Österrikes två stora partier, Socialdemokraterna och ÖVP, väjer för de politiska konflikterna. Men i storkoalitionernas skugga gynnas högerpopulister.
Det är val i Österrike på söndag, och de båda största partierna saknar inte frågor att bråka om. Arbetslösheten (4,8 procent i juli 2013 enligt Eurostat) är visserligen lägst i EU, och ungdomsarbetslösheten (8,7 procent) näst lägst. Men det lilla alplandet står inför stora strukturella utmaningar.
Demografin är ett exempel. Österrikarna går i pension tidigare än de flesta andra inom OECD, många kvinnor står utanför arbetsmarknaden och födslotalen är låga.
Konflikterna är skarpa. Socialdemokraterna vill satsa på att bygga ut barnomsorgen, de konservativa vill ge familjerna rätt att välja med hjälp av ”familjeavdrag” och sänkta skatter. Socialdemokraternas förslag om en pappamånad kallar de konservativa överförmynderi.
När det gäller skolpolitiken är skillnaderna inte mindre stora. Den anakronistiska österrikiska skolan slutar av tradition innan lunch, och bygger på att en hemmavarande förälder (läs mamma) kan laga lunch och hjälpa till med läxorna på eftermiddagen. Socialdemokraterna vill få fler skolor att börja undervisa också på eftermiddagen, de konservativa kallar de socialdemokratiska heldagsskolorna för ”tvångsskolor”.
Den österrikiska skolan sorterar barnen redan i fjärde klass, och de som inte har tillräckligt bra betyg stängs in i yrkesförberedande skolor från 11-årsåldern. Inte konstigt att Österrike faller som en sten i PISA och andra internationella jämförelser. Socialdemokraterna vill förlänga grundskolan till åttan, konservativa ÖVP vill inte frånta föräldrarna ”valfriheten” att pressa sina barn in i särskilda studieförberedande gymnasier redan efter fjärde klass.
Problemet är att allt tyder på att just dessa båda partier kommer att bilda regering tillsammans efter valet. Igen. Med några få undantag (Bruno Kreiskys majoritetsregeringar under det röda 1970-talet och konservativa Schüssels kontroversiella koalitioner med Jörg Haiders högerextrema FPÖ 1998–2006) har Österrike styrts av ”stora koalitioner” mellan Socialdemokraterna och ÖVP under hela efterkrigstiden. De röda och de svarta har delat på regeringsmakten, och på makten över stora delar av det österrikiska samhället. Många jobb kräver partibok, och statliga bolag har varit flitiga finansiärer av ”sina” partier.
Två oppositionspartier tjänar på det politiska dödläget. De Gröna, som med sin genialt enkla valslogan ”Ren miljö, ren politik” verkar kunna fånga upp mångas frustration över korruptionsskandaler och politiskt tjabbel. De Gröna ser ut att öka från förra valets 10,4 till nästan 15 procent. Många fler röster kommer dock att gå till de främlingsfientliga populisterna FPÖ. Under partiledaren HC Strache, som är minst lika karismatisk som Jörg Haider en gång var, bedriver FPÖ valrörelse med en serietidning där ”HC Man” räddar österrikarna från turkarna, och med slogans som ”Österrike först” och ”Avvisa alla fuskflyktingar”.
Valmanifesten är långa och innehållsrika. Socialdemokraternas består av 111 förslag, de konservativas är 45 sidor långt, de Grönas hela 130 sidor. Frågan är som sagt vad alla dessa detaljerade förslag har för betydelse. I tisdagens slutdebatt i tv vägrade de båda största partierna att peka ut en enda fråga som de inte kan tänka sig att förhandla om efter valet. Jo, Socialdemokraterna har sagt att de under inga omständigheter kan tänka sig att regera tillsammans med främlingsfientliga FPÖ. Alltid något.
Lisa Pelling är ny utredningschef på Arena Idé, tankesmedjan inom Arenagruppen. Lisa Pelling bodde i Wien fram till augusti i år. Hon har varit doktorand i statsvetenskap vid Wiens universitet 2007–2013. Hon har också vid två tillfällen (2007 och 2010) vikarierat som första ambassadsekreterare på Sveriges ambassad i Wien. Lisas CV finns här >>
Lisa har tidigare analyserat valet i Tyskland för Dagens Arena >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.