Liljevalchs – Från glädjekalkyl till kostnadsbomb

Granskning Den storslagna och ambitiösa om- och tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall började med en glädjekalkyl och slutade med chock för Stockholms stad. Dagens Arena har undersökt hur kostnaderna steg för steg kunde öka med till slut 350 procent från kalkylen.

Det är inte ovanligt att byggprojekt drar ut på tiden och överskrider budget. Oförutsedda händelser som påverkar projektplanerna händer titt som tätt och vanligtvis brukar budget och planering innefatta riskanalyser där eventuella kostnadsökningar tas med.

Men Stockholms stad har de senaste åren påbörjat flera olika renoveringar samt om- och tillbyggnader som sammanlagt kostat staden nära 1,7 miljarder kronor mer än beräknat. Om detta har DN rapporterat tidigare. De räknar upp bland annat Medborgarhuset och den ökända om- och tillbyggnaden av den anrika konsthallen Liljevalchs, som är belägen på Stockholms kulturö Djurgården.

Det senare projektet hade först vid inriktningsbeslutet 2014 en budget på 147 miljoner kronor, i vilken renovering av konsthallen samt om- och tillbyggnad var inräknade. 17 miljoner för renovering, 130 för om- och tillbyggnad. I genomförandebeslutet 2015 var budgeten 256 miljoner. Två reviderade beslut senare har budgeten landat på 570 miljoner kronor år 2019. En ökning med nästan 350 procent från inriktningsbeslutet.

Dagens Arena har undersökt vad kostnadsökningarna beror på. Det har lyfts fram många olika orsaker, allt från byggtekniska, markförhållanden, glädjekalkyler, bristfällig utredning och en svag styrning av projektet. 

Konsthallen uppfördes 1916 och ritades av arkitekten Carl Bergsten. Det var hans bidrag som vann arkitekttävlingen år 1913 med bedömningen att den gick att ansluta till den traditionella bebyggelsen på Djurgården på ett föredömligt sätt. I dag är byggnaden blåklassad vilket är den högsta kulturhistoriska klassificeringen, enligt Stadsmuseums klassificeringslista.

I mars 2010 beslutade kulturnämnden att ge kulturförvaltningen i uppdrag att utreda en tillbyggnad av konsthallen. Det behövde göras förbättringar, Liljevalchs håller inte längre standarden för en modern konsthall med efterfrågan på säkerhet, klimat och serviceinrättningar, menade kulturnämnden. Det fanns även akuta renoveringsbehov och planlösningen ansågs inte längre optimal för utställningsverksamhet.

I november 2012 fick fastighetskontoret i uppdrag att utreda förutsättningarna för utbyggnad och renovering samt genomföra en arkitekttävling för hur utbyggnaden skulle se ut. Budgeten var då 130 miljoner kronor, 121 för genomförande och 9 miljoner för utredning. Invigningen av den nya hallen skulle hållas lagom till 100-årsjubileet 2016.

Tävlingen hölls under 2013 och efter att bidragen kommit in bedömde juryn att de inte skulle hålla budget. I ett utlåtande skriver juryn att: ”De presenterade förslagen visar att tillbyggnadens volym blir väldigt stor och dominerande och att budgetramarna överskrids i samtliga förslag. Inget av detta kan sägas vara förenligt med projektets intentioner.”

En ny tävling hölls med ett reviderat tävlingsprogram där budgeten om 130 miljoner kronor underströks som viktigt att beakta: ”Om- och tillbyggnaderna skall vara betydligt mindre omfattande än de tidigare inlämnade förslagen, dels av hänsyn till projektets ekonomi men inte minst ur stadsbildssynpunkt. Budgeten för projektets genomförande är 130 miljoner kronor vilket inkluderar byggkostnad, inredning och utrustning för om- och tillbyggnaden.”

Ira Lagercrantz, som i dag är enhetschef på fastighetskontoret i Stockholm, minns snacket som började gå i korridorerna. Hon kommer särskilt ihåg hur den som initialt var projektledare sa till henne att det var vansinnigt lite pengar för ett sådant projekt. En riktig glädjekalkyl.

– Det är alltid svårt att uppskatta kostnader i väldigt tidiga skeden och särskilt när du ska bygga något unikt, som aldrig byggts förut. Så även om det räknades i projektet, var mycket uppskattningar. Det var ju så tidigt den här pengen blev ett beslut, ett faktum. Det var ju långt innan projektet ens var påbörjat, innan man ens började rita.

Hon berättar också att politiken på den tiden präglades av att Stockholm skulle vara en stad i världsklass. 

