Löfven har frigjort sig från alliansbojan

Befriande att Löfven retoriskt frigjort sig från alliansbudgetens boja. Men begreppet utvecklingsmoral väcker fler frågor än vad det ger svar.

INNEHÅLL:
Det var en formstark och entusiastisk Stefan Löfven som intog Almedalens scen. Med en vinkning till Lisbeth Palme inleddes talet varmt. Man fick även känslan av att dagens tidigare uttalande om att han inte kan reagera på varenda opinionsmätning, var sanningsenligt. För trots vikande opinionssiffror var det en statsminister till synes fylld av självförtroende som intog scenen.

Som väntat var det jobben som genomsyrade talet. Jobbagendan: framtidsinvesteringar, aktiv näringspolitik och satsningar på kompetens och matchning, stod i centrum. Löfven ville fånga alla. Från flickor som får oväntat bra betyg i matematik till de som kliver på Torslandas morgonskift.

Han lanserade begreppet ”utvecklingsmoral”, vilket ska sammanfatta det ansvar alla individer har för att utveckla sig själva och samhället för att kunna skörda globaliseringens frukter.

Han tog även ett nödvändigt grepp om de utmaningar som Sverige och hela världen står inför: Greklandskrisen, IS, människor som ber om pengar på våra gator och de som flyr från länder som skövlas.

ANALYS:
Det moraliserande ”utvecklingsmoral” lanserades förmodligen för att locka mittenväljare och är visserligen långt mer innovativt än den slogan som Moderaterna planerat lansera på fredag: ”Det nya utanförskapet”. Men i övrigt väcker det fler frågor än vad det ger svar.

Det enda vi egentligen kan uttolka är att Löfven fortsätter på linjen: Plikt, krav, ansvar.

Begreppet pekar dock ut en av Löfvens största utmaningar. Det handlar om vem som egentligen har moraliskt ansvar. Har man inte förmåga, har man eventuellt inte heller moraliska förpliktelser. Det är bara i utrymmet mellan det man gör och det man kan göra som det moraliska utrymmet existerar.

I dag finns det en hel massa människor som inte har möjlighet att kunna.

Det är de människorna som Löfven nu måste göra allt för att plocka upp. Och ge oss politiska svar på hur han tänkt göra. Han levererade inga nyheter på den fronten. Vad hände med debatten om behovet av större offentliga investeringar för att få igång efterfrågan?

Det må låta tjatigt, men löftet om att nå EU:s lägsta arbetslöshet är stenen som vilar tungt på Löfvens axlar. De åtgärder som hittills presenterats kommer knappast att räcka.

KÄNSLA:
Löfven levererar ett starkt tal. Och peakar samtidigt som gråsosse. Som bäst är han när han pratar om rasism och frihet. Med en röst stark så att den nästan spräcker mikrofonen förklarar han att i Sverige är alla som behöver skydd välkomna. Publikens applåder vittnar om hans genuinitet när han står upp för allas lika värde.

Varken den parlamentariska oredan eller alliansen gör sig påmind. Det är befriande att Löfven har frigjort sig från den boja som alliansbudgeten har inneburit.

Han står rakryggad upp för sin politik och trots att opinionsmätningarna är idel motgångar uppträder han, åtminstone retoriskt, som en vinnare. Och det är hög tid. För när regeringens första budget, om än bara en vårändringsbudget, börjar gälla om någon vecka har han inte längre någon annan att skylla på.