Nyhet Utlandsfödda i lågstatusyrken drabbades hårt av covid-19. Orsaken kan vara sämre arbetsmiljö och bristande kommunikation från myndigheter, menar forskare.
Dålig kunskap om utsatta grupper kan ha gett negativa effekter under pandemin. Utlandsfödda i lågstatusyrken kan av den anledningen ha drabbats värre. Det tror i alla fall forskaren i Arbets- och miljömedicin Mia Söderberg och verksamhetschef för folkhälsoarbetet Sjukhusen i Väster Maria Magnusson. De har forskat på ökade smittorisker hos dessa grupper.
I en ny studie har de intervjuat elva utlandsfödda personer med yrken som taxichaufför, buss och spårvagnsförare, pizzabagare, städare och fastighetsskötare. Mia Söderberg påpekar att deras forskning inte går att generalisera. Men studien som Göteborgs universitet publicerade är ett första steg att få mer kunskaper menar hon.
– Det var tydligt tidigt att vissa yrken som taxichaufför, buss- och spårvagnsförare och städare med flera, var det en högre förekomst av bekräftad smitta. Det här är yrken vars risk för smitta man generellt inte vet så mycket om. Men man förstår instinktivt att det här är inte bara är en slump, säger Mia Söderberg.
En av riskerna som forskarna ser är att folkhälsovetare och myndigheter kan ha varit oförberedda när pandemin kom.
– Vissa yrken har mer sociala kontakter än man kanske har förstått. Sen är det också viktigt att lyfta, för en del personer så kom skyddsåtgärder ganska sent, säger Mia Söderberg.
I mars 2020 uppmärksammade Folkhälsomyndigheten flera riskyrken. Det var främst yrken inom vård och omsorg. Men det fanns andra kontaktyrken med hög grad smittorisk. Det var framför allt lågstatusyrken som ofta innefattar låg lön, låga utbildningskrav och hög andel utlandsfödda menar forskarna. De vet man allt för lite om. Forskarna menar att det har tidigare varit svårt att rekrytera deltagare från lågstatusyrken till studier:
– Högutbildade kanske har närmare till att känna att de kan bidra till forskning, de kommer ändå själv i kontakt med forskning. Jobbar du i en verkstad kommer du eventuellt inte i kontakt på samma sätt. Då kanske du inte har samma motivation att delta i någonting som man känner inte berör ens vardag, säger Mia Söderberg.
En av deltagarna som var städare på sjukhus berättar om brister i arbetsmiljön, de fick inte tillräckligt med skyddsutrustning. ”I början skickade de oss till en avdelning som kallas IVA, vi gick där utan skydd, utan munskydd förra sommaren.” berättar deltagaren.
En annan stor brist som forskarna pekar på var informationen som myndigheter kommunicerade, framför allt Folkhälsomyndigheten. Initialt var den inte var tillräckligt anpassad säger studiedeltagarna. Information var inte översatt till flera språk och man nådde ut i fel kanaler anser forskarna.
– Bortsett från exponeringen av smitta i arbetet så finns det en annan problematik. Det är just hur man har spridit krisinformation, säger Mia Söderberg.
– Det skulle behövts att man faktiskt frågade personer i grupper som inte har så lätt att göra sin röst hörd vad de behövde. Om man inte har tillgång till myndigheternas informationskanaler för att man inte kan svenska, då blir det ett informationsvakuum, säger Maria Magnusson.
Majoriteten av samhällets primära informationskälla var Folkhälsomyndigheten. Men gruppen som forskarna frågade vände sig i stället till sociala medier och hemlandets medier. Det kan tyda på att Folkhälsomyndigheten riktade sitt arbete till fel informationskanaler. Och inte nådde ut till dessa grupper.
– En del av detta var att mycket av den krisinformation som kom i början var bara på svenska. Och på ett ganska tekniskt språk om man ska vara ärlig. Risken är att man får fel information via sociala medier. Då vet man inte hur man bäst ska skydda sig, vad smittrisken är och det blir lätt spridning av information som kanske inte stämmer, säger Mia Söderberg.
Maria Magnusson ser även risk att tilliten till myndigheter minskar. Hon berättar att personerna i studien upplevde att informationen dröjde. Maria Magnusson menar att perspektivet på Folkhälsomyndigheten behöver breddas.
– Det var ganska tydligt i början av pandemin att informationen var väldigt enkelriktad. Det var inte så att Folkhälsomyndigheten ansträngde sig för att hämta in deras perspektiv, de som inte har svenska som modersmål, inte kunde välja att jobba hemma, åka kollektivt och så vidare, säger Maria Magnusson och fortsätter:
– Jag tycker det finns mycket som Folkhälsomyndigheten har gjort bra. Men generellt har man inte hämtat in perspektiv från personer med andra livsvillkor än de man själv har. Man har inte i sin arbetsbok att man ska göra det. Det behövs att myndighetspersoner är ute och försöker träffa folk i olika föreningar och andra sammanhang i deras vardag. Då får man bättre förståelse för vad som behöver göras.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