– Det här projektet och flera andra projekt skulle vara visionärt, storslaget, världsklass och med guldkant. Planen och ambitionen var att Liljevalchs skulle bli ett landmärke. Då är det konstigt kanske att man lägger den budgeten. Det var mycket fokus på att detta skulle bli något fantastiskt och minnesvärt.

Men det var den budgeten man utgick ifrån i omtävlingen. Enligt juryn själva gjordes kostnadsuppskattningar av alla nya bidrag och samtliga bedömdes då kunna hålla budget. ”Kostnadsaspekter har därför inte varit av avgörande betydelse i bedömningen”, skriver de i utlåtandet.

Det var Wingårdhs bidrag ”Liten”, av Ingegerd Råman och Gert Wingårdh, som vann tävlingen med en motivering inte helt olik den från tävlingen 1913: ”Ett förslag som med ett lätt och lekfullt uttryck anknyter till Liljevalchs folkliga anda.” Tillbyggnaden fick namnet Liljevalchs+ men benämns ofta endast som Plus.

– Med en tillbyggnad i världsklass har Liljevalchs klivit in i ett nytt århundrade. Hundra år efter att Liljevalchs invigdes gör vi nu ett mycket fint tillägg till konsthallen. Den uttrycker både vår egen tid och respekterar den mycket vackra byggnad som Liljevalchs är. Jag är stolt att företräda en stad som satsar så stort på kulturen, sade kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt, då Folkpartiet, i ett pressmeddelande.

Allianskollegan Erik Slottner (KD), som då satt som ledamot i stadsbyggnadsnämnden, var emellertid inte lika övertygad.

– När man är inne på Djurgården måste man ta hänsyn till de kulturhistoriska värden som finns. Jag tycker byggnaden skapar ett brutalt intryck i miljön, sade Erik Slottner till Fastighetsnytt då.

Nu skulle det upphandlas och genomförandet dras igång. Storslaget, visionärt, guldkant. Och med ingjutna flaskbottnar.

Genomförandebeslutet från 2015 innebar en kostnadsökning med 126 miljoner kronor från inriktningsbeslutet. Nu var alltså budget 256 miljoner och projektet uppdelat i tre delar där grundförstärkning, renovering och byggnation av befintlig konsthall var en del och fick 91 miljoner. Tillbyggnaden fick en utökad budget med 35 miljoner kronor till 165 miljoner.

”Projektet är unikt så till vida att tillbyggnaden har flera komplexa parametrar att ta hänsyn till som exempelvis vilken kvalitet och med vilken beständighet (sprickfrihet, jämnhet och kulör) som betongarbetena skall utföras”, står det bland annat i beslutet.

Juan Copovi Mena var fastighetsdirektör och satt som ordförande i juryn under arkitekttävlingen. Han tycker att kalkylerna var rimliga utifrån den kunskap man hade då.

– Utifrån de förutsättningar och det material vi hade så tyckte jag att det var rimligt med de kostnader som presenterades. Vi ville ha förslag som inte var för komplexa just för att försöka säkerställa det någorlunda.

Så det var ingen glädjekalkyl? Du tycker att den var rimlig?

– Det tycker jag verkligen och det var ju därför vi valde att göra om tävlingen för vi såg att de första förslagen inte funkade, de låg alldeles för dyrt. Det såg vi direkt. Det fanns inga färdiga konstrukutionsritningar, man hade inga geologiska undersökningar, men utgick man från att det var normala förutsättningar där man skulle bygga var kalkylen korrekt, säger Juan Copovi Mena.

Men gång på gång har det genom åren påpekats att tillbyggnaden är just komplex. Peab som anlitades som byggentreprenörer för tillbyggnaden intervjuades av Byggvärlden i höstas.

– Det är en väldigt komplex byggnad. Hade det varit ett vanligt byggprojekt hade vi varit klara med den mycket tidigare. Men allt är special in i minsta detalj. Från den komplexa takkonstruktionen till minsta givare, sade platschef Tobias Strömdahl då.

År 2017 reviderades genomförandebeslutet och den nya budgeten landade på 395 miljoner kronor. Så fort detaljplanering och projektering börjat och första spadtaget togs insåg man att allt var komplext. Markförhållandena är komplicerade och tillbyggnadens tak och betonggjutningar likaså, skriver fastighetskontoret och kulturförvaltningen i det reviderade beslutet.

