Kultur Statsvetaren Jonathan White har skrivit en bok om framtiden. Den är inte överdrivet lång och ändå fångar han in en myriad av perspektiv. Det mest intressanta är hur idén om framtiden är så avgörande för hur politik utformas här och nu. Inte minst för vänstern innebär det en balansgång mellan att inte se framtiden som avgjord, men samtidigt inte lämna den vidöppen för vilka tolkningar som helst. Det skriver Elisabeth Lindberg.
En gång i tiden kallade sig Socialdemokraterna för ”Framtidspartiet”. Det var 2010-tal och Stefan Löfvens beskrivning i ett reportage från Aftonbladet var ”det är vi som tror på framtiden och det är vi som lägger framtidens förslag”. Men Framtidspartiet lyckades inte forma framtiden. Årtiondet gick åt till krishantering och en alltmer pessimistisk framtoning kring demokratins hot från den framväxande ytterhögern.
Stängd eller öppen framtid
Jonathan White menar i boken In the Long Run: The Future as a Political Idea (Profile Books, 2024) att den här typen av vändningar inte är ovanliga. Demokrati bygger på att framtiden ses som en lång sträcka av möjliga framsteg. Men om de framstegen inte blir av kommer framtiden te sig som alltmer stängd. Den tycks fylld av kriser som inte kan lösas på någon annan väg än att lämna över makt till teknokrater, auktoritära krafter eller till sist störta systemet genom revolution.
Samtliga tre svar på en stängd framtid är att överge demokratin. Men att ha en framtid som är helt vidöppen är inte heller något som White tycker har varit gagnande. Inte minst den framväxande konsumtionskulturen på 1960-talet menar han har skapat ett läge där det finns oändliga möjligheter för personlig utveckling, men allt färre för strävan mot samhällsförbättring.
Uselt grepp om framtiden
Även i början av 1900-talet talade nationalekonomen Thorstein Veblen om ”iögonenfallande konsumtion” hos de rika i syfte att bräcka varandra, men utan några idéer om vad överflödet borde användas till. Det var detta som till sist fick John Maynard Keynes att ilskna till över att kapitalägarna var för snåla för att låta tillgångarna sysselsätta en hel befolkning. I stället stängde de framtidens möjligheter och bidrog till risken att totalitära styren skulle ta över. På 1960-talet beskrev nationalekonomen John Kenneth Galbraith den här klyftan som ”privat överflöd och offentligt armod”.
En anledning till att vänstern hade ett så uselt 2010-tal kan därmed bero på att den inte hade något grepp om framtiden. Socialdemokratiska partier i hela Europa hade anpassat sig till att konsumtionskulturen ledde till privatiseringar av välfärd och att finanskriser innebar nedskärningar av efterfrågan. Framtiden var stängd och överlämnad till mitten-högerpartier vars ideologi detta är.
Bollen hos vänstern
Men mitten-högerpartierna insåg inte att deras framtidsvision tvärtom höll på att luckras upp genom ett ökat stöd för ytterhögern. Och ytterhögerns idé är att framtiden håller på att springa i väg från oss om vi inte agerar nu.
På så sätt ligger bollen hos vänstern. Hur ska den agera för att öppna upp framtiden från odemokratiska krafter och rikta om den till en framtid som inte verkar lika krisartad? Den frågan är inte enbart en intern angelägenhet.
Nationalekonomen Simon Wren-Lewis skrev i ett blogginlägg om att Joe Bidens stora investeringsprogram som lanserades inför presidentvalet 2020 lika mycket handlade om att hålla Donald Trump från makten som att stimulera den amerikanska ekonomin. Det krävs en vänstersväng i den ekonomiska politiken för att skapa en framtidsvision som är tillräckligt stark för att desarmera ytterhögern menar han.
Framtiden måste vinnas
Financial Times kända ekonomikommentator Martin Wolf menar att demokrati och kapitalism idag har hamnat i sådan obalans att de allt mer framstår som ett motsatspar. I hans tycke behöver demokrater och kapitalister hitta en ny reformistisk väg framåt som bygger på ett samförstånd dem emellan. Det låter närmast som att Wolf är en förespråkare av den svenska efterkrigsmodellen.
Det går inte att ta framtiden för given. Alldeles för länge tycks det mig som om både partier till vänster och de gröna har trott att framtiden kommer att ge dem rätt, för att de har rätt. De står på rätt sida av historien och historien kommer att visa det.
Men framtiden måste formas och vinnas. Det senaste avsnittet av podden Djävulsberget, som i huvudsak diskuterar Tyskland och tysk politik, tog upp att socialdemokrater i Europa har valt ytterhögern som sin huvudmotståndare. Den ena halvan av poddens duo, författaren Philip Franzén, frågade sig varför både tyska och svenska socialdemokrater på samma gång tycker att det är så de mobiliserar de egna väljarna bäst.
Ett böjligt begrepp
Det framstår inte alltid som att socialdemokratin i Europa formar framtiden. Att låsa sig vid att ta avstånd från ytterhögerns framtidsbilder är enkelt. Att forma den där nya reformistiska vägen, som både Jonathan White eftersöker i sin bok och Wolf menar är nödvändig för att rädda såväl demokrati som kapitalism, är svårt. När socialdemokrater väl har kommit till makten under 2010-talet har framstegen antingen varit för små eller lyst med sin frånvaro.
Ett annat exempel från just Tyskland illustrerar problemet. SPD:s Olaf Scholtz är förvisso förbundskansler, men att han använder sin position till förändring verkar allt mindre troligt. Hans liberala finansminister Christian Lindner menade på en konferens att han inte tror på de empiriska forskningsstudier som visar att ytterhögern har växt av det senaste årtiondets åtstramningspolitik. Så länge en sådan faktaresistens råder även hos demokratiska partier kommer ingenting att hända med den politiska polariseringen.
Framtiden är ett böjligt begrepp. White visar tydligt i sin bok hur det både kan leda till gott och ont att använda den som ett politiskt verktyg. Klart är att demokratin inte klarar sig utan en optimistisk framtid med svängrum för förbättring. Vår dystopiska tid lider av att få politiska partier verkar tro på att en sådan är möjlig. Men det är inte mindre realistiskt att tänka sig en positiv framtid. Den kommer dock inte magiskt dyka upp från ingenstans.
Elisabeth Lindberg, Doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
