Langare i vita rockar

Dimman rullar ner över de skogsklädda bergen som omringar den lilla staden Williamson, på gränsen till Kentucky i West Virginias södra hörn. Grönskan och de plötsliga skyfallen skapar en tropisk känsla. Från ett av bergen lyser ett stort kors i neon över staden. Det enda som ibland bryter tystnaden är en högljudd tågvissla som ekar mellan tomma butiker och övergivna hus. Sedan rullar vagn efter vagn fullastad med svartglänsande kol förbi med ett tungt knäppande och gnisslande. Det tar aldrig slut, ekipagen är så långa att det dröjer 20 minuter innan de har lämnat staden. När tågen försvunnit blir det helt tyst igen, så när som på grodornas kväkande från den bruna trögflytande floden Tug Valley River som markerar gränsen till Kentucky.

En skylt vid motorvägen in till Williamson välkomnar besökare till ”The Heart of the Billion Dollar Coal Field”. Den här trakten var en gång centrum för USA:s kolindustri. The Mountaineer Hotel finns kvar som en relik från bättre tider med dess lobby med mörka träslag, blankputsade golv och inramade fotografier från 1960 när John F. Kennedy bodde där under presidentvalskampanjen. Tågen går, och vägen till staden kantas fortfarande av kolindustrins anläggningar och reklamskyltar för behandling mot ”black lung”, eller koldammslunga, en sjukdom som drabbar kolgruvearbetare. Men industrin är en skugga av vad den en gång var. Kullarna kring Williamson är fulla av övergivna djupa gruvschakt och huvudgatan Second Avenue är sömnig. Ett begränsat persongalleri rör sig på trottoarerna och efter två-tre dagar börjar man känna igen de återkommande karaktärerna: Kvinnan som jobbar i kassan på 7-Eleven. Alkoholisten utanför 7-Eleven. Den före detta borgmästaren som brukar stå och ta en cigg utanför kontoret till en organisation för förbättrad folkhälsa i Appalacherna som han numera arbetar för. Här finns ett par pantbanker, två vapenbutiker, en sportbar där man får röka vid bardisken och kan köpa öl för två dollar styck, och oproportionerligt många advokatbyråer som erbjuder hjälp vid arbetsskador. Men så mycket mer finns här inte. Hit går inga passagerartåg, flyg eller bussar och mobiltäckningen försvinner då och då.

Här rådde en helt annan kommers under 2000-talets första decennium, när ett par läkare, apotek och läkemedelsgrossister gjorde stora pengar på att pumpa Williamsons invånare fulla med extremt beroendeframkallande smärtstillande läkemedel. Till Williamsons båda apotek, bara fyra kvarter från varandra i en stad med knappt 3000 invånare, skickade läkemedelsgrossister under en tioårsperiod hisnande mängder receptbelagda opioider: 10,2 miljoner tabletter med substansen hydrokodon – som preparaten Lortab, Vicodin och Norco – och 10,6 miljoner tabletter med oxikodon, framför allt bästsäljaren Oxycontin. Staden fick öknamnet ”Pilliamson”. 

Jimmy Hatfield brukade komma hit från grannbyn Rawl för att besöka läkaren Diane Shafers klinik på Second Avenue. Där gick det lätt att få ut alla piller man önskade, det var allmänt känt. Under en period skrev doktor Shafer enligt en FBI-utredning på egen hand ut mer opioider på sin lilla klinik än vad flera av West Virginias sjukhus gjorde. Jimmy brukade komma till kliniken klockan nio på kvällen, och då var redan trottoaren utanför full med folk som köade för att få komma in klockan åtta nästa morgon när Diane Shafer öppnade.

– Vi brukade ha fest på parkeringen på nätterna när vi väntade. Vi drack, poppade piller och spelade Eminem ur mobilhögtalarna, berättar Jimmy.

Klädd i röd munkjacka, med glest skägg och lite dimmig blick spottar han gång på gång ut tuggtobak i en frigolitkopp. Han har just hämtat ut veckans dos av Suboxone, en underhållsmedicin mot opioidmissbruk som håller abstinensbesvären borta.

Jimmys missbruk började med en affärsidé: att sälja de preparat som var så lätta att få tag på hos doktor Shafer, berättar han. Jimmy ljög och sa att han hade ont i ryggen och nacken, Diane Schafer tog hans blodtryck, kollade hjärtat och frågade vilka preparat han ville ha. 200 dollar kontant för första besöket och 75 dollar per återbesök. Inga varningar för beroende, inga obekväma frågor.

– Man väntade hela natten, sedan var besöket över på fem minuter.

Det gick att gå tillbaka och få påfyllning så fort pillren tog slut.

– Hon verkade inte märka att jag just hade varit där, hon kollade inte ens i sina papper.

Vid första besöket fick Jimmy en månadsförbrukning av oxikodonpreparatet Lorcet och det ångestdämpande läkemedlet Xanax, berättar han.

– Jag tog Xanax-tabletterna själv och sålde opioiderna till kompisar och folk som gillar att festa. Alla känner alla i Williamson så det var lätt. Jag var girig, jag hade redan ett ganska bra jobb som pizzabud och kunde tjäna 100 dollar om dagen i dricks. Men nu kunde jag dra in mycket mer, och köpa en fyrhjuling och en ny terrängmotorcykel.

Efter ett tag började Jimmy testa de opioider han sålde, och fastnade snabbt.

– De fick mig att känna mig som Stålmannen, helt oövervinnerlig. Men när jag inte hade tillgång till dem blev jag sjuk som en hund. Jag kände mig stekhet och svettades ena sekunden och kallsvettades och höll på på att frysa ihjäl i nästa. Hela kroppen värkte. Men när man tar en tablett blir man frisk direkt, säger han.

Jimmy har suttit i fängelse tio av sina 35 år, mest för narkotikalangning, berättar han. Han har också varit djupt nere i traktens gruvschakt och stulit kopparledningar.

– Men det är svårare nu för tiden, säkerhetsvakterna skjuter först och frågar sen. En kompis fick en kula i vindrutan på bilen när han var och snodde koppar. Det är en farlig värld där ute.

Fängelsestraffen gör livet besvärligt för Jimmy. Efter flera fall av drograttfylla saknar han körkort vilket skapar problem i en delstat där avstånden är stora och det inte finns någon som helst kollektivtrafik.

– Det här är ett litet ställe och alla poliser vet att jag är återfallsförbrytare. De är på mig hela tiden och väntar på att jag ska göra något dumt. Det är svårt att hitta ett jobb med mitt straffregister.

Dessutom blir Jimmy alltid lämnad av den han är ihop med för tillfället när han hamnar i fängelse, säger han.

