Måltavla: Muslimer

Tryckfrihetssällskapet säger sig verka för yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Men de har en enda måltavla – muslimer.

Tryckfrihet är bra. Yttrandefrihet är en förutsättning för demokrati. Så långt är de flesta överens. Men vad innebär ett tryckfrihetssällskap och varför behövs det i Sverige?
– Det råder konsensus inom svenska medier. Vi har så många tabubelagda ämnen som helt enkelt inte får diskuteras. Vi får inte ifrågasätta feminismen och får absolut inte problematisera kring invandring och vad islam gör med vårt land, säger Ingrid Carlqvist, journalist som grundade det nybildade Tryckfrihetssällskapet i Malmö.

När Tryckfrihetssällskapet har sitt andra möte en vårdag i april dyker ett 50-tal människor upp. De är där för att lyssna på Hege Storhaug från den norska islamkritiska tankesmedjan Human Rights Service (HRS) samt Bahareh Andersson, som Carlqvist presenterar som ”en smart muslim”.

Sverigedemokraten Mrutyuanjai Mishra är också där för att hålla ett föredrag på engelska om hur Salman Rushdie trakasseras av de iranska myndigheterna efter sin bok ”Satansverserna”.

”En obehaglig skitförening”
Ingrid Carlqvist öppnar mötet med att anklaga Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, för att deras förra möte blev inställt. Debatten skulle då handla om genus och heta ”Genusvetenskap på universiteten – vetenskap eller vansinne”. Men när Martinsson insåg vad Tryckfrihetssällskapet stod för valde han att hoppa av.
– Tryckfrihetssällskapet är en obehaglig skitförening och jag vill inte förekomma i deras sammanhang, säger Roland Poirier Martinsson.

Han och Ingrid Carlqvist var kollegor på 1990-talet. Enligt Martinsson var hon då en vanlig journalist utan politiskt engagemang.
– Givetvis borde man kolla upp det man tackar ja till, men Ingrid var en garant för mig. När en Sydsvenskanjournalist undrade varför jag skulle tala på en rasistförening kollade jag upp Tryckfrihetssällskapet och det visade sig att han hade rätt.

Martinsson får fortfarande mejl från främlingsfientliga personer som kritiserar honom för avhoppet.
– Jag vet att Carlqvist har skrivit en massa om att jag inte vågade komma, att jag är feg. Det är skitsnack, jag brukar uttala mig i kontroversiella frågor. Men det här är inget jag kan ställa upp på, säger Martinsson.

Två av de tre föreläsarna ställde in sin medverkan. Ensam om att kunna tänka sig ställa upp var, enligt Carlqvist, Axess-medarbetaren Tanja Bergkvist.

”Muslimerna tar över”
På mötet talar Hege Storhaug från HRS om hur förtrycket i muslimska länder sprider sig till Skandinavien, bland annat genom att muslimer i Norge skickar sina barn till Koranskolor. Hon visar bilder på kvinnor i burka och uppmanar publiken att gissa var bilderna är tagna.
– I Norge, svarar någon.

Alla skrattar och Storhaug säger att det lika gärna kunde vara så, men att detta är Londons gator.
– Jag blev chockad, där var burkor överallt, berättar Storhaug.

Publiken nickar och hummar.

Bahareh Andersson kallar sig muslimsk feminist och talar mycket om hedersvåld. Hon kritiserar politiker och media för att inte ta frågan på allvar. Från talarstolen på den upplysta scenen ställer hon en öppen fråga till Sveriges regering och journalister:
– Har hedersmord integrerats i demokratin? Ett mångkulturellt samhälle leder till hedersvåld, det har vi ju bevis på i dag.

Ett uttalande som river ner rungande applåder.

Bahareh flydde från Iran efter att ha blivit straffad med 20 piskrapp för att hon bar den amerikanska filmen ”Robin Hood” i väskan. Hon berättar om förföljelse och förtryck i det forna hemlandet och menar att dessa värderingar i dag importeras till Sverige.

