Från personliga pronomen till Marx och James Bond. Dagens Arena har träffat bokaktuella Laurie Penny som har format sig en åsikt om det mesta.
Klockan är tre på natten, feministen och författaren Laurie Penny lägger ut en tweet. ”Genderpunks (genuspunkare), är mitt nya favoritord och jag tänker använda det hela tiden.” Dagen innan har hon råkat nämna ordet i en intervju.
– Jag borde skriva ner det där, det låter bra, hade hon sagt.
Hon har redan googlat begreppet och kommit fram till att hon inte var först med att mynta det, en blogg på Tumblr hade hunnit före. Det blir en hashtag av det ändå.
Laurie Penny har kommit att bli ett väl etablerat namn inom dagens feministiska debatt. Hon hyllas som en av de ledande personligheterna inom rörelsen, med ett extra rått och ungdomligt uttryck. Samtidigt märks hennes motståndare av, inte minst på nätet där kritikerna är många och ofta hatiska i sina kommentarer.
Hon startade bloggen Penny Red 2009 som ett sätt att ventilera sina åsikter, samtidigt som hon försökte försörja sig som frilansande skribent. Det var slitiga år med utdrygad ekonomi, trångboddhet, och skulder, innan större tidningar som New Statesman och The Independent började publicera henne.
Hennes senaste bok Unspeakable things, sex lögner och revolution släpps nu i Sverige, varför hon gör ett besök. Hon tycker det är spännande att ordet ”hen” har blivit så vanligt i Sverige och drar en parallell till att det är engelskans ”they”, som används i engelskan som ett pronomen många transpersoner använder.
– Det är ett tecken på att samhället förändras, det här en spännande tid. Vi har ”genuspunkarna” att tacka för det, de som stred för det i flera år. Nu behöver man som genderqueer inte förklara sig själv lika mycket. Det är en av anledningarna till att jag kom ut som det nu, istället för tidigare, säger Laurie Penny, vars förnamn är typiskt för pojkar i Storbritannien.
Hon var född som Laura, identifierar sig som genderqueer men föredrar att bli tilltalad som ”hon” eller ”they”, det förstnämnda framförallt för att det är så som världen ser henne.
– Det är också en anledning till varför feminism är viktigt. Det handlar inte bara om att ändra hur folk tänker, utan också om att ge folk tillåtelse att få prata om saker som de förut inte kände att de kunde, för de trodde att det bara var de som kände så och att det var något konstigt.
Hon berättar att det är anledningen till att hon döpt boken till ”Unspeakable Things”, det är en ordvits. Det är något man inte kan uttala, men betyder också att något är hemskt att säga.
– Jag tror på att man kan känna sig inte helt tillfreds med sitt kön, utan att vilja ändra det. Man kan vara någonstans emellan. Därför är det fel att barn som föds med ett androgynt kön, och det är många, blir opererade. Men såklart ser man det inte så, man tänker att man räddar barnen.
Du skriver ganska hätskt ibland. Är det någon skillnad på dig som en offentlig person och privat?
– Alla i medier är som tecknade seriefigursversioner av sig själva, det är en front. De som träffar mig på riktigt blir förvånade över hur rar de tycker jag är. De förväntar sig att jag går omkring och är arg hela tiden, och att jag skulle vara mycket längre än vad jag är.
Hon pratar mycket på det sättet, blandar djupodlade analyser med lättillgängliga vitsar. Hon lägger ofta till skämt om hur kort hon är.
– 1,52 meter på en bra dag, säger hon och hänvisar till sina klackar och sitt hår som brukar vara stående.
Laurie Penny ser på all respons hon får som något märkligt.
– Det kan göra det svårt att hålla fast vid det greppet man har om sig själv. Det är konstigt att både få meddelanden som säger att man är helt fantastisk och direkt efter är det någon som säger att jag borde bli nedstucken och våldtagen.
– För mig blir det då ännu viktigare att hålla fast vid de personer som känner mig, de som säger som säger ”du kan vara lite irriterande Laurie, men annars helt ok, bara du städade lite mer”.
Samtidigt tycker hon att det är viktigt att lyssna på vad folk säger. Det är enkelt att säga att man ska blockera allting som sägs om en, men hon tycker ändå att det är viktigt att lyssna på en del av kritiken, även om det är utmattande.
Du gör många analyser av populärkultur. Hur kommer det sig?
– Det är klart att man kan skriva om exempelvis Marx och känna sig smart. Men jag vill hellre att det är läsaren som ska känna sig smart, jag når ut till dem om jag skriver om James Bond istället.
– Det går att se politik i allting. Om jag skriver om popkultur så är det mer relevant för fler människor. Dessutom tycker det att det är fantastiskt att jag kan ha sträcktitta på en tv-serie jag ska skriva om, och att det räknas som att jobba.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