– De vill inte vänta på någon så länge. De gillar när man tjänar pengar, men glömmer bort en när man åker in. Det suger, särskilt när det är någon man verkligen älskar.

Vi träffas på Jacobs Well, en kristen församling i Williamson där hemlösa, missbrukare och andra bjuds på lunch och svavelosande predikningar ledda av den före detta gruvarbetaren Clyde Stanley, klädd i en fläckig t-shirt med den amerikanska örnen och stjärnbaneret på bröstet.

– I den här staden har vi föräldrar som är höga på droger. Som är berusade. Som bara tänker på sig själva och inte på sina barn, vrålar Clyde Stanley.

– De kommer att hamna i helvetet! 

Den lilla församlingen på fem personer, varav fyra kvinnor från Williamsons enda hyreshus för låginkomsttagare, verkar upplivade trots det dystra budskapet. De sträcker händerna mot himlen och några av dem börjar tala i tungor.
– Binehemehamahama … thank you Lord … nigemahakataham … hemehamahamahoko …

Kyrkan, kolet, familjen och det lokala high school-fotbollslaget Miners är grundpelarna i samhället här. Mingo County, där Williamson ligger, är också en av de platser i USA som drabbats hårdast av opioidepidemin. 2016 hade bara ytterligare tre av landets drygt 3 000 countyn – de områden som USA:s delstater delas in i – högre dödlighet av receptbelagda opioider. För många av missbrukarna i Williamson började allt med ett besök hos Diane Shafer eller någon av hennes kollegor i staden.

Klinikerna känns igen på att de bara tar emot kontanter, endast behandlar smärta med piller, samt på de långa ringlande köerna utanför.

Den amerikanska läkarkåren var delaktig i skapandet av opioidepidemin genom att kraftigt öka förskrivningen av smärtstillande preparat. Ofta handlade det om den nya tidsandan i kåren och allvarligt menade försök att hjälpa patienterna, om skickliga och lögnaktiga marknadsföringskampanjer från läkemedelsbolagen och om ökad tidspress. Men några läkare gick mycket längre än andra och agerade som rena langare, utan en tanke på patienternas hälsa. Fenomenet med ”pill mills”, skumma smärtkliniker, uppstod i Kentucky i mitten av 1990-talet och affärsidén spred sig över USA under de kommande tio åren. Klinikerna känns igen på att de bara tar emot kontanter, inte utför någon ordentlig undersökning av patienten och endast behandlar smärta med piller, samt på de långa ringlande köerna utanför. Den som startar kliniken saknar själv ofta erfarenhet av medicin och söker upp första bästa läkare med legitimation, helst med ett tvivelaktigt förflutet och en flexibel inställning till etik och moral. Två av landets mest aktiva ”pill mills” låg i den här avdankade gruvarbetarstaden i Mingo County, West Virginia.

I mitten av 1980-talet drev den blonda gruvarbetarsonen Henry Vinson en begravningsbyrå i en vit tvåplansvilla på Second Avenue i Williamson och gjorde sig snabbt känd i stan för sina aggressiva affärsmetoder. Som 25-åring åtalades han för att ha telefontrakasserat en konkurrerande begravningsbyrå. En änka anklagade honom för att ha vägrat släppa ifrån sig hennes makes ofrysta lik på grund av att hon inte kunde betala räkningen. Delstaten hävdade att han tagit för mycket betalt för fattigbegravningar.

Henry Vinson kände sig tvingad att lämna Williamson för huvudstaden Washington DC, där han började arbeta på en av stadens ledande begravningsbyråer. Samtidigt utforskade han gayscenen och kunde vara öppen med sin homosexualitet på ett sätt som varit omöjligt i det konservativa, lantliga West Virginia och småstaden Williamson. I Washington DC inledde han en karriär som eskort och köpte sedan eskortfirman Ebony and Ivory av en man som var döende i aids. Vinsons firma skulle komma att bli stadens största, med ett tjugotal män som arbetade för honom varje kväll. Metoderna var moderna för tiden; han hade ett datoriserat kartotek över kunderna, ett avgiftsfritt telefon- nummer och en telefonväxel i sin lägenhet. Bland kunderna fanns tjänstemän i Reagan-administrationen, lobbyister och politiker i Washington. Henry Vinson tjänade snabbt stora pengar och köpte ett flygplan och en helikopter. Men efter en tid åkte han fast och dömdes till fem års fängelse för koppleri och bedrägeri.

När Henry Vinson kom ut efter att ha suttit inne i Kentucky 1995 fick han jobb som kontorist hos en vän till hans mor: doktor Diane Shafer. Hon hade tidigare förbjudits att utöva läkaryrket i Kentucky på grund av ett mutbrott. Där hade hon gjort sig känd som omåttligt generös med att skriva ut narkotiska smärtstillande preparat, och när hon flyttade över gränsen till West Virginia tog hon med sig en trogen grupp patienter som arbetade i gruvor och inom skogsbruk. Henry Vinson såg köerna till Shafers mottagning och insåg att här fanns pengar att tjäna, skriver den brittiska journalisten Chris McGreal i sin bok American Overdose om opioidkrisen i West Virginia. I Mingo County fanns redan ett utbrett bruk av smärtstillande medicin på grund av att så många hade tunga arbeten i gruvorna.

Henry Vinsons mamma ägde en stor lagerlokal några kvarter från Diane Shafers mottagning, och där öppnade han läkarmottagningen Williamson Wellness Center. Han började leta efter lämpliga läkare för att kunna starta verksamheten och hittade snart en perfekt samling medbrottslingar. Doktor Katherine Hoover hade flyttat till West Virginia från Florida, där hon trasslat in sig i flera juridiska konflikter under mitten av 1990-talet. En 17-årig patient anklagade Hoover för att under en gynekologisk undersökning ha frågat om hon ville ha sex med hennes söner. En annan rekrytering var Armando Acosta, en läkare som West Virginias apoteksstyrelse hade varnat för orimligt hög förskrivning av narkotiska preparat, och som tillfälligt förlorade sin läkarlegitimation för att inte ha hållit sig med ett tillförlitligt patientregister. Henry Vinson knöt också till sig William Ryckman, en fängelseläkare som han lärde känna när själv han satt inne i Kentucky.

Affärerna gick strålande. Katherine Hoover skrev under sina sju år på kliniken ut över 335 000 recept på opioidläkemedel – mer än någon annan läkare i West Virginia, enligt domstolsdokument. Kliniken tog emot 175 patienter om dagen, ibland så många som 400, och besöken omfattade antingen en väldigt snabb undersökning eller ingen alls. William Ryckman, som bodde i Pennsylvania, nära 50 mil från Williamson, och ytterst sällan var på kliniken, skickade tomma signerade receptdokument. Sedan kunde assistenter på plats fylla i den medicin som patienten önskade. För att minska risken för att apoteken som tog emot recepten skulle ana oråd gällande den stora volymen utskrivna läkemedel samarbetade Henry Vinson med två små lokala apotek som var införstådda med upplägget, skriver Chris McGreal i American Overdose.