En äldre dam i publiken undrar försiktigt vad man ska säga till dem som hävdar att det finns en hederskultur även bland svenska män? Det blir knäpptyst.
– Visa mig en svensk man som tvingar sin kvinna att bevisa sin oskuld genom blod på lakanet, då ska jag säga att det finns en hederskultur bland svenskar, svarar Bahareh.

Återigen, rungande applåder.

Dansk föregångare
Tryckfrihetssällskapet är en direkt kopia av det danska Trykkefrihedsselskabet som grundades 2004 av journalisten Lars Hedegaard. Han blev nyligen friad i Danmarks högsta domstol efter två år av rättsliga tvister om hans uttalande att ”muslimer våldtar sina egna barn”.

Det är dock inget uttalande han ångrar. Enligt Trykkefrihedsselskabets hemsida fortsätter de kämpa för att rasismeparagrafen (Danmarks motsvarighet till hets mot folkgrupp) ska strykas ur lagboken. De anser att lagen begränsar yttrandefriheten. 2004 blev Hedegaard utesluten ur danska PEN-klubben med motiveringen att klubben inte vill uppmuntra till rasism.

Trykkefrihedsselskabet och dess internationella gren, Intenational Free Press Association, utgör en av grundpelarna i den internationella counterjihad, eller kontrajihadrörelsen. Det är ett löst sammansatt internationellt nätverk med det gemensamma målet att stoppa ”islamiseringen”. Enligt Trykkefrihedsselskabet är islam det största hotet mot yttrandefriheten. På sin hemsida säljer organisationen kaffekoppar med karikatyrbilder av profeten Muhammed.
– Så långt har vi inte kommit än, vi har inga åsikter utan kämpar för yttrandefriheten. Beslut om ställningstaganden tar vi efter vårt första årsmöte i höst, säger Ingrid Carlqvist.

Det nybildade Tryckfrihetssällskapet ska ge plats åt frågor som inte diskuteras i ”vanlig” media, enligt Carlqvist.
– I Danmark har de kommit längre. Där får man ifrågasätta invandringen utan att bli stämplad som rasist.

”Vanliga argument från främlingsfientliga grupper”
Ylva Brune är massmedieforskare och har forskat på svenska nyhetsmediers rapportering av invandring och islam i 30 år. Hon säger att myten om att media mörkar sanningen har funnits så länge som hon har varit yrkesverksam.
– Dessa argument är vanliga hos främlingsfientliga och högerextrema grupper, att media inte rapporterar om invandrares brottslighet och vad de gör med vårt samhälle. Exakt vad de menar att media döljer, det vet jag faktiskt inte, säger Ylva Brune.

I sin forskning har hon kommit fram till det motsatta. Nyhetsmediernas rapportering om invandrares brottslighet är minst sagt riklig.
– Generellt sägs det väldigt lite om invandrare i medierna. Det mesta som skrivs är problemorienterat.

”Invandrare klarar sig sämre i skolan, begår flest brott, läser inte vidare, vill inte bli poliser, är sämre trafikanter”. Enligt Ylva Brune kan listan göras lång och de negativa rubrikerna vägs inte upp av positiva nyheter.
– Det skulle behövas för att få en mer balanserad och rättvis bild. I fråga om positiva nyheter kan man tala om att media mörkar sanningen, menar Ylva Brune.

Under en rökpaus utanför Tryckfrihetssällskapets möte i Ungdomens hus i Malmö luftar Hege Storhaug sin frustration.
– Det har blivit ännu svårare att diskutera islamiseringen efter Breivik. Men han kommer bara att bli en parentes i historien.

En kvinna i publiken diskuterar däremot gärna islam och vad hon anser att muslimsk invandring gjort med Sverige.
– De anpassar sig inte till vårt land och kan ingenting om oss och våra värderingar. Vi måste acceptera dem, men de accepterar inte oss. Det är deras eget fel att de lever som de gör när de skaffar för många barn, säger hon och syftar på trångboddhet och nedgångna lägenheter i Rosengård.

