra ledande liberaler på sina valmöten av allt mer militanta vaccinmotståndare och klimatförnekare. Som kastar sten eller försöker överrösta kandidaterna med sirener eller rop.
Genom att utlysa valet till 20 september försökte Liberalerna utnyttja sitt övertag i opinionen, men verkar ha misslyckats. Inte minst eftersom väljarna efterlyser vad som är deras budskap och plan i det här valet.
Under pandemin stärkte den liberala regeringen sin ställning i opinionen, men nu när det prövas i skarp läge verkar det inte riktigt hålla. Fast efter att de konservativa gjorde en stark framryckning under de första veckornas valrörelse har liberalerna hämtat igen en del av sitt stöd.
2015 tog Liberalerna hem en majoriteten i parlamentet med 184 av 338 mandat och kunde utse en stark regering. 2019 gick det sämre, och de har sedan dess regerat i minoritet.
– Genom att importera den amerikanska abortfrågan, vapen- och sjukvårdsfrågan till Kanada hoppas Trudeau skrämma medborgarna att tro att den hygglige Erin O´Toole är ett återskapande av Donald Trumps spöke, skriver Andrew MacDougall, som var kommunikationschef hos den senaste konservative premiärministern Stephen Harper och nu leder en pr-byrå i en betraktelse över valet.
Kanadensiska val, med de anglosaxiska ländernas enmansvalkretsar, behöver inte betyda att största parti får makten. I valet 2019 fick de konservativa fler röster än liberalerna men på ”fel” ställen. Gröna partiet fick 6,5 procent och nära 1,2 miljoner röster men bara tre mandat i parlamentet (och en av dem har dessutom hoppat av till Liberalerna).
Valsystemet har oftast missgynnat socialdemokratiska NDP, utom i valet 2011 då de tog steget förbi liberalerna och fick status som officiellt oppositionsparti med 102 mandat mot liberalernas 34. Valframgången tillskrevs den populära partiledaren Jack Layton, som gick bort i cancer samma år bara ett halvår efter valet.
Nuvarande NDP-ledaren Jagmeet Singh utsågs 2017. Efter några ganska tuffa år har hans och partiets position stärkts.
De tre största partierna har också olika geografiska styrka. Liberalerna är starkast i östra Kanada, i folkrika Ontario och längst Atlantkusten. NDP har sin starkaste ställning i British Colombia i västra Kanada. Och de konservativas fäste är landet däremellan, varannan väljare i provinsen Alberta säger till exempel de tänker rösta konservativt. Där finns oljesandutvinningen som runt 140 000 anställda jobbar med, och klimatfrågan står inte högt i kurs.
Bloc Québécois vilar uteslutande på stödet i fransktalande Quebec med en provinsiell nationalism och vaktslående om landets tvåspråkighet, där de är andra största parti efter Liberalerna.
PPC, Peoples Party of Canada, bildades av en konservativ politiker som misslyckades i en av deras tidigare partiledarstrider. Partiet är det mest nationalistiska och populistiska, men får i mätningarna stöd av bara tre-fyra procent. PPC-anhängare har påståtts finnas bland de som stört Trudeaus valmöten de senaste veckorna.
Ett tecken på att migrationsfrågan inte ger några politiska vinster i Kanada är att PPC:s förslag på området är att krympa invandringen från normalen på runt 350 000 per år till 100 000–150 000.
Under 2020 kom bara 184 000 nyanlända till landet. Men i migrationsplanen för 2021–2023 hoppas landet de kommande åren komma upp i över 400 000 invandrare. Kanada har en befolkning på 38 miljoner.
Större delen handlar fortsatt om ekonomisk invandring med 58 procent, 26 procent om familjeanknytning, 15 procent flyktingar och en procent av andra humanitära skäl.
Bostadsbristen är ett akut problem även i Kanada och deras utveckling av bostadspriser har varit i det närmaste identisk med den svenska utvecklingen de senaste decennierna.
Den konservative ledaren Erin O´Toole har lovat att de ska bygga en miljon bostäder på tre år om de får makten. Liberala regeringen presenterade redan 2017 en nationell bostadsstrategi, men sedan dess har enbart 63 000 bostäder tillkommit. Samtidigt visar rapporter att de utan egen bostad eller i behov av en bättre bostad kommer att öka till 1,8 miljoner de kommande åren.
En annan valfråga med svenska paralleller är den om barnomsorgen. Liberalerna har ett förslag om ett slag maxtaxa, ingen ska betala mer än cirka 90 kronor per dag. De konservativa kontrar med skatteavdrag för barnomsorgskostnader.
Text: Janne Sundling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