Men de goda tiderna kunde inte vara i evighet. Polisen slog till mot langarna i vita rockar i Williamson. 2010 gjorde FBI en razzia på Williamson Wellness Center, och därefter på Diane Shafers mottagning. FBI:s filminspelning från razzian mot Diane Shafers mottagning, som går att se i ett nyhetsinslag från CBS News, visar hur agenterna rör sig genom en eländig lokal där det är tydligt att ingen verklig läkarverksamhet pågår. Undersökningsrummet är så fullt med kartonger och svåridentifierbart skräp att det knappt går att komma in där. Läkarkontoret är lika belamrat med travar av dokument, i ett hörn ligger ett femtiotal tomma kaffemuggar och injektionssprutor i en hög. I ett annat hörn sitter en mager papegoja i en skitig bur med kackerlackor på golvet. Polisen hittade tusentals odaterade och redan underskrivna recept på beroendeframkallande preparat som Xanax, Lortab och Vicodin, som personal skulle kunna dela ut utan att läkaren själv var på plats. På såväl Shafers mottagning som Williamson Wellness Center hittade polisen mängder av kontanter. I Diane Shafers villa, där även Katherine Hoover bodde när hon var i stan, fanns 95 000 dollar, närmare 900 000 kronor, i sedlar.

Diane Shafer och William Ryckman dömdes till sex månaders fängelse vardera och förbjöds att arbeta som läkare. Även Katherine Hoover förlorade läkarlegitimationen men slapp undan fängelsestraff . Hon flyttade till Bahamas där hon planerade att öppna en nudistkoloni tillsammans med sin man på en ö som de köpt, enligt NBC News. När nyhetskanalen fick tag i Katherine Hoover för en kommentar på telefon hävdade hon att allt gått rätt till under hennes tid på Williamson Wellness Center:

– Jag skrev ut narkotiska preparat till människor som led av smärta. Jag gjorde allt vad jag kunde för att hjälpa dem till ett bättre liv.

Henry Vinson förnekar att han haft någonting alls att göra med verksamheten i Williamson Wellness Center och hävdar att han bara tagit hand om fastigheten på uppdrag av sin mor.

– Jag har aldrig arbetat i vårdbranschen, sa han till tidningen The Guardian 2016.

– Jag har aldrig varit på den där kliniken. Det är en läkares ansvar att träffa patienter och om det är några problem med vården är det en fråga mellan läkaren och patienten.

På vad som verkar vara Diane Shafers inaktiva Twitterkonto syns en porträttbild på en leende kraftig kvinna i glasögon och presentationen ”Ortopedisk kirurg. Akutläkare. Volontär för amerikanska Röda Korset. Filantrop.” Hon bor kvar i Williamson, intill sin gamla klinik, i ett hus som präglas av övre medelklasslyx på dekis med fyra vita kolonner utanför entrén och flagnande färg på fasad och dörr. På parkeringen står en BMW med trasig sidoruta tillfälligt lagad med gaffatejp som fladdrar i vinden. Alla persienner är neddragna och ingen kommer till dörren när jag knackar på.

Några kvarter bort ligger det som finns kvar av Williamson Wellness Center. Lokalen är igenbommad och på dörren sitter fortfarande ett dokument från domstolen i södra West Virginia, daterat oktober 2013, om att egendomen har förverkats och tillfallit delstaten. I byggnaden intill ligger en lika stängd klädbutik med skylten DIRT CHEAP på fasaden. Läkarna har försvunnit men drogproblemen finns kvar. Liksom klinikbyggnaderna med sina ”rehab center”- skyltar, som museer över alltings början.

– Många har slutat med pillren och gått över till tyngre saker som heroin och fentanyl, säger Renee Moore, övervakare i Williamson, på sitt kontor i domstolshuset dekorerat med bilder på John F. Kennedy.

En Oxycontintablett kan kosta uppemot 80 dollar medan en dos heroin går att få för en tia. Pillren har blivit svårare att komma över här men de som vill kan hitta dem på annat håll.

– Folk hyr minibussar, hoppar in fem–sex personer, åker söderut och gör sedan ett par stopp på vägen hos läkare i Virginia, Tennessee och Florida … De får fortfarande tag i sina piller, bara inte här.

Rennee Moore började märka av opioidproblemet strax efter millennieskiftet när hon jobbade på en bensinmack i Williamson, och det dök upp fler och fler sedlar med spår av krossade tabletter.

– Folk snubblade in höga, stal och svimmade. Nu kommer många samtal till socialen om föräldrar som försummar sina barn. De har ingen mat hemma och man ser barn som går smutsiga till skolan.

Till skillnad från tidigare drogkriser i USA, som 1990-talets crackvåg, började opioidepidemin på landsbygden och spred sig senare till storstäderna. Till de områden som drabbades först och hårdast hör Mellanvästerns rostbälte, West Virginia och andra delar av den bergiga Appalacherna-regionen samt New Englands landsbygd. Platser där människor har fysiskt krävande arbeten i gruvindustri, jordbruk och skogsbruk som ofta leder till kronisk smärta. Den typen av ryggknäckande arbeten som gör det möjligt för amerikaner utan utbildning att tjäna ihop en hyfsad lön, men där det inte går att ta en paus eller bli omplacerad till kontorsjobb när kroppen smärtar. Där pillren blir ett sätt att ta sig igenom ännu en arbetsvecka. Det handlar också om områden som legat utanför politikernas radar och där det funnits begränsade möjligheter till vård och rehabilitering för missbruk. West Virginia har blivit den delstat i USA som har störst antal överdoser per capita. Ett av tjugo barn i delstaten föds med heroinabstinens. Samtidigt är fattigdomen utbredd och arbetslösheten hög. I Mingo County saknar 8,6 procent av invånarna arbete, en mer än dubbelt så hög siffra som i USA som helhet.

Opioiderna har skapat en ond cirkel: Arbetsplatser som behöver rekrytera personal har svårt att hitta folk som klarar drogtesterna. Detta är för övrigt ett problem över hela landet. Andelen amerikaner som arbetar eller söker jobb har minskat under hela 2000-talet. Flera studier, bland annat av Princeton-ekonomen Alan Krueger, pekar på att kroniskt opioidbruk ligger bakom en stor del av den utvecklingen.

