Lyssna på rörelsen

På fredag inleds Socialdemokraternas extrakongress där en ny partiledare ska väljas. Håkan Juholt har beskrivits som en folkrörelsesosse, med brett stöd ute i landet. Men vilken roll spelar gräsrötterna i dagens socialdemokrati? Hur ska partiledningen förhålla sig till spänningen mellan väljare och medlemmar? Dagens Arena gav sig ut på en miniturné i Mellansverige för att lyssna på rörelsen.

Folkets Hus på Prinsgatan 2 är en liten vit kub, inplacerad mellan snöhögar och villor några minuters bilfärd utanför centrum. I vintermörkret tycks ljuset från fönstren på andra våningen lysa starkare än de ensamma gatlamporna. Den lilla parkeringsplatsen framför huset täcks av ett tjockt istäcke. Det är här rörelsen samlas. Mora arbetarkommun har årsmöte.

Inomhus håller Gunilla, Gösta, Birgitta och flera andra på att ställa i ordning bord. Ljus tänds, kaffe bryggs, fika förbereds. På den lilla scenen i ena änden av rummet riggas några musikinstrument. En halvtimme innan mötet ska starta börjar människor droppa in. Man hälsar på varandra, slår sig ned kring borden, bläddrar lite i dagordningen. Efter en stund är rummet fullt. De utställda stolarna räcker inte riktigt till, så fler får plockas fram och ställas längs med väggarna.

Klockan sju förklarar arbetarkommunens ordförande Bengt-Åke Rehn mötet öppnat. Under kvällen kommer Gunilla Olsson väljas till ny ordförande och Bengt-Åke avtackas med en stor röd ros. Budgeten för 2011 klubbas. Fanbärarna utnämns. Nästan alla dricker kaffe.

”Lyssna på rörelsen”
När Olof Palme tog över som partiledare från Tage Erlander 1969 fick han ett råd av den gamle: ”Lyssna på rörelsen”. Kanske är det en socialdemokratisk myt – och rimligtvis fick Palme fler råd än så av Erlander – men en sak är klar. Uppmaningen till partiledningen att lyssna på gräsrötterna – ”på rörelsen” – har stått sig. Om ledningen går i takt med gräsrötterna så går det också bra för partiet som helhet. Så har den konventionella visdomen sett ut.

Frågan är om Tage Erlanders råd står sig än i dag, när rörelsen inte längre är vad den en gång var.

Färre, gamla, män
Alla etablerade partier – Miljöpartiet undantaget – har förlorat medlemmar under lång tid. Socialdemokraterna har tappat flest. Vid 1980-talets början kunde S räkna mer än en miljon medlemmar i sina led. I dag har siffran sjunkit till 100 000. En viktig förklaring är att tvångsanslutningen – som gav LO-förbunden möjlighet att automatiskt ansluta medlemmar till partiet – togs bort 1990. Men partiets medlemssiffror har fortsatt att dala också sedan dess.

Det har fått Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och S-debattör, att reagera. När nu en ny partiledare för S ska väljas är rådet att ”lyssna på rörelsen” inte en självklar framgångsväg. Tvärtom.
– Medlemmarna i partiet är inte längre en spegel av väljarkåren, säger han till Dagens Arena.

Statistiken ger honom rätt. Vissa grupper är tydligt överrepresenterade hos S. En övervägande andel av partiets medlemmar är män. Givet befolkningsmängden finns det få S-anslutna i de tre storstadsområdena. Tre fjärdedelar av alla medlemmar är över 50 år.

De som kan tänka sig att rösta på Socialdemokraterna är väldigt många fler än partiets medlemmar. Om S-ledningen lyssnar för mycket på rörelsen när partiets politik formas riskerar resultatet att bli apart; politiken kommer inte kunna attrahera breda väljarskaror. Så ser resonemanget ut.
– Kanske måste en socialdemokratisk partiledare vara beredd på att köra över ”rörelsen”, för att kunna leverera ett program som partiets potentiella väljare gillar, resonerar Ljunggren.

Vad tycker rörelsen om det?

