IS genomför intensiva anfall mot den kurdiska staden Kobanî i norra Syrien. Massvåldtäkter och massakrer väntas om staden faller och tiotusentals civila har redan flytt.
Kobanî (Ayn al-Arab) är isolerat från de två andra kurdiska enklaverna längre österut respektive västerut längs Syriens gräns mot Turkiet. Sedan början av året kontrollerar IS, Islamiska staten, allt kringliggande syriskt territorium, och har stängt av både el- och vattentillförseln.
Turkiet har samtidigt hållit gränsen i norr nästan hermetiskt sluten. Den kurdiska styrkan som försvarar enklaven, kallad Folkets Försvarsenheter, YPG, är nämligen ideologiskt tätt knuten till Kurdistans Arbetarparti, PKK, som sedan 30 år tillbaka bedriver en väpnad kamp för kurdiska rättigheter i Turkiet. Trots en pågående fredsprocess så har den turkiska regeringen till varje pris velat undvika att rörelsen får fäste i grannlandet – till den grad att de i stället har gett omfattande stöd till de grupper som slagits emot YPG.
IS styrkor genomförde mycket kraftiga angrepp under våren och sommaren. Det såg flera gånger ut som att hela Kobanî-enklaven skulle falla, men i slutändan lyckades YPG stå emot. När Dagens Arena besökte området i början av september rådde ett relativt stabilt läge.
Väster om Kobanî ligger en kulle med samma namn som bergskedjan som löper genom hela Kurdistan: Zagros. Kullen är liten, men långt ifrån betydelselös. Den som kontrollerar kullarna kan lätt kontrollera det flacka landskapet runt omkring.
En ung kurd vid namn Ronî lägger upp stödet för sin kulspruta på sandsäckarna. Han siktar noggrant och avlossar ett skott mot IS närmaste postering. Några sekunder senare ytterligare ett. Sedan måste han ta skydd igen för att inte IS prickskyttar ska hinna få honom i sina sikten.
Ingen sida anfaller i dag, men ett lågintensivt krig pågår konstant. Runtom oss ligger några odetonerade projektiler från granatkastare och fullt med splitter från de som detonerat.
Ronî har nyss gått ut gymnasiet, men till skillnad från de flesta i sin enhet så kommer han inte från Kobanî, utan från den kurdiska staden Pîrsûs (Suruç) precis över gränsen i Turkiet. Han och många andra kom hit för några månader sedan för att bistå i försvaret mot IS. “De brukar anfalla oss i en stor grupp, som en flock myror, och skrika ‘Gud är större!’”, berättar Ronî. “Då ropar vi tillbaka ‘Länge leve ledaren Apo!’” (Abdullah ‘Apo’ Öcalan är PKK:s fängslade ledare).
Genom ett glapp mellan två sandsäckar tittar Ronîs kamrat Meştanûr ut med en kikare. Sedan vänder han sig tillbaka och berättar om när IS tog kullen i ett nattligt anfall i juli. Meştanûr själv var då förare i ett av de enkla stridsfordon som YPG själva byggt. Under striden gick motorn sönder, och eftersom dörren vette mot de anfallande jihadisterna så hade de inget annat val än att stanna och slåss.
I flera timmar blev de stående innan de lyckades ta sig ut, men den sista som lämnade fordonet stupade. Hon hette Sîdar, och hade liksom Ronî kommit hit från Turkiet.
Ronî pekar mot platsen där två av hans kamrater blev omringade: ett enkelt skyttevärn uppbyggt av jordvallar och sandsäckar. Här fattade Avesta och hennes kamrat Rustem sina unga livs allra sista beslut, när de valde att dra sprinten ur varsin handgranat och trycka den mot sig. Ett hundratal meter bort fann sig Botan ensam kvar, och följde sina kamrater i döden på samma sätt.
Fram emot morgonen var kullen i IS händer, men priset räknades i uppemot 160 döda. På den kurdiska sidan fanns 9 stupade och 20 sårade.
Några veckor senare återtog YPG kullen, och Ronî visar platsen där de då hittade två grunt grävda gravar. Där låg kropparna av ytterligare två av hans kamrater, som hade stupat under reträtten. IS hade skurit huvudet av dem.
