Skillnaderna mellan kvinnor ökar – men klassfrågan är sällan synlig i jämställdhetsdebatten. Att vissa kvinnor får det bättre på andra kvinnors bekostnad är en politisk utveckling som borde vara en högaktuell fråga inför valet.
Arbetarkvinnor har de sämsta villkoren på arbetsmarknaden. Deras förhållanden på arbetsmarknaden har försämrats mer än för andra grupper. Samtidigt har medelklasskvinnorna flyttat fram sina positioner – och det har ofta skett på arbetarklasskvinnors bekostnad.
En politisk och ideologisk förskjutning har skett. Jämställdhetsdebatten har alltmer riktats mot medelklasskvinnors livsvillkor. ”Slående i denna utveckling är arbetarkvinnornas ökade arbetsbelastning och försämrade arbetsvillkor” som ekonom-historikern Soheyla Yazdanpanah skriver. Det är också en utveckling som gäller arbetarklassen som helhet.
Ta rutavdraget som exempel. Avdraget har saluförts som en politisk lösning för att komma till rätta med ojämställdhet. Men det är tydligt riktat till över- och medelklasskvinnor. Det handlar om en ökad materiell ojämlikhet mellan olika grupper av kvinnor.
Medelklassen har flyttat fram sina positioner i samhället och politiken har medelklassifierats.
Statsvetaren Katharina Tollin pekar ut en tydlig förändring i jämställdhetspolitiken: partier till vänster har anslutit sig till en redan etablerad borgerlig position med en politik där kön inte kopplades ihop med klass. En politik för social jämlikhet frikopplas från kön. Nu riktas jämställdhetslösningarna och de politiska svaren på ojämlikheten till de som redan har.
Det handlar om vilka som har makt och vilka som inte har det: i arbetslivet, över livet. Det handlar om vad arbetet gör med ens liv, ens kropp, ens hälsa. Att inte ha den makten över sitt liv.
Att jobba i ett arbetaryrke innebär ofta att använda kroppen: stå, gå, bära, dra, skjuta, lyfta, vända, hålla. En kropp ska orka det. Inte en dag, en vecka, ett år eller tio år – utan ett helt arbetsliv.
Arbetsrelaterade besvär med hälsan är störst bland arbetarkvinnor och besvären har ökat. 1991 var hälften av arbetarkvinnorna uttröttade varje dag. 2011 var det 64 procent som kände sig uttröttade varje dag.
Arbetsmiljöverket visar att många kvinnor med migrationsbakgrund har arbetsvillkor som ”kännetecknas av låg position i organisationshierarkin, fysiskt krävande arbetsuppgifter och små möjligheter till utveckling. Många utomnordiska kvinnors villkor präglas dessutom av tillfälliga anställningskontrakt, överkvalificering, påfrestande psykosocial arbetsmiljö och dålig löneutveckling.”
Skillnaderna mellan kvinnor ökar men klassfrågan är sällan synlig i jämställdhetsdebatten.
Att vissa kvinnor får det bättre på andra kvinnors bekostnad är en politisk utveckling som borde vara en högaktuell fråga inför valet. Arbetslivets ojämlika villkor och konsekvenser för olika grupper är skriande tydliga. Det borde vara politiskt sprängstoff. Men oftast är det skrämmande tyst.
På Första maj i år talade Fi:s Gudrun Schyman om kvinnor som är eller kommer att bli fattigpensionärer och Stefan Löfven uppmärksammade de osäkra anställningar som främst präglar kvinnors arbetsmarknad: staplande av visstidsanställningar, delade turer, ofrivillig deltid. I valrörelsen har Socialdemokraterna lovat rätt till heltid för personal inom kommuner och landsting. Men de partier som menar allvar med att lyfta upp arbetsklasskvinnornas villkor borde kunna göra mycket mer.
Kampen för bättre arbetsvillkor är organiserad och driven av arbetarklasskvinnor. Inom vården har flera uppmärksammade upprop handlat om arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken. Det handlar om makt över arbetstiden, rätt till heltid, bra arbetsmiljö, se till att kroppar inte slits ut.
En feministisk klasskamp förs av många inom arbetarklassen: på arbetsplatser, genom kampanjer och upprop. Men det är sällan som den kampen lyfts in i partipolitiken eller ses som en del av en feministisk rörelse.
Feministiska rörelser måste solidarisera sig med denna feministiska kamp. Det är dessutom hög tid för politiska lösningar som riktar in sig på arbetsklasskvinnors villkor. Och viktigast av allt: det måste bli slut på en politik som skapar ökade skillnader mellan grupper av kvinnor. Det är dags att föra en jämställdhetspolitik som tar arbetsklasskvinnors villkor på allvar, i stället för att ignorera dem.
Lena Sohl, forskare. Nyligen utkommen med avhandlingen “Att veta sin klass: Kvinnors uppgående klassresor i Sverige”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
