Lettisk flyktingaktivist kan dömas till fängelse

Lettland Ieva Raubisko räddade en grupp syriska flyktingar från att tvingas tillbaka till Belarus. I likhet med ett växande antal andra individer i EU som också hjälper flyktingar, anklagas den ensamstående mamman för brott och kan dömas till fängelse. Dagens Arena har träffat Raubisko och besökt gränsen mellan Belarus och Lettland, dit många flyktingar kommer för att försöka skapa sig ett bättre liv. 

Det är nyår 2022 och en grupp människor sitter fast mellan Lettland och Belarus. På båda sidor av stängslet som löper mellan länderna finns tungt beväpnade gränsvakter som tvingar flyktingarna att återvända när de tar sig över. Fram och tillbaka – så har det hållit på i veckor. De tillbringar dag och natt utomhus, temperaturen ligger runt noll, situationen blir alltmer desperat.

Brott mot flyktingkonvention

På nyårsafton skickar flyktingarna ett meddelande till den lettländska organisationen Gribu palīdzēt bēgļiem (GPB), ”Jag vill hjälpa flyktingar”. De skriver att de åter befinner sig på Lettlands sida om gränsen och att de behöver hjälp. 

Sedan utsätts de för ännu en pushback och motas över till Belarus igen. Trots att agerandet är ett brott mot FN:s flyktingkonvention är det något Lettland gärna skyltar med. I sina dagliga uppdateringar skriver landets gränsmyndighet att sex ”inkräktare” hindrats att komma in i landet under 1 januari, nyårsdagen.

– Situationen var katastrofal. Vi tog emot en ständig ström av meddelanden från människor som bad om vår hjälp, säger Ieva Raubisko som är socialantropolog, disputerad vid Oxford och tidigare knuten till universitetet i Riga.

I början av 2023 jobbar hon som projektledare på GPB och fortsätter under årets första vecka att ha kontakt med flyktingarna. Hon förstår att deras situation är mycket kritisk och formulerar en begäran till Europadomstolen i Strasbourg om ett interimistiskt beslut att förbjuda Lettland att ännu en gång tvinga gruppen att lämna landet. När hon snabbt får gehör för denna begäran åker hon och Egils Grasmanis, framgångsrik entreprenör som utvecklar och säljer brädspel men också är GPB-aktivist, österut. 

Brottsutredning inleds

Längs hela gränsen löper en två kilometer bred zon som ingen får vistas i utan tillstånd. Bortanför samhället Zurikova, fyra timmars bilresa från Riga och nära punkten där Belarus övergår i Ryssland, kör de ändå in på det förbjudna området. De tänker att de på sin höjd ska få böter. De lämnar bilen, går genom skogen och stannar sedan och väntar. 

– Vi står inte där i mer än någon halvtimme, men det är så kallt, mina fötter är blöta och fingrarna och tårna stelfrusna. Jag tänker på dem som varit utomhus så länge. Hur har de klarat det? säger Ieva Raubisko.

De får kontakt med gruppen som kommer springande mot dem genom skogen. När de når fram sjunker de ihop på marken.

– De verkligen kraschar framför oss. Det är som att de förbrukat sina sista krafter.

De ringer till gränsvakterna som kommer till platsen, tungt beväpnade i skyddsvästar och med lampor på sina hjälmar. Flyktingarna grips nästan av panik, livrädda att utsättas för ännu en pushback, men ordern från domstolen i Strasbourg har effekt och ett par av dem förs till sjukhus, ingen tvingas tillbaka till Belarus. 

Samtidigt frågas Ieva och Egils ut, blir fråntagna sina telefoner och får veta att en brottsutredning inleds. Förhören fortsätter i flera timmar innan de släpps och kan återvända till Riga. 

Åtalas

Tio månader senare, i oktober 2023, åtalas Ieva Raubisko – en offentlig person som syns i tv, intervjuas av tidningar och har gjort ett Tedtalk är lämplig att statuera exempel med – medan Egils Grasmanis går fri. 

Anklagelserna ingår i ett större mönster, visar en rapport från organisationen Picum som kom tidigare i år: Det blir allt vanligare med påståenden om att människor gör sig skyldiga till kriminalitet när de agerar i solidaritet med människor på flykt.

Anklagelserna mot Ieva Raubisko är att hon har arrangerat ”en avsiktlig olaglig passage av statens yttre gräns”. 