Grundförstärkningen blev 43 miljoner kronor dyrare än man räknat med. Detta för att det bland annat behövdes längre pålar ”än vad den geotekniska undersökningen visat”. Men därefter skriver de att det i utredningen inte gjorts någon geoteknisk undersökning inne i byggnaden på grund av pågående verksamhet. Och att det ”sedan visat sig att de antaganden geoteknikerna var tvungna att göra inte stämde med verklig bergnivå.” Mycket tyder på att utredningen var bristfällig.

Dagens Arena frågar fastighetskontoret varför man inte gjorde en ordentlig utredning från början, innan man satte ett pris på genomförandet. Vi får svaret att man, generellt sett, inte alltid kan göra en detaljerad kalkyl i tidiga skeden, men att inriktningsbeslut och genomförandebeslut givetvis inte ska ligga allt för långt ifrån varandra. De säger också att de är klart besvärade över kostnadsökningarna.

I genomförandebeslutet från 2017 är 240 miljoner budgeterade för tillbyggnaden. Mårten Castenfors, konsthallschef på Liljevalchs, som också satt med i tävlingens jury, tycker att 240 miljoner är rimligt.

– När vi utgick från 130 miljoner var felet att om jag egentligen sagt 240 i stället då hade alla varit nöjda och glada. Ingångssumman var för låg, säger han och tillägger:

– Men å andra sidan hade jag aldrig fått det då, om du förstår. För bara 130 miljoner för en tillbyggnad satt väldigt hårt inne.

Men visste ni redan då att det skulle kosta mer och sa inget?

– Nej då, vi trodde att det här går att göra för 130 miljoner. Det lät fullt rimligt för mig. Man gjorde den ena kalkylen efter den andra och man kände sig rätt trygg med det, sen visade det sig att det stämde inte. Förklaringen till det, det vet jag inte.

Mårten Castenfors säger att det inte är vilken byggnad som helst som ska uppföras. Att konsthallar ämnade för känsliga konstverk i sig har komplicerade krav.

– Fastighetskontoret är bra på att bygga sporthallar och lite andra konstiga saker, men det här är en specialkåk, med specialsäkerhet och specialklimat. Ingenting är standard med den här kåken, och det tog nog lite alla på sängen att just alla specialgrejerna kostade så pass mycket.

Var 130 miljoner en glädjekalkyl från Stockholms stad?

– Om man ska vara naiv kan man säga att det var en glädjekalkyl från min sida. Jag räknade ut kvadratmetrarna och tänkte att det är vad det kostar att bygga en sådan kåk. Egentligen borde man ha äskat mer pengar, då hade man sluppit gå upp för nya genomförandebeslut. Men då hade vi å andra sidan inte fått bygga kåken, det kan jag säga dig, säger Mårten Castenfors.

Varför tror du inte det?

– Jag har känslan att 130 miljoner var verkligen gränsen, annars kunde jag dra åt helvete. Jag fick den känslan.

Han säger att inte något av tävlingsbidragen hade hållit budget. Alla kalkyler, utredningar, kostnadsuppskattningar och reviderade tävlingsprogram för att säkerställa att genomförandet håller budget har alltså visat sig vara otillräckligt.

Det visar sig igen genomförandebeslutet än en gång revideras i maj 2019. Från 395 miljoner till sammanlagt 570 miljoner kronor för alla delprojekt. 152 extra miljoner till Plus som nu beräknas kosta 392 miljoner i stället för 130.

Nu är allt för sent, det går inte att bromsa projektet. Det går inte att göra besparingar. Att lägga ned projektet är nästan lika dyrt som att färdigställa det, konstaterar stadsledningskontoret. Nu är projektet också kraftigt försenat och invigningen, som skulle ägt rum 2016, beräknas kunna hållas våren 2021. Återigen är det tillbyggnadens komplexitet som har inneburit en del av kostnadsökningarna. 

Stadsledningskontoret skriver i ett tjänsteutlåtande 2017 att 395 miljoner är “ett absolut tak för projektet”. De skriver också att varje fördyring om mer än en procent måste kommunfullmäktige besluta om. Detta är avvikande från kommunens investeringsregler som säger att fördyringar om 15 procent ska hemställas till kommunfullmäktige.

Men 2019, när projektet ökat med 175 miljoner i kostnad, rekommenderar de ändå kommunfullmäktige att godkänna det, eftersom det inte skulle tjäna till att avbryta det vid detta sena skede. De skriver i tjänsteutlåtandet att styrningen av projektet uppvisat brister. I ett mail till Dagens Arena skriver stadsledningskontoret att bristerna ligger i att riskpåslaget inte varit tillräckligt.

