Böcker Elegant och initierad. Det tycker Mats Wingborg som läst en ny bok om Konsums historia.
Den 4 september 1972 arrangerades en pressvisning i Stockholm. Kvinnor i olika åldrar iförda så kallade baskläder visade upp sig för journalister. Några veckor senare började kläderna säljas i konsumentkooperationens varuhus Domus. Plaggen tillverkades i stryktålig polyester. Ordet ”bas” skickade en signal om motsatsen till överflöd, lyx och flärd. Sortimentet bestod av ett tiotal plagg: kjol, klänning, jacka, byxor, västklänning, skjortblusklänning, blus, polojumper, långväst och långjacka. Färgskalan gick från vitt till brunt, grönt, rött, blått och beige. Tanken var att kläderna skulle vara enkla att kombinera med varandra. Kollektionen lanserades under vinjetten Vinetta och året därpå kom herrkläder under etiketten Vinson.
De blåvita varorna försvann
Baskläderna kom snart att kompletteras med fler basvaror, däribland möbler (själv hade jag en bassoffa). Några år senare lanserades kooperationens blåvita varor, totalt 145 blåvita artiklar, främst livsmedel men också kaffefilter, tamponger och hundmat.
Idag är de här varorna sedan länge utfasade. De sista blåvita varorna försvann för drygt 20 år sedan.
Historien om baskläderna och de blåvita artiklarna återfinns i Sara Kristofferssons bok Det förlorade paradiset – Berättelsen om Konsums uppgång och fall (Volante, 2024). Slutet för bassortimentet markerade också en slutpunkt för konsumentkooperationens ambition att utgöra ett alternativ till kommersialism och modebranschens ”diktatur”. Det resonemanget är också en bärande linje i Kristofferssons bok. Hon beskriver hur konsumentkooperationen länge inte bara försökte att skapa en demokratisk struktur och rimliga priser, utan också en konsumtion präglad av ordning, skötsamhet och inköp av funktionella produkter.
Har förändrats mycket
Samtidigt fanns det en dubbelhet i konsumentkooperationens etiska och estetiska normer. Å ena sidan handlade det om att få pengarna att räcka till och skapa ett drägligt liv. Kooperationen hade också en gigantisk betydelse för att ge befolkningen tillgång till allt från billigare margarin till moderna toaletter (tillverkade i den kooperativt ägda fabriken i Gustavsberg). Å andra sidan fanns det en attityd av att vilja vara smakdomare, som fördömde ”allsköns krams i glas och porslin” och ”färggranna mönster på kaffeserviser”.
Konsumentkooperationen har förändrats mycket genom åren. Under många decennier ansågs det vara ett problem att privata karteller och monopol drev upp priserna. Motstrategin bestod i att bygga upp en egen produktion. Ett tidigt exempel var starten av margarinfabriken i Norrköping, som på 1920-talet var landets största. När produktionen var som mest omfattande ägde konsumentkooperationen mängder med livsmedelsindustrier, bryggerier, konservfabriker, kvarnar, däckproduktion och porslinsfabriken i Gustavsberg. Idag är allt detta borta. De produkter som idag är märkta med Coop tillverkas av företag som inte ägs av kooperationen och som gärna säljer varor även till ICA och Axfood.
Nedgång under 60-talet
Notabelt är att alla dessa tidigare anläggningar var ägda av svenska konsumenter och inte av de anställda själva. Under ett kort inledande skede anslöt KF även löntagarkooperativ, som klädfabriken Linnea i Stockholm och cigarrfabriken Fram i Gävle, som för övrigt tillverkade cigarren Karl Marx. Redan 1914 renodlades emellertid KF till en uttalad konsumentkooperation. Ännu idag är löntagarkooperativen i Sverige svaga jämfört med länder som Spanien och Italien. Det har förblivit en del av den kooperativa rörelsen som aldrig fått luft under vingarna.
En annan omvälvande förändring, som pågått under många decennier, är nedläggningen av butiker. I början av 1950-talet fanns det drygt 8 000 butiker. Den stora nedgången skedde under 1960-talet. När decenniet var över återstod bara 2 500 butiker. Idag finns 800 Coop-butiker kvar. Rationaliseringen har tvingats fram av bristande lönsamhet. Många småorter har avfolkats och tillgången till bil har gjort det möjligt att handla på stormarknader. Samtidigt har något gått förlorat. Det tidigare lokala konsumentinflytandet har vittrat bort. Medlemskapet i Coop är inte längre kopplat till ambitionen att vara med och påverka, utan snarare till rabatter och erbjudanden.
Fyller en viktig funktion
I bakgrunden existerar en större berättelse. Konsumentkooperationen växte fram som en del av de folkrörelser som önskade förändra Sverige i grunden och med nära band till arbetarrörelsen. Eftersom det var svårt att påverka de stora privata aktörernas agerande och vinstbegär byggdes ett parallellt system, en slags dubbelmakt. Konsumentkooperationen lever vidare och fyller en viktig funktion, men idealen och ambitionerna är nednötta. I det avslutande och summerande kapitlet skriver Kristoffersson att diagnosen är enkel: ”avståndet mellan drömmen och verkligheten blev alltför stor”. Hon menar att organisationen krampaktigt höll fast vid sina utopiska ansatser, blinda för tidsandans förflyttning.
Kristoffersson bok är elegant och initierad. På en punkt förblir dock läsaren osäker på hennes uppfattning. Menar hon att konsumentkooperationen har svikit sina forna ideal? Eller att de var ”mossiga” redan från början? Eller är budskapet att marknadens iskalla rationalitet ofrånkomligt brutit sönder ambitionerna? Kanske menar hon allt detta, men det blir aldrig tydligt uttalat.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