Utan att gå via media

Tio timmar innan Bengt-Åke förklarar mötet öppnat i Folkets Hus i Mora glider morgontåget från Örebro in i Ludvika. Himlen är klarblå. Fredrik Rönning, vice ordförande i Smedjebackens arbetarkommun, möter upp på stationen. Han är ett av Dalarnas tolv ombud till S-kongressen i slutet av mars. I Smedjebacken där han kommer ifrån är Socialdemokraterna starka. I kommunvalet i höstas lade partiet beslag på nära 60 procent av rösterna – mest i landet.

Fredrik Rönning ser förstås problem med att partiet till exempel domineras av män – så är det också i de lokala föreningarna i Smedjebacken. Men för honom är medlemsbasen en stor tillgång.
– Rörelsen är en ganska bra informationskälla, säger han.

– Genom våra medlemmar har vi direktkontakt med många människor. Att lyssna på rörelsen är ett alternativ till att gå via media eller opinionsmätningar för att få reda på vad folk tycker. Och i media tenderar ganska oviktiga saker att blåsas upp om det går att hitta en konfliktdimension. När du sedan går ut och frågar rörelsen så säger de ”det där pratar ingen om, det där är en ickefråga”.

Han vill inte nämna några konkreta sakfrågor, men tror att partiet skulle komma bort en smula från ”Stockholmsperspektivet” om de lyssnade mer på gräsrötterna. Fast sedan korrigerar han snabbt sig själv.
– Jag tycker inte att en centrering på Stockholm är ett problem i sig. Men om man försöker använda det som något slags alibi för att driva en politik som ligger mer till höger med argumentet att ”det är nödvändigt för att vi ska klara huvudstaden”… Det tror jag inte på helt enkelt, säger han.

Vi sitter i ett konferensrum i Ludvika arbetarkommuns lokaler. Solen lyser in genom fönstren och man kan nästan se röken från en av skorstenarna borta vid ABB på andra sidan järnvägen. Jag frågar om det är ett problem för Socialdemokraterna att medlemmarna inte är en avspegling av befolkningen, eller ens den möjliga väljarkåren. Fredrik Rönning nickar tveksamt, och säger att man förstås måste vara medveten om att medlemmarna inte ger en heltäckande bild. Men när jag pressar honom ytterligare biter han ifrån.
– Det är klart att vi inte är representativa. Men det får vi leva med, säger han.

– Medlemmarna är socialdemokrater, till exempel. Det är en viktig avgränsning. Det är väldigt få av oss som går ut och kräver hårdare tag i polisväsendet och allmänt sänkta skatter, även om den strömningen skulle finnas i samhället i stort.

Vilka visioner?
Dra tillbaka klockan ytterligare ett halvt dygn. Det är tisdagskväll och i en hörsal en bit in i huvudkorridoren i Karlstads universitet arrangerar SSU ett seminarium om socialdemokratins framtid.
– Massdemonstrationer på 80-talet på grund av tre procents arbetslöshet. Massdemonstrationer! I dag har vi åtta procents arbetslöshet, och knappt några som demonstrerar över huvudtaget.

SSU:s ordförande Jytte Guteland har precis avslutat ett långt inlägg om Socialdemokraternas trovärdighetsproblem i jobbpolitiken, och får rungande applåder av åhörarna. Nära hundra personer är på plats, de flesta från ungdomsförbundet. Samtalet kränger hit och dit.

Peter Franke, chefredaktör på Värmlands Folkblad, rekommenderar Tony Judts bok Illa far landet. Gustav från SSU slår ett slag för Kapitalet av Karl Marx. Ingen i panelen verkar gilla det rödgröna samarbetet något vidare. Alla är ense om att en politik för full sysselsättning är den viktigaste frågan. När Franke slår fast att ”Thomas Östros är förbrukad” visslar SSU:arna längst bak i rummet uppskattande.

Men det förs inte fram några konkreta politiska förslag. Jag frågar min bänkgranne Sofia Granström, som läser till lärare och sitter som ledamot i Karlstads kommunfullmäktige, vad problemet för Socialdemokraterna egentligen handlar om. Hennes svar är kortfattat.
– Partiet är trött och saknar glöd, säger hon.

– Borgarna tillåts sätta dagordningen. Vi, partiet, saknar visioner.