Hon påstås också ha manipulerat domstolen i Strasbourg genom att säga åt de syriska flyktingarna att ta sig över till Lettland och bevisa att de befann sig i landet – en förutsättning för att en order skulle kunna utfärdas. Detta skulle de göra genom att fotografera sig själva vid en lettländsk gränsstolpe, innan de återvände till Belarus och väntade in domstolens ställningstagande.

Green Border

Det är oktober 2023 och det ska visa sig att hon har en långdragen rättsprocess framför sig när hon ska stå till försvars för det hon gjorde vid Green Border. 

Varför kallas gränsen så? Frågan får Vladimirs Serts, kapten vid den nationella gränsbevakningen, att skratta till och göra en svepande gest mot den omgivande skogen.

– Ja, hur kan det komma sig? säger han.

Platsen där vi befinner oss, en grusväg ett par mil från Lettlands näst största stad Daugavpils, karaktäriseras förvisso av mer än gröna tallar och granar. Som det nybyggda stängslet med rakbladsförsedda nystan av ståltråd högst upp mot Belarus som ligger bara fem meter bort. Och de tungt beväpnade patrullerande vakterna som det inte är tillåtet att fotografera.

Enligt lettisk retorik ser de inte bara ut att vara beredda att utkämpa en strid. De är redan mitt uppe i ett hybridkrig orkestrerat av grannlandets diktator Aleksandr Lukasjenko med nära band till Vladimir Putin, ämnat att skapa instabilitet och oro. Så har det varit sedan sommaren 2021 då de första människorna kom över gränsen, ofta efter att först ha flugit till Moskva och åkt buss till Belarus innan de tagit sig vidare in i Lettland, Litauen eller Polen.

Brutalt våld

Dessa länders reaktion på situationen kommenterades hösten 2021 av FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet: ”Åtskilliga människor har redan dött under de senaste månaderna. Regeringar i regionen kan inte tillåta att fler liv går till spillo. Länder har en skyldighet att skydda rätten till liv.”

Vittnesmål handlade om brutalt våld, till och med tortyr, och framför allt om lidandet och de faror människor utsattes för när de inte tilläts ta sig vidare utan fastnade i en limbosituation. 

Den polska regissören Agnieszka Hollands spelfilm ”Green Border” ger en bild av situationen. Manuset är skrivet utifrån dokument och vittnesmål från Polen. 

– Migranter används som vapen för att hota vår säkerhet, säger Vladimirs Serts och tillägger att det inte bara handlar om Lettland.

Han tillägger. 

– Vi skyddar hela Europa.

Förutom stängsel och patruller används spårhundar, detektorer, drönare och kameror. Från gränsvakternas postering i närheten hålls olika gränsavsnitt under ständig uppsikt på monitorer. Området är glesbefolkat, men de som bor här har nyligen fått information om hur de ska uppträda om de möter människor som kan ha kommit över gränsen.

– Det gäller att hålla sig i säkerhet eftersom det inte går att veta vad de är kapabla till, hur farliga de är, säger Vladimirs Serts.

Stoppat tusentals

Vid Lettlands 17 mil långa gräns har drygt 5200 personer stoppats och tvingats vända tillbaka under årets första tio månader. Personer med fysiska skador, barn och gravida kan tillåtas stanna av humanitära skäl. Hittills under 2024 rör det sig bara om 21 personer.

Vladimirs Serts förklarar det med att ”inkräktaren” normalt är en man i åldern 20 till 45. 

– Han är frisk, stark och vill ta sig vidare till Tyskland eller något av de nordiska länderna, för att jobba, tjäna pengar och få ett lättare liv.

Han medger att de som är på flykt hamnar i en svår situation när de fastnar i gränsområdet, men tycker att dessa människor har sig själva att skylla.

– De hade inte behövt komma hit.

Några kilometer från gränsen ligger den gamla kyrkogården i byn Silene, en av de platser där döda begravs om de påträffas på den lettländska sidan om gränsen och inte går att identifiera.

Två gravar

Framför två enkla kors av trä lägger Anna Grike och Elvīra Brinkmane-Druze ut låga pallkragar som de fyller med jord och dekorerar med granris och röda och vita krysantemum. Båda arbetar på GPB. Elvira med kommunikation och Anna med att granska situationen vid gränsen parallellt med att undervisa på universitetet i Riga – precis som Ieva Raubisko är hon socialantropolog. 