Mingo County är inte någon hälsosam plats. Andelen fattiga och överviktiga är bland de högsta i landet. Cigaretter och den sockerstinna koffeinläsken Mountain Dew är storsäljare. Tillgången till hjälp för psykisk ohälsa är låg och många väljer att självmedicinera med droger. West Virginia har de senaste åtta åren placerat sig sist i Gallups ”State Well Being Rankings”, där medborgare själva rapporterar hur de mår, hur motiverade de känner sig och om de har stöttande relationer i sina liv. För de oseriösa läkarna fanns här den optimala marknaden för preparat som vaggar in användaren i ett fluffigt mörker.

– Opioider är en perfekt drog för den som vill fly undan sina livsomständigheter för en stund, säger Judith Feinberg, som forskar i narkotikaberoende vid West Virginia University.

– De tar dig till en plats som är lugn och fridfull där du inte behöver oroa dig för att du inte har råd med mat till dina barn. Stressen från vardagen försvinner. Det är också förhållandevis vanligt att använda droger här vilket gör det lättare att både börja och fortsätta med det. Jag skulle inte säga att det är socialt accepterat, men den som är beroende är definitivt inte ensam om det.

I en mycket uppmärksammad studie från 2015 beskriver Princeton-ekonomerna Anne Case och Angus Deaton en kraftigt ökad dödlighet sedan 1999 hos medelålders vita amerikaner utan högskoleutbildning, framför allt i Appalacherna och nordöstra USA. Plötsligt var en minst hundraårig utveckling av stigande medellivslängd bruten. Anledningen var enligt Case och Deaton ett fenomen som de döpt till ”död i desperation”: dödsfall på grund av självmord och missbruk. I de här delarna av USA har industrins nedgång, sjunkande löner, minskade möjligheter att hitta jobb och en alltmer dysfunktionell och sammanhangslös tillvaro lett till att lågutbildad arbetarklass missbrukar opioider och andra droger, menar Case och Deaton.
Det är främst fattiga områden, och områden som blivit fattigare mellan år 2000 och 2015, som drabbats hårdast av opioidepidemin. För personer i en sådan situation är opioider som ”att dela ut vapen till suicidbenägna på mentalsjukhus”, skriver Case och Deaton i en debattartikel i Washington Post. De menar att fattigdomen och de deprimerande framtidsutsikterna är huvudproblemet och att högre löner och bättre jobb är de viktigaste långsiktiga lösningarna. Men teorin har också mött kritik. Ett annat forskningsläger hävdar att opioidepidemin inte handlar om ekonomiska faktorer, utan framför allt om ökad tillgång på smärtstillande preparat och heroin till ett lågt pris.

Numera driver Chris butiken själv, sedan hans bror hoppade av affärsrörelsen. På grund av missbruk. Den vanliga historien.

I Williamson finns både desperation och tillgång till droger. Chris Daniels, en skäggig man i 30-årsåldern som driver en butik för e-cigaretter på Second Avenue, bedömer att 90 procent av hans vänner och bekanta har problem med opioider.

– Det finns inget annat att göra här, konstaterar han med en axelryckning.

Bakom disken i det neongröna rummet sitter Chris fru och säljer vätska till e-cigaretterna med smaker som ”Ice cream sandwich” och ”Amazing mango”. En kompis till paret, som hänger vid kassan, tar ett bloss och ett moln av artificiell fruktdoft sprider sig i rummet. Längre in i lokalen sitter Chris två barn och kollar på tecknad film på en stor platt-tv.

– Folk kommer in, röker lite och spelar tv-spel. Det är mycket hälsosammare än att röka vanliga cigaretter. Men det är svårt att hålla i gång affärerna här, folk lägger hellre pengar på droger än på något annat.

Numera driver Chris butiken själv, sedan hans bror hoppade av affärsrörelsen. På grund av missbruk. Den vanliga historien.

– Han skadade sig, fick tabletter, fortsatte ta dem och förvandlades till ett arsle. Han kan verka som en trevlig kille när du träffar honom men alla missbrukare ljuger.

– All skit som händer i den här trakten handlar om droger. Jag har sett folk bli rånade, skjutna, knivhuggna… Min bästa vän blev skjuten i huvudet för tre månader sedan, tillsammans med sin kille och deras kompis på en gammal gruvväg för en drogskuld på femtonhundra spänn. Hennes pojkvän var ett as. Vi försökte få henne att göra slut men hon ville inte lyssna. De var egentligen ute efter honom, men de tog henne också. Hon var på fel plats vid fel tillfälle.

Chris kastar en blick mot barnen i tv-soffan.

– Jag hoppas att de utbildar sig och gör något av sina liv långt från det här stället. Vet du vad man säger om den här stan? Den ligger precis på gränsen mellan Kentucky och West Virginia, Kentucky är det ena benet och West Virginia är det andra benet, säger Chris och tecknar med fingrarna i luften.

– Williamson är rövhålet där de möts.

Opioidproblemet syns inte tydligt på Williamsons gator om man inte vet var man ska leta. I stadsdelen West Williamson köar en grupp män och kvinnor utanför en klinik i ett moln av cigarettrök redan klockan fem på morgonen för att få sin dagliga dos av läkemedlet metadon som minskar suget efter heroin och smärtstillande tabletter. På torsdagarna samlas Williamsons narkotikadomstol, ”drug court”, där missbrukare i orangefärgade fängelseoveraller och elektronisk fotboja döms till behandling och samhällstjänst, förutsatt att brottet inte är grovt. På morgnarna väntar de utanför domstolsbyggnaden på att få dagens arbetsuppgifter som att plocka skräp på gatan och städa i offentliga byggnader. Dessa domstolar är en metod som flera städer använder för att komma åt opioidepidemin, och de har dokumenterad effekt när det gäller att minska återfallsbrotten bland personer med missbruksproblem.

Nick Lovich, ett tatuerat muskelberg med en tår i blått bläck inristad under höger öga, städar i domstolsbyggnaden den här regniga tisdagen. Han är fjärde generationens gruvarbetare – männen bakåt i släkten har alla jobbat runt 40 år i gruvorna, förklarar han. Själv tog han anställning i underjorden tre dagar efter sin artonde födelsedag. Han älskar arbetet i gruvorna.

– Jag antar att jag har det i blodet. Man kommer närmare de man jobbar med i gruvan än sin egen familj.

Men arbetet kostar på. Nick gissar att omkring åtta av tio gruvarbetare använder opioider för att lindra smärtan av de många skador som uppstår i den farliga arbetsmiljön.

– Jag fick alla mina tänder utslagna. Jag har sett folk bryta armar och ben, och en av mina chefer dog mitt framför ögonen på mig när taket rasade in över huvudet på honom.

För många spårar medicineringen mot smärtan ur i missbruk.

– Jag såg folk snorta nere i gruvorna. De kom till jobbet höga och satt och noddade med huvudet mellan benen.