Men ingen vet riktigt vad ”visionen” är eller ska vara. Att lyssna på rörelsen verkar vara lättare sagt än gjort.

Öppna upp partiet!
På ett område landar dock panelen i konkreta krav på partiet. Det handlar om organisationen. Kenny Svensson, ordförande för SSU Värmland, kritiserar partiet för att yngre inte släpps fram. Jytte Guteland kräver att politiska uppdrag ska tidsbegränsas. Peter Franke hade gärna sett fler kandidater till partiledarposten på kongressen i slutet av mars.

Att ”rörelsen” tunnas ut och blir allt äldre ses förstås som ett problem – särskilt för ett ungdomsförbund. Men att lösningen skulle vara att vända sig bort från medlemmarna och försöka uttyda väljarnas krav och förväntningar direkt är otänkbart för de som har samlats på universitetet.

I stället måste fler medlemmar strömma till. För att det ska hända måste partiet lyssna mer på rörelsen, inte mindre, är budskapet. Jonas Gunnarsson, nybliven riksdagsledamot från Hammarö utanför Karlstad, håller upp ett varningens finger.
– Nära en femtedel av alla medlemmar i Värmlands läns partidistrikt är över 80 år. Om inget händer är vi snart döda, mina vänner.

I Mora går S framåt
I Mora har årsmötet tagit paus för en stunds fika och underhållning. Det delas ut pappersmuggar och bjuds på frukt och bulle. En snabb överblick över rummet visar att Mora är en ganska typisk S-förening. Medelåldern är hög. Ungefär två tredjedelar är män. Men inte alla. Malin Norell, 20 år, engagerade sig i partiet för mindre än ett år sedan.

– De ringde i somras och frågade om jag ville stå på kommunlistan inför valet. Det var ett tag sedan jag var politiskt aktiv, så jag var lite osäker till en början. Men sedan tänkte jag vad fan, jag bor ju ändå här, så jag tackade ja, säger hon och skrattar.

– Sedan gick vi in i valrörelsen där vi jobbade ganska hårt. Och vi blev ett jättebra gäng, fortsätter hon.

Just valrörelsen har lyfts fram som en positiv erfarenhet under samtliga samtal med olika socialdemokrater i Mora. Det har ringts, knackats dörr och delats ut flygblad. Till skillnad från riksdagsvalet gick S framåt i kommunen. Partiet övertog ordförandeposten i kommunstyrelsen från Centerpartiet, som suttit på stolen sedan 2002.
– När det väl satte igång gick det av bara farten, säger Gunilla Olsson.

– Veckorna innan valrörelsen var vi ute nästan varenda kväll.

Utan medlemmar inga valarbetare
Valrörelsen i Mora visar på Socialdemokraternas dilemma. Att medlemskåren krymper är ett reellt problem för ett parti som fortfarande ser sig själv som en folkrörelse, och som samtidigt har ambitionen att vara Sveriges dominerade politiska kraft. Partiledningen måste vara medveten om att medlemmar och väljare inte är samma sak.

Men det finns klara risker med att lyssna för mycket på opinionsmätningar, att försöka bedriva opinion genom TV-rutan. Det menar Bengt Göransson, före detta socialdemokratisk kultur- och utbildningsminister.
– Opinionsbildning börjar alltid dagen efter. Vi tror att man bildar opinion när man slår upp något stort i tidningen. Men opinionsbildning börjar när någon på lunchen säger att ”det här hörde jag igår, vad tänker du om det?”, säger han.

– Så det finns problem med att gå emot medlemmarna i försöken att anpassa sig till väljarna. Du riskerar ju att tappa alla dem som ska föra ut och argumentera för budskapet.

När den socialdemokratiska valberedningen till slut presenterade sitt förslag till partiledare skrev Göran Greider en förtjust ledare i Dala-Demokraten. ”Med Juholt tar rörelsen sin revansch” hette den. Att Juholt besökt otalet S-föreningar landet över under sina år i partiet är vid det här laget välkänt. Om han nu verkligen kommer att försöka lyssna in partiets medlemmar – och om det samtidigt går att vinna val – är förstås den stora frågan.