Film Den omtalade skräckfilmen Longlegs med Nicolas Cage och Maika Monroe ger kalla kårar.
På fredag är det premiär för Longlegs, en av höstens mest hajpade filmer. Filmen handlar om Lee Harker (Maika Monroe), en FBI-agent som på 1990-talet utses att utreda en mängd mord i delstaten Oregon. Alla mord, som skett från 1970-talet och framåt, har utförts av familjefäder som efter att de dödat sin familj tar livet av sig själva. Efter varje mord lämnas ett brev, med underskriften ”Longlegs” på brottsplatsen. Brevet är underskrivet med en handstil som inte tillhör någon av familjemedlemmarna.
Har synsk förmåga
Harker får i uppdrag att försöka utreda morden och ta reda på vem som döljer sig bakom signaturen ”Longlegs” och vad som får familjefäderna att begå dessa fruktansvärda brott. Det visar sig snart att Harker har en synsk förmåga. Det gör att hon hittar saker som man tidigare missat i utredningen. Något som inte minst glädjer hennes chef Agent Carter (Blair Underwood). Ju längre de kommer i sin jakt på mördaren, desto kusligare blir det.
Skräckfilmer är inte sällan B-filmer även om det såklart finns undantag. Men saker som foto, skådespeleri och en sammanhängande berättelse – som normalt avgör om en film är bra eller inte gäller inte på samma sätt för skräckfilmer. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt. Det är attribut som inte är lika viktiga som när det gäller till exempel en dramafilm. Det är i stället utifrån en annan måttstock som man måste mäta filmer som Longlegs.
Cage är läskig
Här finns visserligen duktiga skådespelare i form av Nicolas Cage (oigenkännligt sminkad i rollen som seriemördaren Longlegs) och Alicia Witt som Harkers neurotiska mamma. Men Monroe och Underwood imponerar knappast i rollerna som de två FBI-agenterna Harker och Carter. Storyn håller inte heller fullt ut och manuset lämnar en del luckor. Samtidigt bidrar musiken och fotot till den kusliga stämningen i filmen.
Men allt det här spelar egentligen mindre roll. När det gäller skräckfilmer finns det en måttstock som är viktigare än alla andra. Är filmen läskig?
Svaret på den frågan är ja. Åtminstone stundtals lyckas regissören och manusförfattaren Osgood Perkins med ett skapa en riktigt obehaglig stämning och ge oss i publiken kalla kårar. Det har delvis att göra med Nicolas Cages omtalade porträtt av den läskige seriemördaren Longlegs. Men det kusliga slutet där de lösa trådarna dras ihop bidrar också i högsta grad till detta.
Longlegs levererar kort sagt det en skräckfilm ska göra. Det räcker gott för mig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