“Storleken på riskpåslaget bestäms bland annat av identifierade risker, sannolikheten för riskutfall och andra överväganden gällande projektets komplexitet. Det är den projektägande nämnden som har kännedom om de faktorer som bör ligga till grund för bedömningen av rätt storlek på riskreserven”.

Stadsledningskontoret skriver i tjänsteutlåtandet 2019 att “det inte kan betraktas som fastighetsnämndens kärnuppdrag att uppföra så komplicerade byggnader som tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall.”

Mårten Castenfors säger att han förstår att kostnadsökningarna uppmärksammas nu och att det uppstår frågetecken kring dem. Men att det är nödvändiga investeringar som staden gör.

– Jag tycker att staden har tagit sitt ansvar genom att göra de här insatserna man borde gjort för 80 år sedan, vad gäller det gamla. Sen vet jag att om fem år när den här tillbyggnaden har varit så kommer alla vara jätteglada och tycka det är superkul.

Dennis Wedin (M), fastighetsborgarråd i Stockholm, tycker att det främst är arkitekttävlingen som upphandlingsform som är problemet bakom de skenande kostnaderna.

– Vi ska inte på samma sätt jobba med arkitekttävlingar, det är slut på det i den här typen av projekt. Grundanledningen till det är att från stadens sida tycker jag att det är är uppenbart att vi inte har hanterat den formen bra. Det har visat sig att vi inte har haft rätt kompetens för att hantera det på rätt sätt och då tycker jag att vi inte ska jobba på det sättet framöver.

Han menar att man binder upp sig med den vinnande arkitektfirman och inte kan göra avsteg från konstnärens bidrag eftersom att det förmodligen skulle innebära dyra skadestånd. Detta är något som Sveriges Arkitekter tidigare reagerat på när Dennis Wedin uttalade sig i Fastighetsnytt i vintras och sade samma sak. Sveriges Arkitekter svarade i en debattartikel i Fastighetsnytt att staden ska se realistiskt på tävlingarna.

“Formulera mål och vision, säkra förutsättningarna och var beredd på att få ett knippe oanade – och kanske alldeles, alldeles underbara – tävlingsförslag”, skriver de.

– Från arkitekters sida kan de säga att om ni bara hanterar det här på rätt sätt så kan det funka med arkitekttävlingar, men jag menar att uppenbarligen har staden inte hanterat det här på rätt sätt. Uppenbarligen har vi inte hanterat det här på ett sätt där vi kunnat värna skattebetalarnas pengar. Då är det viktigt för mig att slå fast att vi inte ska jobba så, säger Dennis Wedin.

Han håller med om att staden inte gjort en gedigen utredning innan man påbörjade projektet och att kalkylen på 130 miljoner visar på att man inte förstod omfattningen av genomförandet. Hade man gjort en grundlig undersökning innan hade man kunnat förutse flera händelser som ledde till att budgeten sprack gång på gång, menar Dennis Wedin.

– Utredningen innan var bristfällig, man borde ha lagt resurser, ekonomiska och personalresurser, för att identifiera de olika riskerna så att man hade fått mer korrekta bedömningar. Det är också en demokratisk viktig poäng. Politikerna måste ha rätt siffror framför sig för att fatta beslut.

Dennis Wedin försäkrar nu att man kommer att vara mycket mer tydlig i styrningen av projekten och att den ekonomiska kontrollen ska förstärkas.

– När det kommer till styrning då är det just det här att vi ska ha den ekonomiska kontrollen. Jag har bland att infört beslutsgrindar där staden och skattebetalarna är med i beslutsgången. Vi ska ha ordentliga kontrollfunktioner, säger han.

Fastighetsnämnden har också ett nytt arbetssätt som innebär att budgeten inför ett beslut är sekretessbelagd, berättar Dennis Wedin. Detta för att entreprenörerna som anlitas för utförandet av projektet inte på förväg ska ha tillgång till stadens interna kalkylerade budget.

Går inte det stick i stäv med att vara transparent och låta medborgarna ha insyn i processen?

– Vi måste hela tiden sätta press på entreprenörerna. När det sker för transparent under projektens gång så har entreprenörerna möjligheten att kolla hur mycket politiken räknar med att något ska kosta och kan lika gärna lägga sig på den nivån. Den risken minimerar vi nu när det blir sekretessbeslut och vi i stället följer projekten noggrant under tidens gång, och sen när det är slut har en grundlig analys över det, säger Dennis Wedin.

Om det nu hållit budget om 570 miljoner kronor kan inte Dennis Wedin svara på, men han säger att de jobbat aktivt för att hålla nere kostnaderna. Slutredovisningen väntas komma snart, när genomförandet är färdigt.