För kolgruvearbetarna fick Oxycontintabletterna också rollen av ny valuta, som det gick att köpa och sälja saker för i Mingo County. Guld i en pillerburk.

– Gruvarbetare bytte piller mot kängor, hjälmar och arbetsverktyg. Och kvinnor sålde sina kroppar för piller.

Nicks opioidmissbruk började med att han bröt ryggraden på två ställen i en bilolycka. Han gick till doktor Katherine Hoover som skrev ut Oxycontin. Det hjälpte både mot ryggsmärtorna och mot ångesten över att hans bästa vän dog i en fyrhjulingsolycka. Ett minne som symboliseras av den tatuerade tåren under Nicks öga.

– Bästa smärtstillande pillret som någonsin tillverkats, säger han och skrockar.

– Jag kunde jobba som tre när jag tog dem. Det började med en tablett varje morgon. Efter ett tag behövde jag dem för att över huvud taget kunna ta mig upp ur sängen. Mot slutet tog jag tio om dagen, 800 milligram. Jag brände tusen dollar om dagen på mitt beroende. Det gick, eftersom jag hade gott om försäkringspengar från bilolyckan och tjänade bra med pengar i gruvan. Men det är ett under att jag inte är död, säger han.

På en brun tegelmur vid Third Avenue i Williamson finns två stora plakat uppsatta, med budskapen LEGALIZE COAL och kort och gott TRUMP. I vilken stad som helst på USA:s öst- och västkust hade ett Trump-plakat rivits ner efter en kvart, men Williamsonborna är presidentens folk. West Virginia är inte bara den delstat där opioiddödligheten är störst. Det är också här flest – två av tre – väljare röstade på Donald Trump i valet 2016. Särskilt tydliga var siffrorna i Mingo County där 83,2 procent av väljarna röstade på Trump, jämfört med 14,4 på Hillary Clinton.

Finns det ett samband mellan opioidmissbruket och Trump-vurmen? I valet 2016 presterade Donald Trump avsevärt bättre i områden med stora problem med opioiddödlighet och andra former av ”död i desperation”, som Princeton-forskarna kallar det, jämfört med vad Mitt Romney gjorde som Republikanernas presidentkandidat i föregående val. Under sin valkampanj turnerade och talade Trump flitigt i slitna, hopplösa fabriksstäder i rostbältet som presidentkandidater ofta hoppar över. Vita, lågutbildade och illa åtgångna landsortsamerikaner hörde till Donald Trumps starkaste supportrar, även om deras betydelse för hans valseger överbetonades i den initiala medierapporteringen efter valet – den genomsnittliga Trump-väljaren var hyfsat välmående vit medelklass.

En studie från forskare visade att det fanns en stark överlappning mellan hög förskrivning av opioider och stöd för Donald Trump i valet.

En studie från sommaren 2018 av forskare från University of Texas och University of Toronto visade just att det fanns en stark överlappning mellan hög förskrivning av opioider och stöd för Donald Trump i valet. I countyn med högre än genomsnittlig förskrivning av opioider röstade 60 procent av väljarna på Trump, jämfört med 39 procent i de med lägre förskrivning än genomsnittet. Forskarna tittade på procenten personer som fått recept på opioider för tre månaders bruk eller längre. Studien mätte bara laglig förskrivning av opioider, men en hög andel sådan korrelerar starkt med en stor illegal marknad. I intervjuer påpekade forskarna bakom studien att de inte kan visa att opioidbruk i sig ledde till Trump-röster, men att det kan finnas en koppling mellan de sociala och ekonomiska problem som leder till opioidmissbruk och stöd för Trump. Opioidbrukare och vissa Trump-väljare delar en ekonomisk stress och känslan av att vara isolerade, bortglömda eller förbisedda, menade forskarteamet.

– Det är mycket troligt att den som bor i ett county i upplösning av opioider bara ser förödelse omkring sig. Det kan leda till en känsla av desperation, till att vilja ha någonting annorlunda. Till att vilja ha radikal förändring, sa James Goodwin, forskare vid University of Texas och huvudförfattare till studien, i en intervju med radiostationen NPR.

I en artikel i den konservativa tidskriften National Review våren 2016, ett halvår innan valet, uttryckte sig högerskribenten Kevin D. Williamson mindre diplomatiskt om stödet för Trump i utsatta lantliga amerikanska småstäder i Appalacherna och rostbältet, med dess tynande tillverkningsindustri. Han drog paralleller mellan den orangea presidentkandidaten och de blå pillren och uppmanade folk att flytta i stället för att skylla sina problem på andra:

”Sanningen om dessa dysfunktionella, krympande samhällen är att de förtjänar att dö. Ekonomiskt sett är de negativa tillgångar. Moraliskt är de oförsvarliga”, skrev Williams. ”Den vita amerikanska underklassen är förslavad av en ond, självisk kultur vars enda produkter är misär och begagnade heroinnålar. Donald Trumps tal får dem att må bra. Det gör även Oxycontin.”
Kathleen Frydl, historiker knuten till Berkeleyuniversitetet, döpte Trump-väljarna i rostbältet och Appalacherna till ”Oxy-väljarkåren.”

Flera studier visar att väljarnas motiv för att rösta på Trump i högre grad handlade om en negativ inställning till invandring och en rädsla för att förlora vita privilegier i ett alltmer multikulturellt USA, snarare än om ekonomisk oro. Trump införlivade opioidepidemin i sin nationalistiska kampanjretorik och pratade om att snabbt ”deportera illegala knarklangande invandrare” och att bygga muren mot Mexiko för att stoppa införseln av droger.

Hans första seger i primärvalen kom i New Hampshire, en delstat som drabbats hårt av opioidepidemin. Trump lät krisen bli en huvudfråga i sina tal i delstaten, och han vann överlägset. I ett telefonsamtal med Mexikos dåvarande president Enrique Peña Nieto i augusti 2017 hävdade Trump att han vunnit New Hampshire eftersom det är en ”droginfekterad håla”.
”Bygg muren” blev ett populärt slagord bland Trumps supportrar, men som åtgärd mot narkotikasmuggling vore en sådan verkningslös, enligt USA:s narkotikapolis DEA. Det heroin som kommer från Mexiko smugglas i regel in via de lagliga gränskontrollstationerna, och i lastbilar där drogerna göms bland andra varor, inte genom de områden däremellan som skulle blockeras av Trumps mur. Fentanyl har oftast sitt ursprung i Kina och kommer in via gränserna till Mexiko och Kanada och per post, och skulle inte heller stoppas av någon mur.