Strax efter middagstid sätter en bilkaravan av i riktning mot martyrkyrkogården utanför staden. Det är dags för Bihar och Mustafa, som hittades på Zagros-kullen, att få sin sista vila. Trots den kvävande hettan så kantas vägen av människor i alla åldrar, och utanför kyrkogårdens murar samlas snart runt 700 människor i en procession. Längst fram bärs de dödas porträtt, och mellan kampsånger som spelas från högtalare på ett lastbilsflak så ropar folkmassan: “Martyrer dör inte!”
Inne på kyrkogården dirigerar tonåringar i gula västar människorna mot samlingsplatsen. Anhöriga, politiker och en befälhavare från YPG håller tal, men däremot saknar ceremonin helt religiösa inslag. Inom YPG, liksom befolkningen i stort, finns muslimer, kristna, jezidier och ateister. Religiös tro, eller brist på sådan, har aldrig blivit en skiljelinje mellan människor eller grund för politisk mobilisering.
Runt de två kistorna står de sörjande anhöriga samlade. I deras ansikten rinner tårarna, men samtidigt syns vreden. Mustafa var 44 år. Bihar blev bara 18. De var inte de första att dö under försvaret av Kobanî, och inte heller de sista.
Sedan måndagkvällen den 15 september så genomför IS en ny offensiv, som är intensivare än någon tidigare. I stort sett alla kringliggande byar har fallit, och deras styrkor står nu nästan på stadsgränsen.
IS har omfattande tillgång till tunga granatkastare, raketartilleri och stridsvagnar. Medan YPG försvarar sig med föråldrade automatkarbiner, kulsprutor och enstaka understödsvapen. Vissa soldater i frontlinjen är beväpnade med gevär från det första världskriget. Bristen på ammunition och pansarvärnsvapen är akut.
Trots dispyter mellan olika kurdiska partier så enas befolkningen av ett kompakt motstånd mot IS, och stöd för YPG som försvarar dem. Den civila regeringen för “Kobanî-kantonen” har under lång tid vädjat till omvärlden att stödja dem på alla sätt som går, men till skillnad från kurderna i Irak så har de inte fått vare sig politiskt eller militärt stöd, eller ens humanitärt bistånd.
Turkiet vägrar att låta förstärkningar eller krigsmateriel passera in till Kobanî genom sitt territorium, så YPG försöker nu i stället att bryta belägringen genom att slå sig fram från enklaven i nordöst. Även om detta kan lyckas så kommer det att kräva stora förluster i människoliv och ta lång tid. Sedan i tisdags genomför även amerikanskt stridsflyg anfall mot IS inne i Syrien, men har hittills fokuserat på helt andra områden.
I flera uttalanden har Kobanîs försvarare sagt att de kan bli besegrade, men att de aldrig kommer att ge upp. Än så länge står de emot anfallen. Om undsättning inte når fram så är dock risken mycket stor att staden faller. Det kan ske redan inom de nästkommande dagarna.
FAKTA: KRIGET MELLAN YPG OCH IS
• Sommaren 2012 tog Folkets Försvarsenheter (YPG) över Kobanî och andra kurdiska områden i norra Syrien. De deklarerade samtidigt att de enbart vill försvara sina egna områden och undvika konflikter med såväl rebellerna som regimen.
• Sommaren 2013 anföll IS (då fortfarande kallad den Islamiska Staten i Irak och Syrien, eller ISIS) och dess dåvarande allierade de kurdiska områdena. Sedan dess pågår ett intensivt krig.
• I januari 2014 utropades ett provisoriskt civilt självstyre i de kurdiska områdena. I ett grundlagsliknande dokument garanteras mänskliga rättigheter, minoritetsrättigheter och jämlikhet mellan kvinnor och män. Löften har getts om att hålla demokratiska val före utgången av året.
• Sommaren 2014 erövrade IS stora delar av Irak. Ett islamiskt “kalifat” utropades snart därefter i de IS-kontrollerade delarna av både Irak och Syrien. Inom ramen för sitt styre har IS bland annat förbjudit musik, genomfört massavrättningar och återinfört slaveriet (de jezidiska kurder som togs som “krigsbyte” i somras säljs idag som sexslavar).
Text och bild: Carl Drott, frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
