Let England Shake revisited

Rock Sommaren är lika med konserter och festival. Way Out West i Göteborg är för många semesterns sista musikupplevelse. Dagens Arena åkte dit och fann PJ Harvey mest intressant.

Mot slutet av sin konsert övergår rappande britten Loyle Garners från sin lättlyssnade musik och sitt småputtriga mellansnack till att påminna om de högerextremas upplopp i England. Garner upplyser den avspända publiken om att upploppet i östra London kommit av sig under onsdagen när motdemonstranter fyllt gatorna och visat rasisterna att man i stället vill se ett England som respekterar allas lika värde. 

Så när PJ Harvey några timmar senare, som sista akt på Azelascenen under Way Out West första dag, nästan direkt landar i albumet Let England Shake från 2011 är det en handling som ser ut som en tanke. 

Let England Shake är ett album om Englands lidande och krig. Med det påbörjade PJ Harvey en resa som hon fortfarande är inne på. Med utgångspunkt från Dorset, PJ Harveys plats på jorden, undersöker hon Englands roll i världspolitiken, och sig själv i senaste albumet I Inside the Old Year Dying som är ett koncentrat av diktsamlingen Orlan som hon skrev 2021.

”Hon gör det inte lätt för sig”

Det episka poemet och låtarna väver samman hennes egen uppväxt med Dorsets förhistoriska tid. PJ Harvey själv och Elvis Presley samsas med förhistorien på arkaisk Dorsetsengelska.

”Hon gör det inte lätt för sig”, säger det västgötska paret bakom mig när hon öppnar med Prayer at the gate från senaste albumet och dansar fram, iklädd sin träd-klänning, farligt lik en besökare på Ängsbackafestivalen.

På scenen står en skrivpulpet modell äldre, en trädgren, fåglar kvittrar mellan låtarna och den krackelerade fonden ser ut som lava som väller fram. Bakom PJ Harveys flödande rörelser står fyra äldre manliga musiker, allvarliga som zenbuddisktiska munkar. 

Det låter pajigt, men PJ Harvey har skapat ett eget musikaliskt universum hon är så väl förankrad i att hon till och med klarar av att sätta sig på golvet för att kontemplera en textrad som klingar ut. 

Tänker på Jonna Bornemark

PJ Harvey har i sin Dorset-resa gått från kritik av den engelska regeringen till att integrera sig själv i den engelska historien. Språket i Orlan-sviten är naturlyriskt och hela projektet är väl romantiskt och historiserande. 

Men på scen fungerar det. Som publik dras jag in i en rit som PJ Harvey ägnar klimatet och även den våldsamhet som utspelar sig på Englands gator och i världen i övrigt. Jag tänker på filosofens Jonna Bornemarks pågående bokprojekt som undersöker alternativ till rationalitet för att till exempel stoppa klimatkatastrofen. Att närma sig naturen med hjälp av sinnlighet är ett sätt att ”vrida världen”, som Bornemark. Och den sinnligheten skapar PJ Harvey utan att säga ett ord om kärlek och solidaritet till publiken. 

Även i diktboken Orlan och på senaste albumet finns den råhet som för många är den spröda PJ Harvey signum. Och alla, inklusive det västgötska paret som vill se mer av rockstjärnan PJ Harvey, blir bönhörda halvvägs in i konserten.

Zenbuddist-gubbarna i bandet lämnar sina svala syntar och tar på sig elgitarrerna. PJ Harvey tar av sig klänningsdelen med trädmotivet och levererar starka versioner av de låtar som hon slog igenom med på 90-talet: 50ft Quennie och Man-size som berör svårigheten att respekteras som kvinna; Down by the Water och To Bring You My Love där det spröda möter det råa i sexualitet och i kärleken.

Sopar banan med Jack White

När ceremonimästare Harvey låter sin förste-druid John Parish veva igång det tjocka gitarriffet till Bring you my love mot slutet av konserten blir det tydligt att  PJ Harvey sopar banan med torsdagens andra akter som The Kills, Yves Tumor och till och med Jack White i grenen rå rock’n’roll. Band som alla lagts på samma dag för att vara den gemensamma nämnaren för en publik som gillar tuff rock med gränsöverskridande leadsingers. 

Men PJ Harvey har inte så mycket gemensamt med den till exempel helt fantastiskt fenomenala musikern Jack White. PJ Harvey  är mer konstnär än musiker i sitt sätt att leta efter nya uttryck och söka sin egen sanning. Låten Dress, som hon slog igenom med för 33 år sedan, blir i kvällens version en symbolisk påminnelse för hur hon iklär sig nya roller eller testar nya instrument för att nå fram till något nytt. 

Hon spelar enbart gitarr och cittra i Slottskogen, saxofonen lämnade hon hemma. Hennes sångröst behärskar fortfarande samma breda register. Nästan ännu bredare. På senaste albumet pressar hon de serena tonerna mot gränsen till det sköna. Många är fansen som vittnat om att låtarna från 2024 tagit ovanligt lång tid att ta till sig. ”Hon gör det inte lätt för sig”.

PJ Harvey har full kontroll över sina uttrycksmedel. Inte en miss. För att förstärka att det är scenkonst och inte musik vi bevittnat avslutar hon och ensemblen med ett ordentligt teatertack. 

Ola Bo Larsson