Recension Det är fart och fläkt, rappt och roligt, lättläst och lärorikt, när journalistveteranen Malcolm Dixelius i sin självbiografiska bok ”Den förryskade svenskens bekännelser” blickar tillbaka på ett halvsekel av nyhetsförmedling och dokumentärfilmande om det forna Sovjetunionen och Ryssland.
För 30 år sedan blev Malcolm Dixelius för första gången kallad ”förryskad svensk” av en rysk kollega. Nu nyttjar han den beteckningen i själva titeln och som en röd tråd i sin självbiografi.
Talande nog tillägnar Malcolm Dixelius boken såväl två barnbarn i Sverige som två gudbarn i Ryssland och en gudson i USA. Boken är författarens personliga och yrkesmässiga testamente. Ett både framåt- och tillbakablickande släktdokument. Och en kompromisslös och uppfordrande självrannsakan, som nu ställs på sin spets av Rysslands barbariska krig mot Ukraina.
Jag skäms, jag våndas, jag känner mig förrådd av det Ryssland jag varit en del av i nästan hela mitt vuxna liv
Men boken är inte skriven enkom för familj och nära vänner. Nej, den formar sig till en lärobok i modern historia med Ryssland i blickfånget, mot en fond av parallell europeisk och världsomspännande säkerhetspolitik. Den tilltänkta läsekretsen är nog delvis också andra förryskade svenskar i Malcolm Dixelius’ generation.
”Bekännelser” är en rättvisande varudeklaration. Författaren rådbråkar sitt under flera årtionden framväxande subjektiva förhållande till Ryssland. Sin hatkärlek. Sovjetunionen har kallats världens största sociologiska experiment. Ett grymt och obarmhärtigt experiment, med enorma mänskliga offer. Av det skälet tenderar landet att avkräva sina vänner och fiender, både ständiga bedömare och tillfälliga besökare, ett ställningstagande av ett slag som sällan blir aktuellt i andra, mer ”normala” länder. Malcolm Dixelius väjer inte för obekväma slutsatser när han granskar ”Hur jag som mångårig korrespondent i Moskva kommit att förakta Sovjetunionen som idé och förtvivlas över hur det påverkar människorna i landet.”
Författaren kan glädja sig åt ett brokigt och omväxlande liv med många dramatiska inslag. Malcolm Dixelius bevittnar två omvälvande skeenden i den ryska samtiden: Sovjetunionens upplösning och Rysslands massiva anfall mot Ukraina. Han medger att han inte förutsåg någotdera. Misslyckandet med att förutse Sovjetunionens upplösning är någotsånär uthärdligt. Så gott som ingen samtida analytiker förutsåg denna. Misslyckandet med att förutse Rysslands anfallskrig mot Ukraina tär mer på självkänslan.
en brokig och medryckande skildring av Ryssland i Europas och världspolitikens spegel
För Malcolm Dixelius leder det till ett klart avståndstagande med vittgående personliga konsekvenser: ”Jag skäms, jag våndas, jag känner mig förrådd av det Ryssland jag varit en del av i nästan hela mitt vuxna liv. — Vid 75 års ålder har jag blivit den förryskade svensken i exil från sitt andra hemland. — Jag måste vänja mig vid tanken att jag aldrig besöker Ryssland igen.”
Boken är fullproppad med roande episoder och reflektioner om alltifrån en första valhänt ögonblicksintervju med den dåvarande sovjetiske regeringschefen Aleksej Kosygin till den mångåriga vänskapen med väsensskilda författarna Bulat Okudzjava och Valentin Rasputin, från den blygsamme, legendariske Sovjetbevakaren och outtröttlige kortvågsdetektiven Sven Vallmark vid sin radioapparat i Härnösand under det kalla kriget till penningstinna sovjetiska hockeyproffs i globaliseringens tidevarv. Eller kuriositeter som när författaren porträtterar den visionäre men spartanske IKEA-ikonen Ingvar Kamprad, fast besluten av slå sig in på den ryska marknaden, eller av en händelse i sitt eget bostadsområde råkar upptäcka den avpolletterade DDR-ledaren Erich Honecker, som gått under jorden i Ryssland i avsikt att leva resten av sitt liv inkognito.
Bokens persongalleri är omfattande. Det är talrika ryssar, svenskar och många andra som passerar revy. Som tur är finns i slutet av boken en utförlig och kapitelvis indelad personsammanställning.
Den nästan 350 sidor långa boken avrundas med författarens tack, som Malcolm Dixelius helt avväpnande inleder med att ”tacka ett halvdussin förlag, som hade det goda omdömet att refusera den första versionen av den här boken”. Detta förlängde skrivprocessen fram till Rysslands överfall på Ukraina och avkrävde författaren en slutlig normativ uppgörelse med Ryssland, en närmast existentiell förkastelsedom. Med namns nämnande återfinns där bara två personer – dels den dåvarande Eko-chefen på Sveriges Radio Christina Jutterström, för att hon hade modet att skicka mig till Moskva ”som ung och oprövad korrespondent”, vilket fick en livsavgörande betydelse, dels bokens förläggare ”Vera Efron, som med en lagom dos humor och medkänsla hjälpte mig att göra boken färdig”.
Det är, som sagt, en brokig och medryckande skildring av Ryssland i Europas och världspolitikens spegel, välskriven och lättläst, även om man får stå ut med en hel del privat stoff av begränsad betydelse för förståelsen av rysk samtidshistoria.
Manne Wängborg
F.d. ambassadör
Förlag: Efron Media AB, 2023, Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
