Recension Dissidenterna nöjde sig inte längre med att kritisera regimen. Nu gällde det att dessutom återuppta arbetet från början av seklet på en jämlik nation. Olle Törnquist skriver om en bok som visar mot något bättre.
Högernationalisterna har utlyst kulturkrig. Kulturarbetare, akademiker, lärare och journalister vill försvara friheterna. Den breda vänstern håller med, även Magdalena Andersson. Ändå säger ledande forskare som Cas Mudde att kritiken är ihålig, i brist på alternativ. Stödjer man inte nativismen, får man visa att något annat är bättre. (Dagens Arena 16.06.23)
Men behöver kulturkampen vara en återvändsgränd? Eller kan den utöver kritik även skapa alternativ? Ett svar finns i den nya boken Indonesia Out of Exile (Penguin 2022) om hur landets största författare Pramoedya (Pram) Ananta Toers romankvartett, som först skrevs på en fängelseö, bidrog till att General Suhartos decennielånga diktatur föll. Pram finns inte längre men hans översättare Max Lane berättar.
På mitten av 60-talet konspirerade en hemlig vänsterfalang mot landets ledande generaler, vars kollegor tillsammans med högermiliser i sin tur mördade en miljon människor och krossade de radikala folkrörelser som organiserade en femtedel av landets befolkning. Dessutom fängslades otaliga aktivister.
Pram och publicistvännen Hasjim Rachman sattes koncentrationsläger på ön Buru i Moluckerna tillsammans med 13 000 andra som stött den vänsternationalistiske presidenten Sukarno. Pram gav inte upp utan memorerade sina uppslag till historiska essäer och romaner genom att berätta för medfångarna. Från 1973 fick han också möjlighet att skriva, tack vare internationell och inhemsk kritik.
Jimmy Carter satte press
Samtidigt hölls den likasinnade ledaren för de indonesiska och Afro-asiatiska journalistförbunden, Joesoef Isak, fängslad i Jakarta. Genom bättre kontakt med omvärlden hade han bland annat möjlighet att 1977 påverka USA:s nye rättighetsinriktade president Jimmy Carter att sätta press på Jakarta. Och när de flesta fångarna frigavs året därpå initierade Isak och Rachman genast ett förlag, Hasta Mitra, för att med Pram ge ut hans Buru-kvartett. Detta var förstås inte tillåtet och synnerligen djärvt jämfört med vad andra frigivna fångar och samtidens liberala dissidenter förmådde. Men genom list och uppmuntran från tidigare vänner som blivit medlöpare men ville försvara sitt anti-koloniala engagemang, inklusive vicepresidenten Adam Malik, lyckades Isak och Rachman trots förbud och beslag prångla ut romanerna. De sålde slut och fick strålande recensioner även i hovsamma media. Samtidigt började Max Lane översätta böckerna, varför han visserligen avskedades från sitt jobb som andresekreterare på australiensiska ambassaden men fick Penguin att publicera. Så även det internationella stödet ökade.
Det riktigt spännande är emellertid läsarnas reaktioner. Samtidigt med Max hade jag möjlighet att följa det i mina fältarbeten. Mot slutet av 70-talet avstannade en första liberal våg av studentkritik och missnöje inom regimen mot envälde, korruption och favorisering av utländska företag. Men Prams romaner bidrog till en ny och mer konstruktiv protestvåg.
Böckerna var inte regimkritiska men stimulerade till kamp för ett annat samhälle. De förödande politiska konflikterna från slutet av 40-talet till mitten av 60-talet om hur befrielsekampen skulle slutföras lämnades åt sidan, liksom folkmordet. I stället gestaltades den moderna och progressiva nationalismens framväxt. Pram motsade etablissemangets historieskrivning att Indonesien bara bygger på etniska och religiösa gemenskaper, gamla kungadömen, kolonial statsbyggnad och militära institutioner. I stället berättade han hur starka människor med olika etnicitet och religion från början av 1900-talet hjälpte varandra förstå hur förtrycket och rasismen fungerade. Genom kunskap, engagemang, demokratiska värderingar och ett samfällt malajiskt språk skapade de ett embryo till medborgerlig gemenskap och en vision om en god nation, ett slags folkhem. I böckerna nämns Indonesien inte ens vid namn – det var ju ännu bara i sin linda. Den ena huvudgestalten är en ung man av börd som trots att hans holländske lärare kallar honom Minke (apa) vinner framsteg på samma sätt som landets första framstående journalist och organisatör, Tirto Adhi Soerjo. Den andra karaktären är den vackra bonddottern Nyai som tas till älskarinna av en holländsk affärsman men efter hand överglänser honom med skickligt entreprenörskap. Minke och Nyai bygger alltså en ny god nation, i absolut motsats till de försvarslösa ungdomarna i den holländska indignationsromanen om kolonisationen, ”Max Havelaar”.
Kulturell rörelse kunde störta tyrann
Läsarnas respons var tydlig. Dissidenterna nöjde sig inte längre med att kritisera regimen. Nu gällde det att dessutom återuppta arbetet från början av seklet på en jämlik nation, i globalt anti-kolonialt samarbete. Därmed föddes den nya demokratirörelse som till sist fick diktaturen på fall 1998.
Ett av problemen var de kvardröjande konflikterna mellan å ena sidan kulturarbetare, inklusive Pram, vilka stött president Sukarnos anti-imperialism på bekostnad av den liberala demokratin, och de kollegor som prioriterade friheter och stött Väst i det kalla kriget. Några av de senare motsatte sig så sent som 1995 att Pram fick ”Asiens Nobelpris”, den filippinska Ramon Magsaysay stiftelsens utmärkelse för journalism, litteratur och kreativ kommunikation. Men inte alla. Sedan något decennium insåg allt fler som ville mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och mindre korruption att detta i sin tur krävde kamp för demokrati tillsammans med både gamla och unga vänsternationalister samt progressiva muslimer. En förgrundsgestalt var den liberale socialisten, publicisten och författaren Goenawan Mohamad som satsade engagemang och pengar i alternativ kulturkamp. Han och Isak ville samarbete. Men det fanns två problem. Dels att varken gammal eller ny vänster engagerade sig i kritisk analys av historien efter självständigheten. Joesoef Isak ansåg att det varit fel av Sukarno och gammelvänstern att 1959 ge upp demokratiska friheter och allmänna val genom vilka de kunnat vinna legitim makt. Men Pram tvekade och hade skrivkramp. Dels att demokratirörelsen aldrig kom samman om ett alternativt socialt och ekonomisk program att bygga nya folkrörelser bakom, utan saknade social förankring. Sedan kom därför den indonesiska demokratiseringen på glid.
För att återknyta till Cas Muddes argument om ihålig kulturkamp behöver den alltså inte vara det. En kulturell demokratirörelse kunde till och med störta en regim som minner om dagens högernationalism. Sedan är det en annan sak, att den kulturella kampen också behöver kompletteras med alternativ social och ekonomisk politik för att ett socialdemokratiskt projekt ska lyckas.
Olle Törnquist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
