Kulturbarn- en slags elitens gruppterapi

Recension Nora Wurtzel har läst Åsa Beckmans nya bok. 

Vad innebär det att vara kulturbarn? Enligt Åsa Beckman är det att växa upp med en känsla av att vara utvald och ingå i ett exklusivt ”vi”. Det är att växa upp med Kristina Lugn i familjealbumet och spendera somrarna med Sonja Åkesson. Det är att uppfostras till att konstnärliga yrken är en självklar möjlighet. Att vara kulturbarn är kort och gott att födas in i värmen.

Avstamp i uppväxten

Beckman tar i Kulturbarn avstamp i den egna uppväxten, där fadern Erik Beckman är den sol kring vilken övriga familjen cirkulerar. Det självbiografiska stoffet vävs samman med vittnesmål från andra författarbarns liv. Drygt ett år efter att debatten om begreppet ”nepo baby” pågick på svenska kultursidor skriver Beckman nu fram en igenkänning i exempelvis Alex Schulmans, Ulf Lagerkvists och Nils Claessons berättelser.

Ett kort svep i förlagens utgivning, på kultursidor eller streamingtjänster gör det tydligt att det inte är svårt att hitta barn till författare, skådespelare och andra kulturarbetare. Det är inte heller svårt att konstatera att kulturbarnen ofta är snabba med att hävda att de inte fått något gratis. För alla som befinner sig utanför detta exklusiva ”vi” kan det låta som ett skämt, men de verkar själva faktiskt tro på det.

Likställs med medberoende

Det klart att det inte är lätt att få sina föräldrars sexliv tillkännagivna inför hela världen i romanform, eller att inse hur faderns kärleksdikter handlade om älskarinnan. Beckman gör i Kulturbarn också försök till självrannsakan, men är snabb med att betona hur många författarbarn kämpar med sitt tvetydiga arv.

Den lilla förståelsen som hon lyckas bygga upp brister dock när hon frågar sig: ”Skulle man rentav kunna tala om att barn kan utveckla ett konstnärligt medberoende?” Det klart man kan, men frågan är om det är rättvisande. 

Det mest anmärkningsvärda i Kulturbarn är inte avsaknaden av självinsikt, utan Beckmans försök att hävda att ha en författarförälder är att likställa med medberoende. Argumentationen vacklar, för visst har många författare på olika sätt kämpat med alkohol, droger eller psykisk ohälsa, men att hävda att det är konstnärskapet i sig som leder till barnens utsatthet är att frånta begreppet en del av dess tyngd.

Inte unikt

För inte är det unikt med en nyckfull far vars arbetsdag påverkar hela familjen, som får alla i sin närhet att tassa på tå för att inte utlösa ett vredesutbrott. Nej, dessa fäder finns i alla samhällsskick. Skillnaden ligger snarare i att kulturbarnen i framtiden får chans att skriva böcker om det.

Att vara kulturbarn är enligt Beckman något unikt. Det är speciellt eftersom föräldern då, till skillnad från politikern, forskaren eller mediepersonen, ägnar sig åt Konst. Konstnären beskrivs ha en förhöjd känslighet, som i sin tur skulle göra dem till psykologiskt instabila. Är det inte rimligare att anta att konstnärerna hade varit lika instabila föräldrar om de arbetat i kassan på Ica eller som golvläggare? 

Ibland är essän på väg att lyfta, som i avsnittet om autofiktion a la Carina Rydberg och Vigdis Hjort. Här finns en intressant ambition att diskutera rätten till den egna historien i ett förändrat medielandskap, men när resonemanget stannar i den platta slutsatsen att internet har förändrat förutsättningarna tar det istället stopp just där det hade kunnat bli spännande.

Elitens gruppterapi

Som litteraturhistorisk essä rör den sig vertikalt och kommer aldrig ner på djupet. Som porträtt av fadern är den starkare, men han försvinner lätt in i mängden av andra fadersgestalter. Som rannsakan av den egna uppväxten har den sina stunder, men trots en personlig ton och en ärlighet kommer inte heller berättargestalten fram i ljuset. Kanske är Kulturbarn helt enkelt till för de andra kulturbarnen, en slags elitens gruppterapi.

Beckman avrundar med att konstatera att författarrollen har förändrats. Att detta kommer påverka hur författarbarnen upplever sina föräldrar, men att det återstår att se tills Karl Ove Knausgårds barn skriver om hur det egentligen kändes att få sin uppväxt gestaltad i fyratusen sidor. Låt oss hoppas att skrivandet om de kända föräldrarna, som genre och trend, till dess är död och begraven.