Stödet till Trump i Mingo County hänger i hög grad ihop med godsvagnarna som rullar genom Williamson. Trump och Republikanerna hade länge drivit linjen att det är Barack Obama som är skyldig till den amerikanska kolindustrins kollaps genom införandet av en rad miljöregleringar. I själva verket handlar kolets tillbakagång till stor del om konkurrens från billig naturgas och framför allt om att USA:s kolgruvor är i det närmaste uttömda. Men Trumps löften om att väcka liv i kolindustrin hjälpte honom att vinna gruvdelstater som West Virginia och Pennsylvania. Hans motståndare Hillary Clinton hade våren 2016 gjort vad hon i sin eftervalsanalys, boken What Happened, skulle kalla sitt största misstag under valkampanjen.
Vid ett valmöte i Ohio sa hon i en kommentar om sin politik för omställning från fossila bränslen att ”vi kommer att göra många kolarbetare och kolföretag arbetslösa”. Att denna mening följdes av orden ”men vi kommer inte att glömma bort dem” och att hon lovade att skaffa fram nya jobb och ett stödpaket på 30 miljarder dollar till kolgruvesamhällen i förfall försvann helt.
Tagen ur sitt sammanhang gav hennes kommentar intrycket att hon ville skada kolarbetarna. Donald Trump gjorde den relativt obetydliga och döende kolindustrin till en av sina viktigaste symbolfrågor, där kolgruvearbetarna fick representera vita hederliga amerikanska arbetare som politiker som Obama och Clinton försöker göra arbetslösa med sitt miljötrams. Det var en tacksam taktik i West Virginia: Här fanns en grupp väljare som drömde sig tillbaka till hur USA såg ut när kolet dominerade. Här fanns också kol-vd:ar som avskyr allt vad regleringar av industrin och utsläppsbegränsningar heter och som var mer än villiga att donera pengar till Trumps kampanj.

När Hillary Clinton kom på besök till Williamson under demokraternas primärvalskampanj möttes hon av ett hundratal demonstranter i ösregnet på Second Avenue, som buade och ropade ”åk hem”. Det är ett kärt minne för 32-åriga Josh Sipple, som jobbar i vapenbutiken Williamson Gun and Archery på Second Avenue, mitt emot den numera stängda restaurang som var Hillary Clintons stopp i staden på hennes kampanjresa genom West Virginia.

– Haha, det var helt galet. Jag stod inne i butiken och filmade genom fönstret och la upp på Facebook. Det var precis efter Hillarys kommentarer om kolindustrin, Trump sa precis det alla ville höra här och det hon sa var precis tvärtom. Och bara kolla på hur mycket kriminalitet hon har varit inblandad i, säger han och drar i gång med några av de vanliga konspirationsteorierna om att Hillary Clinton ligger bakom flera mord och att Bill Clinton har ett hemligt barn med en svart kvinna.

Josh Sipple står och röker utanför vapenbutiken, och sticker ut som en knallröd färgklick i den brungråa gatumiljön. Trots att det har gått drygt ett och ett halvt år sedan valet har han fortfarande på sig Trump-supportrarnas kampanjuniform: den röda Make America Great Again-kepsen och en t-shirt med samma budskap.

– De flesta här älskar Trump. Han gör ett fantastiskt jobb, jag kan bara inte förstå hur illa han blir behandlad av CIA, säger Josh Sipple och syftar på Rysslandsutredningen mot presidenten.

– När Obama tog död på kolet dog det här området också. Vi brukade tjäna bra med pengar här men nu blir vi snart tvungna att stänga. Jag skulle ha fått lön förra tisdagen men jag har fortfarande inte fått något. Det finns inga pengar. Folk skulle gärna köpa mer vapen men har inte råd, säger han.

Josh visar runt i butiken. Väggarna är täckta av halvautomatiska vapen, pilbågar och hjorthuvuden. De halvautomatiska vapnen är bästsäljarna, om priset ligger lågt nog, följt av mindre pistoler som man kan ha i handväskan eller fickan.

– När det är jaktsäsong säljer bågarna och jaktgevären bäst. Men allt det där har minskat nu.

Liksom så många andra i trakten har Josh Sipple missbruk i bagaget. Han tog sig ur det efter att ha fått en son och hoppat på ett tolvstegsprogram i kyrkan.

– Folk dör som flugor. Så fort de slog till mot läkarna och pillren blev svårare att få tag i rullade heroinet in. Jag hade en kompis i gymnasiet som var fotbollsspelare och fick smärtstillande utskrivet efter en skada. Sedan blev han fast och nu är han död. Jag har förlorat fler vänner i överdoser än vad jag kan räkna till, minst 20.

Josh Sipple fastnade för Oxycontin och Xanax som 17- åring, berättar han.

– För det mesta köpte jag dem på gatan. När jag var 18 började jag gå till doktorn en gång i månaden och få ut Oxy och Xanax. Om de tog slut var det vara att gå tillbaka. Känslan av Oxy är obeskrivlig. Du känner dig ostoppbar, som en kung. Oxy är som en koncentrerad form av heroin, det är så starkt, och har den där unika smaken när du snortar eller tuggar det. Det smakar … Det smakar Oxy, haha. Det finns ingen annan smak som liknar den.

Dagstidningen Charleston Gazette-Mail kunde i ett Pulitzerprisbelönat avslöjande berätta om de hisnande mängderna opioidpreparat som läkemedelsgrossister pumpade in i West Virginia. Under fem års tid, mellan 2007 och 2012, levererade de 780 miljoner hydrokodon- och oxikodonpiller till delstaten. Under samma period dog 1728 West Virginia- bor i överdoser av dessa båda preparat. Bakom hälften av leveranserna låg USA:s tre största läkemedelsgrossister, McKesson Corp., Cardinal Health och AmerisourceBergen Drug Co, som alla finns med bland de femton översta på Fortune Magazines årliga lista över de största företagen i USA, Fortune 500. Trots uppenbara varningstecken på att mängden tabletter som de levererade var orimligt stor fortsatte de. Samtidigt som överdosdödligheten av läkemedel med hydrokodon och oxikodon ökade med 67 procent i West Virginia under perioden tjänade läkemedelsgrossisterna miljarder och cheferna tog hem miljonbonusar.

Hit, till ett samhälle med 364 invånare, levererade läkemedelsdistributörer under två års tid nästan nio miljoner opioidtabletter.

Ingenstans är den bisarra mängden levererade tabletter tydligare än i Kermit, en halvtimmes körning från grannen Williamson, mellan grannbyarna Lovely och Beauty. Kermit, döpt efter gamla presidenten Theodore Roosevelts son, får Williamson att framstå som en pumpande metropol.

Man kör igenom samhället på fem minuter, förbi en plan för amerikansk fotboll, en vapenaffär, två stora spritbutiker, två kyrkor och en liten skola. En skylt välkomnar besökarna med att Kermit ”strävar efter att bli delstatens renaste by”. Hit, till ett samhälle med 364 invånare, levererade läkemedelsdistributörer under två års tid nästan nio miljoner opioidtabletter till apoteket Sav-Rite. Apoteket finns kvar, en överdimensionerad grå låda, som bytt ägare och fått namnet ”Medicine Cabinet” – medicinskåpet.