Alltid samma retoriska mall
En som har tittat närmare på frågor som rör islamofobiska och högerextrema rörelser är Sindre Bangstad, postdoktorstipendiat vid socialantropologiska institutet i Oslo.
– De använder alla samma retorik och använder kampen för yttrandefrihet som ett sätt att kritisera islam. Trykkefrihedsselskabets ordförande Lars Hedegaard vet mycket väl vad han gör när han knyter kontakter med människor som exempelvis Robert Spencer. Han är en kontrajihadistisk islamofob från USA och grundaren av Jihad watch, berättar Sindre Bangstad, som nästa år kommer ut med en bok om händelserna på Utøya.

På Sydsvenskan drar chefredaktören Daniel Sandström en liknande parallell vad gäller Tryckfrihetssällskapet:
– Det blir väldigt märkligt att, som Ingrid Carlqvist gör, hävda att det inte finns någon yttrandefrihet i Sverige. Carlqvist får säga precis vad hon vill, men hon måste vara beredd på att få kritik för vad hon säger just för att vi har yttrandefrihet.

Sandström tror dock inte att Tryckfrihetssällskapet kommer att få samma genomslagskraft som deras systerorganisation har fått i Danmark. Han ser dem i stället som en del av Avpixlatkulturen.

Målet att påverka debatten
Sindre Bangstad menar å andra sidan att att Tryckfrihetssällskapet kan få samma roll i Sverige.
– Rätten till åsiktsfrihet är något som berör alla. Att organisera sig kring den är ett genomtänkt sätt att nå människor som inte nödvändigtvis har de mest extrema åsikterna. De dras in i en retorik som lätt faller över i islamkritik, menar Sindre Bangstad.

Bangstad beskriver debattklimatet i Danmark som hårdare än i Sverige. Det danska Trykkefrihedsselskabet är ingen politisk organisation, men påverkar i allra högsta grad det politiska klimatet och i styrelsen finns personer som kandiderar för Dansk Folkeparti.
– Trykkefrihedsselskabet spelar en central roll i starkt islamkritiska, högerextrema kretsar, säger Sindre Bangstad och tillägger att målsättningen är densamma i Sverige.

– Deras mål är givetvis att påverka debatten. I samarbete med Sverigedemokraterna vill de sprida sin islamofobiska propaganda till så många som möjligt.

Sindre Bangstad säger att den avgörande frågan huruvida de lyckas eller inte är hur många svenskar som tror på allas lika värde, medmänsklighet och ett mångkulturellt samhälle.

Malmö som skräckexempel
Bruce Bawer skriver i sin bok While Europe slept: How radical islam is destroying the west from within: ”Sweden is going straight to hell in a handbasket and the number of ghettos is rising at a dizzying speed.”
– Det är ingen slump att Tryckfrihetssällskapet hamnar i Malmö. I dessa kretsar är Sverige det värsta exemplet och Malmö, speciellt Rosengård, är det närmaste man kommer ”det multikulturella helvetet” som de menar att invandring, och speciellt muslimsk invandring, för med sig. Nordiska mainstreammedier har inte bidragit till att ge ett annat intryck av Malmö och Rosengård de senaste åren heller, säger Sindre Bangstad.

Tillbaka på mötet på Ungdomens hus i Malmö. Ett möte som ska handla om mänskliga rättigheter – men det enda som diskuteras är hur islam hotar de mänskliga rättigheterna. Hege Storhaug förfasar sig över utvecklingen i Sverige och hävdar att 2040 kommer svenskarna att vara i minoritet. Under pausen utvecklar hon sitt resonemang:
– Det är värre här än någon annanstans, ni har släppt in vem som helst, hur som helst i 40 år. Det kunde inte sluta på något annat sätt än så här. Och Malmö ska vi inte ens tala om! säger Hege Storhaug.

Hon får ursäktande medhåll från deltagarna och tillägger:
– Men nu kanske det blir bättre, när ni får ett forum där ni äntligen kan säga vad ni vill, uppmuntrar hon sina slokörade anhängare.

Maria Gisselquist