Ökande klyftor och otrygga anställningar är den tyska arbetsmarknadens mörka baksida. En utmaning Merkel nu måste möta. Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, analyserar det tyska valet direkt från Berlin.
De ökande klyftorna har varit den tyska oppositionens huvudfråga i parlamentsvalet som ägde rum på söndagen. Den tyska ekonomin har, trots den ekonomiska krisen i resten av Europa, tuffat på hyggligt de senaste åren. Exporten slår rekord, arbetslösheten är låg. Men nästan hälften av alla nya jobb är tidsbegränsade anställningar, och lönerna har sjunkit.
I dag tjänar 6,8 miljoner människor i Tyskland mindre än 8,50 euro i timmen (motsvarar ungefär 73 kronor). Ytterligare sju miljoner har så kallade ”mini-jobs” som ger mindre än 450 euro eller knappt 3 900 kronor i månaden.
Den tyska fackföreningsrörelsen är svagare än den har varit historiskt sett. Organisationsgraden är mindre än en tredjedel av den svenska, allt färre omfattas av kollektivavtal.
Men facket har ändå på många sätt lyckats sätta agendan för den sakpolitiska debatten i valrörelsen. Löntagarorganisationernas viktigaste krav har varit en lagstadgad minimilön. Som bekant är lagstadgade minimilöner ett rött skynke för stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen, som vill att även de lägsta lönerna ska sättas i förhandling mellan fack och arbetsgivare.
I Tyskland har kravet på minst 8,50 euro i timmen varit en huvudfråga för den tyska centralorganisationen DGB, och socialdemokratiska SDP, De Gröna och vänsterpartiet Die Linke har alla drivit frågan om en minimilön i valrörelsen.
Krav på lika lön för lika arbete, med skärpt lagstiftning mot lönediskriminering och förslag om förändringar i lagstiftningen kring bemanningsföretag har också funnits i valmanifesten.
Problemet är att valrörelsen mycket lite har handlat om sakpolitik. De tyska väljarna valde om sin landsmoder, ”Mutti” Merkel, och enligt de flesta bedömare beror hennes framgång på att hon knappt har drivit några sakfrågor alls. Merkels CDU och det bayeriska systerpartiet CSU får tillsammans över 40 procent av rösterna för ett mycket otydligt politiskt program.
På andra sidan verkar Socialdemokraternas ”problem-Pelle” Peer Steinbrück ha stått i vägen för sakfrågorna. Hans kandidatur till kanslerämbetet har kantats av skandaler som oförskämt höga arvoden för föreläsningar och en märklig historia med en städhjälp från Filippinerna. När han efter den första TV-debatten mot Merkel lyckades få ut något som liknade ett politiskt alternativ hann det bara gå några dagar innan han ställde sig i vägen för sig själv igen genom att med liv och lust ställa upp på en ”bild-intervju” i den stora tidningen Süddeutsche Zeitungs veckomagasin. På en av bilderna, som blev förstasidesbild på de flesta tidningar i Tyskland pekar han finger och ser ut som … ja inte som en blivande kansler för EU:s största land.
Steinbrück blir inte kansler i Tyskland, men om Merkel vill behålla det tyska folkets sympatier kommer hon att behöva anpassa sig till en stark opinion som kräver mer av Tyskland: Löner som går att leva på, tryggare jobb, minskade klyftor.
Lisa Pelling, utredningschef, Arena Idé på Arenauniversitetets valresa till Berlin
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