Apoteket Sav-Rites ägare James Wooley var god vän med pill mill-läkarna Diane Shafer och Katherine Hoover i Williamson och inspirerades av deras affärsidé. Han slog sig samman med lokala läkare, som skrev ut opioidpreparat på löpande band och hänvisade alla patienter till att hämta ut medicinen hos Sav-Rite. Affärerna gick strålande och köerna växte på parkeringsplatsen. Enligt de polisutredare som senare granskade verksamheten var det så mycket kontanter i omlopp där inne att personalen inte kunde stänga kassaapparaterna.

Kolgruvearbetaren Wilbert ”Bull” Preece från Kermit var stamkund hos apoteket Sav-Rite, sedan han skadat sig i ett gruvras och en läkare skrivit ut Oxycontin mot smärtorna. Efter två år insåg Bulls familj att han hade blivit beroende – han somnade hela tiden, var dimmig och blev till sist av med jobbet. Han gjorde sitt sista besök på Sav-Rite en dag i oktober 2005, och hämtade ut Oxycontin och valium för 500 dollar. Dagen därpå dog han i en överdos.

– Det var som en snöboll som sattes i rullning, det gick utför väldigt snabbt med honom, säger hans syster Debbie Preece.

Jag träffar Debbie och hennes vän Polly Williams på Track’s End, en diner med schackrutigt golv och järnvägsarbetare som främsta klientel. Debbie är en blond 68-åring, iklädd en rosa tröja. Polly, tjugo år yngre, har ett par solglasögon med vita bågar uppskjutna i pannan, glittrande silverkors i öronen och en silverlänk runt halsen.

– Bull var hemma hos några av sina knarkarkompisar när han dog. Han låg där i tolv timmar utan att de ringde en ambulans och de stal hans smycken, säger Debbie.

– Jag gick till hans hus och hittade kvitton som visade var han fått sina preparat. Han hade shoppat runt bland olika läkare för att få ut maximalt med medicin. Bara en och en halv vecka innan hade han hämtat ut medicin på Sav-Rite. Det kan inte få gå till så. Jag bestämde mig för att det här inte skulle bli ännu en överdos i mängden.

Debbie Preece ville komma åt apoteket Sav-Rite, som hon beskriver som en ”cirkus”.

– Parkeringen var fullsatt och personal från apoteket delade ut popcorn och gratis dricka till folk som satt och väntade. Folk köpte och sålde droger öppet och stod och noddade, stenhöga.

En första advokat som hon kontaktade visade inget intresse för att hjälpa henne.

– Hon sa att min bror var narkoman, och att hans liv inte skulle ha så stort värde i en rättsprocess. Jag svarade att visst, han satte inte så stort värde på sitt liv själv heller med tanke på hur mycket Oxycontin han tog. Men för mig var han ovärderlig.

Debbie Preece kontaktade James Cagle, en advokat i West Virginias största stad Charleston, som blev intresserad av fallet. Cagle anlitade i sin tur en privatdetektiv som filmade och bevakade Sav-Rite Pharmacy och kunde visa upp köerna, dealandet och det öppna snortandet. Debbie Preece och Polly Williams är två av 29 anhöriga och tidigare missbrukare som tillsammans stämt läkare, apotek och läkemedelsdistributörer för deras roll i opioidkrisen i Mingo County.

Polly Williams gick till Katherine Hoovers mottagning i Williamson efter att ha skadat korsryggen i en bilolycka och blev nästan omedelbart beroende av preparaten hon fick utskrivna. Även hennes man, kolgruvearbetaren Larry som tog smärtstillande medicin mot sin njursten, gick till Katherine Hoover.

– Vi talade om att vi hade slut på tabletter, hon skrev ut och sedan var det bara att komma tillbaka när man kände för det. Jag började med 60 Lorcet, sedan fick jag 120 stycken. Problemet med medicinen är att ju längre man tar den desto mindre effekt har den. Man blir liksom immun. Det finns några starka personer som klarar av att ta de här pillren men jag är inte en av dem, säger Polly Williams.

Servitrisen på Track’s End fyller på glasen med sött iste och Debbie passar på att förhöra henne om vilken släkt hon tillhör och vilken by hon kommer från. Debbie lyckas snabbt lista ut att de har en lång rad gemensamma bekanta. Polly fortsätter att berätta om tiden med pillren.

– Jag kände inte för att städa huset eller gå och handla mat längre. Jag kunde gå tre, fyra dagar utan att duscha. Och man tappar helt intresset för sex. Pillren blir ens enda kick. Larry blev beroende av Oxycontin och började köpa dem på gatan. Han brukade somna i soffan med cigaretten i munnen. Jag har inte kommit på fötter än. Jag köper fortfarande smärtstillande tabletter ibland av vänner. Bara några stycken. De hjälper mig att klara av hushållsarbetet och känna mig mer motiverad, säger Polly.

Larry hade arbetat i kolgruvorna i 20 år och dragit på sig koldammslunga och svåra smärtor i rygg och nacke. När han slutat som gruvarbetare klippte han gräset åt sin langare och hjälpte honom med hantverkssysslor i utbyte mot Oxycontin. Äktenskapet med Polly sprack och några år senare dog han i en överdos.

– Larry hade shoppat med sin nya fru och var hög. Han hade köpt en leksak till sin bebis och försökte öppna paketet och ge det till barnet när han dog.

Polly försörjer sig genom att städa hus i Kentucky, och får sjukersättning.

– Jag kommer alltid vara missbrukare, en missbrukare i rehabilitering. Det är något jag bär med mig varje dag. Men jag känner att jag varit stark som klarat mig så här långt.

Hösten 2017 dog ännu en av Debbie Preeces bröder, Timmy Dale, av en överdos. Familjen Preece har drabbats hårt av 2000-talets våg av missbruk i Mingo County. För 30 år sedan tjänade de själva stora pengar på narkotika.

Hur kunde de langande läkarna och apoteken få agera helt öppet under så lång tid i Kermit och Williamson? En av förklaringarna kan vara att Mingo County alltid har varit korrupt, sedan det tidiga 1900-talet då gruvbolagen valde ut vilka kandidater som deras anställda skulle rösta på i lokalvalen. Och på något sätt fick apoteken i Williamson och Kermit, ett sekel senare, förnyat tillstånd att sälja miljoner tabletter år efter år. I Williamson sponsrade Henry Vinson och Diane Shafer lokalpolitikers valkampanjer, och makthavarna såg åt ett annat håll när Oxycontin-tabletter köptes och såldes öppet utanför Williamson Wellness Center. Men familjen Preece är det mest spektakulära exemplet på laglösheten i Mingo County.

