Kvinnokampens historia i Göteborg

Recension Kvinnohistoria är ett laddat fält. Men det hindrade inte en ideell förening från att starta museet Stockholms Kvinnohistoriska. Inte heller redaktören Lisbeth Stenberg med medförfattare på Makadam förlag att skriva en kvinnohistorisk tegelsten på 470 sidor inför Göteborgs 400-årsjubileum 2021. 100 år efter att kvinnor 1921 för första gången tilläts rösta i riksdagen.

Boken ”Att ge upp har inte övervägts – Göteborgskvinnor i rörelse/r” har fått begränsad uppmärksamhet. Det tycker Dagens Arena är synd eftersom de trettio skribenterna har gjort en kulturgärning när de beskriver kvinnor som i mer än ett sekel gått samman för att förbättra livsvillkoren för de göteborgska kvinnorna.

Varför läsa om kvinnor som organiserar sig i Göteborg? Därför att exemplet Göteborg ger konkreta bilder av hur Sveriges kvinnor genom kamp och samarbete flyttade fram sina positioner i samhället.

Nelly Thüring åkte under tidigt 1900-tal runt på sin motorcykel och startade 113 kvinnoklubbar

I Göteborg kämpade bland andra Frigga Carlberg, Nelly Thüring och Ebon Andersson. Historiska personer som varje svensk bör känna till.

Frigga Carlberg bjöd in Sylvia Pankhurst, en av suffragettrörelsens grundare, till Göteborg 1913 och utbrast: ”Min suffragettsjäl har vaknat”. Fotografen och den första kvinnliga socialdemokratiska riksdagsledamoten Nelly Thüring åkte under tidigt 1900-tal runt på sin motorcykel och startade 113 kvinnoklubbar. Vid samma tid gjorde den fattiga Ebon Andersson från Masthugget facklig karriär som slutade i riksdagen som ordförande för högerkvinnorna.

I Göteborg startades Sveriges enda separatistiska kvinnofolkhögskola 1985 efter många års gräsrotsarbete i 70-talets mylla av yngre feminister från Grupp 8 och Lesbisk front, och de äldre Göteborgsfeministerna med bland annat erfarenheter från Fogelstad kvinnliga medborgarskola. 

”Att ge upp har inte övervägts …” kopplar ihop olika tider med varandra. Cirklar sluts, konflikter upprepar sig men det mesta rör sig ändå framåt. [/citat]

Även 70-talets feministiska konstscen i Göteborg var mer levande än i andra svenska städer

Boken lyfter fram att 70-talets sekteristiska konflikter också drabbade Göteborg, men i jämförelse med Stockholm lyckades Göteborg bättre med att inkludera hela kvinnorörelsen, vilket Sveriges första kvinnohus 1978 är ett exempel på. Där fick även hbtqi-perspektivet plats.   

Kvinnohusets och kvinnofolkhögskolans betydelse för de senaste decenniernas islossning för hbtqi-rörelsen i Sverige berörs inte i boken, men tanken dyker upp i mitt huvud under läsningen. Kanske för att jag vet att Göteborgs stad var tidigast i landet med att bilda ett hbtq-råd 2013.

Även 70-talets feministiska konstscen i Göteborg var mer levande än i andra svenska städer. I bokens rika bildmaterial finns otaliga spännande exempel som även konstintresserade kanske inte känner till.     

Titeln till boken, ”Att ge upp har inte övervägts”, är hämtad från ett citat där Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, IKFF, presenterade sin verksamhet. Fredsfrågan i Göteborg sticker också ut i jämförelse med landet i övrigt. Under början av 1900-talet var fredsfrågan en av de stora anledningarna till att kvinnor organiserade sig i Göteborg. I dag är det åter krig, och kanske är det dags att ta vid där svenskarna senast mobiliserade mot krigshotet i Europa: fredsmarscherna under 80-talet, varav den största avslutades med att 50 000 samlades på Nya Ullevi.

Den encyklopediska förtjänsten med boken blir efter ett tag större än läsnjutningen.

Den 2 juni 1918 genomförde 2000 Göteborgskvinnor Sveriges enda gatudemonstration för kvinnlig rösträtt. De hade sytt upp ett standar i guld och vitt där det stod Full medborgarrätt!, Kvinnofrid, Lika lön för lika arbete, Internationell kvinnosolidaritet och Kvinna – använd din rösträtt! Några av medförfattarna till “Att ge upp har inte övervägts” uppmärksammade de 2000 kvinnorna 100 år senare med en ny demonstration. De sydde upp ett likadant standar i guld och vitt med samma slagord som 1918.

Men även om det går långsamt med jämställdheten har det blivit bättre. Sextio år efter rösträttskampen nådde Göteborg fyrtio procent kvinnor i kommunfullmäktige, vilket är lägstanivån för att beskriva en representation som jämställd. Kampen går alltså långsamt vidare.

Det finns mycket mer att nämna från ”Att ge upp har inte övervägts – Göteborgskvinnor i rörelse/r”. Den encyklopediska förtjänsten med boken blir efter ett tag större än läsnjutningen. Men som uppslagsverk är det väl värt en plats i bokhyllan hos varje göteborgare och feminist.