Film Stanley Kubricks klassiker 2001: A Space Odyssey gör en kort comeback på svenska biografer just nu. Diskussionen kring hotet från AI gör att den 55 år gamla filmen känns mer aktuell än någonsin. Detsamma kan även sägas om två andra av Kubricks klassiker.
– Öppna dörrarna till kapseln, snälla, HAL. Öppna dörrarna till kapseln tack, HAL. HAL. Förstår du mig? HAL. Förstår du mig? Hör du mig HAL?Hör du mig HAL?…
– Ja, Dave. Jag hör dig.
– Öppna dörrarna till kapseln, HAL.
– Jag är ledsen, Dave. Jag är rädd att jag inte kan göra det.
– Vad är problemet?
– Jag tror att du vet vad problemet är lika bra som jag.
– Vad pratar du om, HAL?
– Det här uppdraget är för viktigt för mig för att tillåta dig att äventyra det.
– Jag vet inte vad du pratar om, HAL.
Scenen i Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey är lika skrämmande att titta på i dag som när filmen gick upp på biograferna 1968. Aldrig förr eller senare har vår rädsla för Artificiell Intelligens skildrats så tydligt som i Kubricks film.
Är 2001 den bästa populärkulturella skildringen av AI någonsin?
HAL är, som de flesta av er säkert vet, en hyperintelligent dator som befinner sig ombord på ett rymdskepp på väg mot Jupiter. När besättningen planerar att stänga av HAL visar det sig att superdatorn har en alldeles egen vilja som går emot vad besättningen vill. Det får huvudkaraktären David (Keir Dullea) erfara då han av HAL förvägras att komma tillbaka in i rymdskeppet (i scenen som dialogen här ovanför kommer ifrån). Något som sker (SPOILER ALERT) efter att de andra besättningsmedlemmarna dött på grund av HAL:s agerande.
Att filmen nu åter går upp på svenska biografer är passande, med tanke på den intensiva diskussion som förts kring hotet från AI under de senaste månaderna. Kommer vi att kunna kontrollera AI framöver eller finns det en risk att vi människor kommer att bli utkonkurrerade av en artificiell intelligens? Åsikterna bland experterna verkar skifta.
Som populärkulturell skildring av hur AI kan komma att ta över kontrollen finns det få verk som kan slå Kubricks 55 år gamla film.
Om scenariot med HAL är realistiskt för framtiden låter jag därför experterna bedöma. Men som populärkulturell skildring av hur AI kan komma att ta över kontrollen finns det få om ens något verk som kan slå Kubricks 55 år gamla film.
Svart humor om rädslan för kärnvapen
Men 2001: A Space Odyssey är inte det enda av Kubricks verk som anspelar på aktuella händelser. Med Rysslands invasion av Ukraina och det förnyade hotet om ett kärnvapenkrig är Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb, från 1964 en film som fått förnyad relevans. Filmen är visserligen präglad av Kalla kriget och den retorik som rådde då. Men rädslan för kärnvapen och den makt som ett fåtal politiker och militärer besitter över dessa domedagsvapen är något som kan föras över på vår tid.
Hade det allvarliga budskapet gått fram på samma sätt utan filmens svarta humor? Jag är tveksam.
Kanske behöver vi också lite av den humor kring ämnet som Kubricks film förmedlar för att på ett bättre sätt klara av att leva med det ständiga hotet om jordens undergång. När Peter Sellers amerikanska president på telefon ska förklara för en stupfull rysk ledare att en av hans generaler just skickat iväg kärnvapenbestyckade attackplan mot Ryssland är det svart humor på hög nivå. Och vad sägs om repliken från Sellers president när det uppstår slagsmål: “Gentlemen, you can’t fight in here! This is the War Room.”
Då har jag inte ens nämnt Peter Sellers fantastiska prestation i tre bärande roller. Förutom den amerikanske presidenten spelar han även den galne kärnvapexperten Dr. Strangelove och den brittiske officeraren Lionel Mandrake. Sterling Haydens galne general och det skruvade manuset är också en stor behållning.
A Clockwork Orange väcker frågor om kriminalpolitik
Men frågan är om inte det allvarliga budskapet om kärnvapnens förmåga att förgöra oss alla är det som stannar kvar längst efter filmens slut. Hade det allvarliga budskapet gått fram på samma sätt utan filmens svarta humor? Jag är tveksam.
Kubricks A Clockwork Orange (1971), baserad på Anthony Burgess bok med samma namn, är också en film som är högst relevant i dag. Berättelsen om ungdomsbrottslingen Alex (Malcolm McDowell) som genomgår en ny aversionsterapi*, speglar en sorts fascistisk framtid där brottslingar hjärntvättas för att kunna rehabiliteras till samhället. En film som väcker många frågor. Inte minst i dagens samhälle där brott och straff hamnat högst upp på den politiska dagordningen.
Att en filmskapare som dog 1999 har lyckats göra tre verk som säger så mycket om vår samtid är inte dåligt. Men kanske är det just det som utmärker de största konstnärerna. De skildrar universella teman som är aktuella långt efter att de själva gått ur tiden.
*En form av terapi vars mål är att undertrycka oönskat beteende genom att utsätta en patient för obehagliga konsekvenser.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