Debbie Preeces föräldrar Mary Virginia och Wilburn T. Preece, ”Cooney” och ”Wig” som de kallades, gifte sig 1946 och fick 13 barn, med smeknamn som ”Tomahawk”, ”Bull”, ”Red Ed” och ”Powder”. Barnen växte upp i en tid när kolet dominerade trakten och kolföretagen styrde och ställde i lokalpolitiken. Men i slutet av 1970-talet hamnade kolindustrin i en svacka och ett maktvakuum uppstod i Kermit. Cooney och Wig klev in och tog total kontroll över byn.

Det började med att Tomahawk, som kallas så eftersom han föddes i baksätet på en taxi i byn med samma namn i Kentucky, åkte fast för att ha sålt marijuana 1978. Det ledde till att föräldrarna Wig och Cooney fick upp ögonen för den ekonomiska potentialen i drogförsäljning. Familjen var inte främmande för illegal verksamhet. De drev redan en bar med en hemlig spelhåla på övervåningen i Kermit.

Wig var också chef för den lokala frivilligbrandkåren i Kermit samtidigt som det brann märkligt ofta där. Byn, som då hade drygt 700 invånare, hade på ett enda år 100 bränder hos privatpersoner och företag. Wigs brandmän var mycket långsamma med att släcka många av bränderna och Kermits invånare kunde kvittera ut miljontals dollar i försäkringspengar. Vilka bränder som det inte var så bråttom att släcka var enkelt för Wig och hans mannar att veta, eftersom det var hans dotter Brenda som brukade sätta eld på husen mot betalning, skriver Los Angeles Times i en artikel om klanen Preece från april 1988. Det gällde bara att undvika att åka för tidigt så att de inte stötte på varandra under sina tändnings- och släckningsuppdrag.

Några år efter Tomahawks gripande drev familjen Preece den största narkotikaligan i södra West Virginia. De sålde merparten av sina droger – marijuana, hallucinogenen PCP, LSD och läkemedel som valium – från en husvagn mitt i Kermit. Verksamheten var riskfri. Debbie Preece var vid tidpunkten ordförande för kommunfullmäktige och gift med polischefen Dave Ramey, som inte störde familjen. Ibland satt det en lapp på husvagnen med texten ”slut på droger, tillbaka om 15 minuter”, skriver People Magazine i en artikel från november 1988.

– Det hände att polischefen stoppade folk som köpt droger på andra ställen, konfiskerade deras grejer och sålde dem igen i husvagnen i Kermit, berättar Polly.

– Nej, du, det där är inte sant, nej nej nej, inflikar Debbie Preece.

– Mina föräldrar gjorde bara vad de kunde för att överleva. De hade ingen utbildning och de gifte sig i åttonde klass.

Trots de enkla förutsättningarna gick det lysande för familjen Preece, åtminstone för en tid. Enligt FBI drog verksamheten in en miljon dollar om året mellan 1984 och 1986. Det syntes fler och fler Corvette-bilar och Cadillacs i Kermit. Debbie och Dave kallades för ”Sue Ellen” och ”J.R.” efter det glamorösa skurkparet i 1980-talssåpan Dallas. Om någon åkte fast kunde familjen Preece påverka rättssystemet genom sina kontakter i Mingo County. När Debbies syster Brenda åkte dit för att ha sålt drogen PCP mutade de en jurymedlem genom att ordna fram ett jobb som lärare åt honom. Visst skedde det missöden, men familjens kontroll över trakten var så stor att det alltid ordnade sig. Cooney brukade förvara sitt lager med marijuana i sopsäckar utanför ytterdörren och när några olyckliga sopåkare tog med sig säckarna ringde familjen Preece efter Debbies man, polischef Ramey. Han körde tillsammans med Brenda Preece i kapp sopåkarna och tvingade dem att åka tillbaka och rota igenom soporna för att hitta Cooneys försvunna gräs.

Trots skyddet på det lokala planet var både FBI och West Virginias delstatspolis i hasorna på familjen Preece. I maj 1986 stängde polisen av den enda motorvägsutfarten från Kermit, och bron över till Kentucky. De klippte av telefonledningarna. Sedan åkte de runt i staden och plockade in en efter en av medlemmarna i klanen Preece och andra Kermit-bor som varit inblandade i familjens kriminella verksamhet. 69 personer dömdes, däribland poliser, politiker, medlemmar i skolstyrelsen och bussförare. Mamma Cooney Preece som var mest drivande i ligan dömdes till det längsta straffet i familjen, 16 år i fängelse, medan maken Wig dömdes till tio år för knarklangning och skattebrott. Inte heller Debbie eller hennes man polischefen slapp undan utan dömdes på 28 punkter, däribland narkotikabrott och skattefusk. Debbie Preece satt tio år i fängelse.

– De tog våra bilar och allt vi ägde. Sedan insåg vi att det är bättre att sova under bar himmel med sin familj än att köra runt i en Mercedes med diamanter för 50 000 dollar på fingrarna. Vi lärde oss en läxa och kom tillbaka som produktiva medborgare. Vi är människovänner, alla kan knacka på hos oss och så försöker vi hjälpa dem, säger Debbie Preece, medan det äldre paret vid bordet intill på Track’s End slutat låtsas som att de inte tjuvlyssnar på vårt samtal.

Debbie älskar sina föräldrar och vill inte tala illa om dem, trots att familjen är ökänd i trakten. Även byn Kermit verkar vilja sopa undan minnena av familjen Preeces verksamhet. Utanför brandstationen, där Tomahawk Preece är brandkapten, sitter en minnesplakett med en bild på en vithårig Wig Preece. ”Denna byggnad tillägnas Wilburn ’Wig’ Preece för hans många år i tjänst för Kermits brandkår”, står det. När lokaltidningen Mingo Messenger uppmärksammade hans död 2014 nämndes hans kriminella förflutna inte med ett ord i dödsrunan.

Debbie Preece ser inte några paralleller mellan vad hennes familj gjorde och den epidemi som i dag plågar trakten.

– Det var inga problem med beroende på den tiden, inte på samma sätt som nu, säger hon.

– Och vi sålde inga opioider.
– De hade valium. Och Darvocet, säger Polly.
– Åh, just det, Darvocet, säger Debbie och får något nostalgiskt i rösten vid tanken på de smärtstillande tabletterna som såldes från husvagnen innan de langande läkarna kom och med sina nya piller tog död på hennes bröder.

I en tid när Kermit fortfarande tillhörde familjen Preece.

Texten är ett utdrag ur Jonas Cullbergs nyutkomna reportagebok En amerikansk epidemi (Atlas).