ARKIVBILDEN I Tierp firade Kvinnoklubben det nya året med sång. Deras klubb hade då funnits i 30 år, och bilden ger oss anledning att gräva djupare bland sångböcker och fanor på spaning efter svunna tider.
Tierps kvinnoklubb har samlats för nyårsfirande. Av fönstret att döma tycks de befinna sig i en källarlokal. Bilden är från Arbetarbladet och publicerades 17 januari 1967. När själva festen hölls framkommer inte av noteringarna i Upplandsmuseets samlingar, ej heller vilka som sitter runt bordet och sjunger. Men den är angiven som kvinnoklubbens nyårsfest, så vi kan nog utgå från att det handlar om årskiftet 1966/67.
Tierps kvinnoklubb var en del av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, och tycks ha varit en aktiv förening utifrån bildsamlingarna i arkiven. 1967 firade klubben sitt 30-årsjubileum.
Bild: Upplandsmuseets samlingar
Landets första socialistiska kvinnoförening var Kvinnliga arbetarklubben i Malmö, som grundades 1888. Den brukar räknas som den socialdemokratiska kvinnorörelsens början, men lades dock ned redan efter fyra år. Flera andra lokala klubbar gick samma öde till mötes. Ett av problemen var den socialdemokratiska partiledningens ambivalenta hållning till kvinnoklubbar, som till en början inte tilläts vara en del av partiet. 1892 bildades emellertid Stockholms allmänna kvinnoklubb som även blev en del av partiet. Den följdes därefter av flera hundra andra kvinnoklubbar inom partiet och kvinnoförbundet bildades 1920.
Till kvinnoförbundets större framgångar brukar nämnas det hårdnackade motståndet mot atomvapen, inte minst under ordförande Inga Thorsson, och som starkt bidrog till att regeringen avstod från att utveckla kärnvapen inom det svenska försvaret.
Kvinnorna på bilden sjunger, och just sång var en ytterst närvarande och bärande del av folkrörelserna, inte minst arbetarrörelsen. För Socialdemokraterna spelade då speciellt Tidens sångbok en viktig roll under många decennier. Den tillkom för 100 år sedan, i november 1919, och utgivningen motiverades av förlaget Tiden i förordet utifrån ett tydligt behov av gemenskap genom musik:
Dels måste den förses med noter så att icke blott några få sånger på gamla välkända melodier kunde komma till användning, utan så att alla kunde läras och sjungas, dels måste den få ett vidare innehåll med nyare, modärnare arbetarsånger av våra yngre diktare, och dels måste där finnas friare sånger och visor, lämpade för fäster och sammankomster av mera otvungen karaktär än de mera slutna arbetarmötena.
Den första upplagan av Tidens sångbok inleds med Karl Erik Forsslunds Sångarfester. Forsslund var en av grundarna av Brunnsviks folkhögskola och förstod säkerligen värdet av att genom sången hitta gruppens kärna. Och även om om just denna sång kanske inte har gått till historien så är det lätt att förstå budskapet i sångens avslutande verser:
Även ha vi nog nu setat
tigande på trista möten,
händerna i våra sköten
legat knäppta, intet retat
oss att vippa till som flöten
för ett napp, att häftigt sjunga
ut med allt, vi känt och vetat –
fåfängt luften fyllt vår lunga,
vi ha mumlat hetta, tunga
Låt oss samlas, systrar, bröder,
för att fritt och kraftigt sjunga
ut med allt, som i vår unga
heta håg sen länge glöder.
Icke skrål, ej psalmer tunga,
icke slagdängsvisor heller,
men en högstämd sång, som föder
segerfröjd så bröstet sväller,
tro som aldrig modet fäller.
Ja, där sitter alltså Kvinnoklubben i sin källare och sjunger in det nya året 1967. Förhoppningsvis är det just
en högstämd sång, som föder
segerfröjd så bröstet sväller,
tro som aldrig modet fäller.
Just där och då var i alla fall framtiden deras.
2018 såldes klubbens fana på auktion. Utropspriset var 2000 kr, högsta bud som uppnåddes var 125 kr.
Bild: Upplandsmuseets samlingar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
