förlossningsvård Kejsarsnitten har inte ökat på över tio år. Det finns goda skäl att inte försöka minska antalet kejsarsnitt, och dessutom bör det göras fler planerade snitt i vissa lägen. Det menar Socialstyrelsen i en ny rapport.
I en nyligen utkommen rapport har Socialstyrelsen studerat data från Medicinska födelseregistret över en tioårsperiod (2008-2017), och kombinerar informationen med en enkät som besvarats av landets samtliga 44 förlossningskliniker.
Ett av de mest iögonfallande resultaten, tycker Karin Källén som skrivit rapporten, är att andelen kejsarsnitt inte har ökat på över tio år. Jämfört med övriga Europa och världen ligger Sverige och de nordiska länderna lågt. 2017 skedde 17 procent av alla förlossningar i Sverige med kejsarsnitt, varav knappt hälften, åtta procent, utgjordes av akuta snitt.
– Jag tycker det är lite märkligt hur det kan låta i debatten, där man kan få intrycket att andelen kejsarsnitt skenar. Jag är inte säker på att det man ska göra nu är att minska andelen kejsarsnitt, utan verka för att de ska utgå från behov, säger Karin Källén..
Studien visar att ett högt BMI, att vara kortare än 155 centimeter eller ha bakgrund i Afrika har samband med en hög andel akuta kejsarsnitt vilket tyder på att de här grupperna kanske oftare borde ha fått ett planerat kejsarsnitt, säger Karin Källén.
– Det är ett misslyckande för vården att de här grupperna så pass ofta får akuta kejsarsnitt. Och i nästa förlossning är ett tidigare kejsarsnitt inte en godkänd indikation för planerat kejsarsnitt, även om det kan vara hög risk för samma komplikationer som första gången. Man borde uppdatera och erkänna erfarenheter från tidigare förlossning som indikation på att kejsarsnitt är att rekommendera, säger Karin Källén.
I dag kan många i de här grupperna ändå få planerade kejsarsnitt vid en andra förlossning, men eftersom det inte kategoriseras som medicinsk orsak i statistiken, kan dokumentationen bli missvisande.
Rapporten visar också att det är betydligt fler omföderskor än förstföderskor som önskar få ett planerat kejsarsnitt. Även det här är ett misslyckande för vården, enligt Karin Källén.
– Efter en förlossning hade man önskat att kvinnor skulle känna sig trygga med att föda, och det går också lättare att föda vaginalt andra gången. Kvinnors känsla av osäkerhet handlar inte bara om själva förlossningen utan allt runtomkring. Var ska man få föda? Det kan upplevas som att man utsätts för korsförhör för att sedan skickas hem igen inför förlossning.
Hon påpekar att kejsarsnitt är en säker förlossningsmetod, jämfört med andra medicinska risker som kan finnas. Men om det saknas medicinska skäl för kejsarsnitt är det viktigt med ett bra och informerat samtycke så att kvinnorna vet vad de har att göra med. Någon generell rekommendation för omföderskor med jobbiga förlossningsupplevelser finns inte.
– Det får verkligen hanteras individuellt. Ibland har kvinnorna rätt: har man haft det väldigt svårt är det hög risk att det sker igen. Hur man än informerar om bland annat risker ska det vara sakligt. Det ska inte kännas som övertalning, inte skräckpropaganda, säger Karin Källén.
Klinikernas enkätsvar tyder på att det i regel går att få ett kejsarsnitt om man absolut vill.
– Det man hör mycket nu är att kvinnor är förtvivlade på grund av att de inte får ett snitt, men det är väldigt svårt att veta hur många som blir nekade. För 40 av 44 kliniker svarar att om en kvinna absolut inte vill föda vaginalt efter att ha fått information får de ett kejsarsnitt, säger Karin Källén.
De regionala skillnaderna är dock stora, vilket också kan påverka siffrorna.
– Det sker många fler planerade kejsarsnitt i Stockholm, och det kan ha att göra med övertalning från kvinnorna som ska föda, men skillnaderna kan också bero på att regionerna är olika bra på att informera och ta bort oro.
Att kvinnorna som föder barn i Stockholm är äldre i snitt påverkar dock inte kejsarsnittsfrekvensen, då statistiken har rensats för sådana faktorer.
– Det är inte heller högutbildade kvinnor som i högre utsträckning får de planerade snitten. Det finns ingen koppling alls mellan utbildningsnivå och sannolikhet för kejsarsnitt, säger Karin Källén.
Förutom antal kejsarsnitt – sett till planerade, akuta (planeras max åtta timmar före ingrepp) och urakuta (sker omedelbart) – har Karin Källén ställt frågor till förlossningsklinikerna om huruvida de har riktlinjer eller inte för en mängd olika medicinska och komplicerande tillstånd hos mamma eller barn. Även där är de regionala skillnaderna stora, och det saknas i många fall en enhetlig syn på hur olika tillstånd ska hanteras. Många diagnoser och tillstånd saknar allt som oftast rekommendationer, för akuta och planerade snitt.
Sätesbjudning och tvillinggraviditeter är de tillstånd där det oftast finns rekommendationer, och där är också kejsarsnitt vanligt (mer än 50 procent av förlossningarna, vid födslar med två eller fler barn). När det gäller psykisk sjukdom eller hjärtsjukdom hos den födande föräldern var det en minoritet av klinikerna som hade riktlinjer, något som förvånade Karin Källén.
– Man borde ha riktlinjer vid ovanligt stora barn, psykisk sjukdom och hjärtsjukdom för att personalen ska få stöd i verksamheten. Det kan vara knepiga skäl att hantera. Vid stort barn kan det handla om att jämföra barnets storlek med mammans längd. Vid psykisk sjukdom kan det handla om att göra en bedömning, och sedan ha uppföljande samtal.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
