Man löser inte frågan om Vattenfalls brunkol med skrämselpropaganda

Att ta till skrämselpropaganda i debatten om Vattenfalls tyska brunkol gör mer skada än nytta. Det krävs konstruktiva förslag för att hantera en komplex verklighet.

Debatten om Vattenfalls eventuella försäljning av den tyska brunkolen går varm. Greenpeace och Vänsterpartiet har tagit till brösttoner. Resultatet av en försäljning kan bli ytterligare utsläpp av 1,2 miljarder ton koldioxid, mer än 20 gånger hela Sveriges årliga utsläpp, skriver Greenpeace.

– Det är helt klart det viktigaste klimatbeslut som denna regering kommer att ta, kanske det enskilt viktigaste klimatbeslutet i Åsa Romsons liv som hon är med och tar. Det handlar om 24 gånger det Sverige släpper ut på ett år, säger den indignerade Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt till TT.

Det låter allvarligt. Men stämmer det? Förmodligen inte.

Siffran 1,2 miljarder ton koldioxid är en teoretisk beräkning utifrån att den nya ägaren skulle bränna all brunkol som potentiellt kan plockas upp ur marken.

Det är ett osannolikt scenario. Då måste man bortse från två rätt betydelsefulla komponenter som pekar åt ett annat håll: Elmarknaden och den demokratiska republiken Tysklands stora energiomställning.

När det gäller elmarknaden finns det sedan efterfrågekollapsen under finanskrisen och den snabba tyska utbyggnaden av förnyelsebar energi – inte minst bland tyska hushåll – i dag ett överskott av el. Överskottet har möjliggjort Tysklands planer att både avveckla kärnkraften och fasa ut brunkolen – och leva upp till EU:s och Kyotoprotokollets förpliktelser.

Ett företag kan helt enkelt inte på egen hand gå in och bränna upp allt kol. Det är både marknadsekonomiskt och politiskt osannolikt.

Det senaste beslutet i Tyskland är att göra om brunkolen till en så kallad kapacitetsreserv som man vid akut behov kan slå på. Det företag som köper brunkolen kommer troligtvis bli en del av en sådan lösning – och i framtiden få betalt för att ha kraftverken på standby snarare än att bränna brunkol och sälja el.

Vattenfall är såklart medvetet om att brunkolen är på väg ut. Dessutom är företaget bundet av den svenska regeringens miljömål som kräver en minskning av företagets utsläpp från nästan 90 miljoner ton koldioxid per år till 65 miljoner ton år 2020 – i nivå med hela Sveriges samlade utsläpp.

Till det kommer den återkommande kritiken mot Vattenfalls brunkolsverksamhet. Företaget har i dag en ambition att bli en ledande spelare i förnyelsebranschen. Det är svårt att kombinera med ett jätteinnehav av östtysk kolkraft.

Särskilt som Vattenfalls miljardsatsning på så kallad CCS-teknik – att göra kolkraften grön genom pumpa ner utsläppen av koldioxid i hålrum i berggrunden – slog huvudet i den tyska lagstiftningsväggen. Det är i dag en oframkomlig väg och en död teknik.

Med en försäljning vill företaget i ett grepp lösa alla dessa knutar.

Å andra sidan har man då fortfarande en svekdebatt att hantera. Hur allvarlig den blir beror ju på hur Tyskland väljer att hantera sin kolkraft i framtiden. Om den nya ägaren fortsätter att spy ur sig koldioxid kommer Vattenfall ha fortsatta PR-problem. Men uppenbarligen värderar företaget den risken lägre än fortsatt koleldning.

Skulle då inte Vattenfall bara kunna stänga ner sina kolkraftverk? I teorin ja. Men i praktiken har företaget såklart en mängd förpliktelser gentemot den tyska elmarknaden. En ordnad nedmontering är troligtvis inget som företaget själv kan besluta om. Det här är ett helstatligt bolag och den typen av strategiska beslut skulle troligtvis hamna i ägarens knä.

En ordnad nedmontering skulle kräva att Tyskland och Sverige går in i ett långsiktigt samarbete kring klimatomställning och energipolitik. Det vore ett konstruktivt krav från kritikerna i stället för dagens sluggande med fantasisiffror.

Vem vet, det kanske är läge nu när Merkel uppenbarligen är på statsmannahumör? Nästa bevingade citat kanske lyder: ”Kunde vi rädda bankerna – och flyktingarna – så kan vi rädda både klimatet och Vattenfalls ansikte”.