Tillsammans har de skrivit kapitlet om Lettland i rapporten ”No Safe Passage – Migrants Death at the European Union–Belarusian Border”. Den första dokumentationen i sitt slag. Slutsatsen är att minst 116 människor har mist livet längs gränsen mot Belarus från sommaren 2021 till mars i år, och att sju av dessa dog i Lettland. Men mörkertalet är stort, det finns vittnesmål om dödsfall som inte gått att dokumentera.

I de två gravarna ligger unga män, båda förmodligen från Indien. De påträffades i våras, för sent för att ingå i rapporten – antalet dödsfall vid Lettlands del av gränsen är alltså minst nio. På korsen sitter mässingsskyltar som GPB samlat in pengar till, med inskriptionen ”okänd man”. 

Försökte begå självmord 

Strax efter första domstolsförhandlingen i februari i år skriver Mary Lawlor, FN:s särskilda rapportör om situationen för försvarare av mänskliga rättigheter, till Lettlands regering. I brevet, som också är undertecknat av FN:s särskilda rapportör om flyktingars mänskliga rättigheter Felipe González Morales och den rättsliga experten Obiora Chinedu Okafor, beskrivs Ieva Raubiskos påstådda brott som ”legitima handlingar av solidaritet med asylsökande” för att ”hindra kränkningar av mänskliga rättigheter”. 

I maj kommer en av de syriska flyktingarna till Rēzekne och vittnar. Det är en ung kvinna, född 1996, som berättar om sin resa från Syrien till Ryssland, att hon åkte bil därifrån till gränsområdet och sedan gick till fots i många dagar med en grupp andra syrier. Det snöade, de gömde sig, hade ont om mat och vatten. Kvinnan beskriver hur de kastats fram och tillbaka mellan den lettiska och belarusiska sidan. ”De försökte gång på gång be om asyl muntligt men fick avslag eller ignorerades”, skriver en notarie i domstolsprotokollet. ”Hon berättar om en incident där en iransk familj i gruppen hamnade i en mycket kritisk situation – en gravid kvinna blev sjuk men fick ingen hjälp. Till slut försökte familjen begå självmord för att tvinga fram hjälp från belarusiska myndigheter.”

Förberett försvarstal

Vid en domstolsförhandling i mitten av september gör åklagaren en slutlig summering av Ieva Raubiskos påstådda skuld. Anklagelserna upprepas: hon uppmuntrade till brottet och bidrog aktivt med detaljerade instruktioner till de illegala inkräktarna. 

Under förhandlingen pläderar hennes försvarsadvokat för att hon ska gå fri: ”Rätten till liv, rätten till hälsa och rätten att söka asyl betraktas som fundamentala värden i en demokrati. Om vi förkastar dessa värden, om vi inte erkänner dem, då kan vi inte heller hävda att vi lever i en demokrati./…/På vilket sätt var det inte nödvändigt att agera för att rädda liv när människor tvingades leva utomhus vid gränsen under en månad mitt i vintern? Vad talade för att det inte var nödvändigt att agera?” 

Ieva Raubisko har också förberett ett avslutande försvarstal och domen väntas komma bara några dagar senare. Men innan hon får möjlighet att säga något meddelar domaren att de åter ska samlas i domstolen en onsdag i slutet av oktober, och att hon får läsa sitt tal då.

Saknas underlag

Det är en onsdag strax efter lunch i slutet av oktober som rättegången mot Ieva Raubisko ska avslutas. När hon kommer in i rättssalen – ett litet, övermöblerat rum med skarpt gula väggar – är ett uppbåd av reportrar och fotografer redan på plats. Hennes fall är uppmärksammat, annars är det mediala intresset svalt för det som händer längs Lettlands gräns.

Påföljande morgon är det sagt att domaren ska meddela sitt avgörande och hon ska därför övernatta på hotell för att kunna vara på plats i rättssalen även då. Hon är lättad över att det snart är över och säger att hon är optimistisk och inte alls orolig. Men hennes ögon säger något annat, hon ser inte ut att ha sovit gott på ett tag. 

När domaren kommer in i salen, klädd i mörk kåpa och med tunga medaljonger i en kedja om halsen, reser sig alla i salen upp. Nyhetsreportrarna och fotograferna slutar stimma. 

Trots att rättegången pågått i snart ett år meddelar domaren att det ännu saknas underlag för ett avgörande. Kanske är inte anklagelserna och det hotande fängelsestraffet avskräckande nog för att andra som kan få idén att hjälpa människor, verkligen ska komma på andra tankar. 

Nästa domstolsförhandling äger rum i mars 2025.

Text: Thord Eriksson

Foto: Åke Ericson